Kapitel 2

”Var har du varit?” det var det första Micke fick höra när han klev in i lägenheten. Han tog lugnt bort pilotglasögonen och svarade:
”På skolan”
”Ljug inte, din klassföreståndare har skickat ett mail. Du har oanmäld frånvaro på de två sista lektionerna, matte och franska. Du har ju nästan IG i båda ämnena!”
”Varför bryr du dig helt plötsligt? Jag har skolkat flera gånger, men det är förrän nu du märker det. Har du äntligen blivit nykter?”
”Prata inte så med mig, Mikael! Du vet mycket väl att du måste få bra betyg om du vill komma in på din gymnasielinje. Om du får en enda frånvaro till så får du spendera helgen hos dina morföräldrar. In på ditt rum!” Micke hatade när sin mamma kallade honom för Mikael, det kändes som om hans namn användes till en svordom. Den enda som brukade kalla Micke för Mikael var ju pappa...
”Jag bor hellre där än i den här jävla hålan. Mormor och morfar super sig i alla fall inte fulla varenda dag!”
Micke brydde sig inte om att ta av sig skorna, han sprang bara in på sitt rum som ligger närmast hallen till höger. Dörren slängdes igen så hårt att grannarna skulle kunna höra ljudet men Mickes mamma suckade bara och gick iväg med tunga steg tillbaka till vardagsrummet. Micke slängde av sig skorna och låg nu på sin säng med ansiktet nergrävt i kudden, det enda han tänkte på var:

-”Inte gråta, inte gråta, inte gråta...”
Plötsligt kände han två små händer smeka hans huvud, Micke satte sig upp. Det var Danielle, hans lillasyster. Hon kollade på honom med stora blåa ögon, men ögonen visade inga känslor. Micke hatade när Danielle fick se sådant här, hon var så liten men ändå så stark. Precis som pappa. Micke var precis som morsan, känslig och kunde lätt rasa samman.
”Jag och mamma har städat idag. Mamma städade ditt lum och jag läjpte till”
”Jaså?” Micke var förvånad, han mindes faktiskt inte sist mamma hade städat huset.
”Mamma har inte drucki ida.”
Micke svarade inte utan bar upp Danielle så att hon satt på hans knän. Han kramade om henne hårt och vaggade henne långsamt. Danielle lutade sitt huvud mot hans axel och lade sina små händer på honoms. De sa ingenting, de lyssnade endast på tystnaden. Efter en stund hörde de klinget av vinflaskor som nuddar varandra.

De reagerade inte.

”Ni bor ju jätte nära varandra, hälsa på honom bara.”
”Jag kan inte bara knacka på hur som helst, det vet du ju. Micke vet ju inte ens att vi nästan är grannar.”
”Nian har precis börjat, även om du har ett år på dig så kommer du vakna upp en dag och inse att du är 45 år och singel. Ta chansen som kommer och vänta inte på den stora chansen som ändå inte existerar”
”Du har en poäng... men nej.”
Anna önskade att hon också kunde vara som Ida, att hon också kunde tycka att livet var simpelt. Ida skämmer ut sig varenda dag utan att ens märka det, samtidigt vågar inte Anna göra någonting för att rädslan av att skämma ut sig tar över henne.
”Vet du vad? Vi borde gå på festen hos Sackarias, Micke ska vara där.” Ida gav Anna ett retfullt leende.
”Måste man inte betala typ 40 kronor?”
”Då får vi ju dricka hur mycket vi vill och supa oss fulla!” Ida lät ironisk och Anna började småskratta.
”Men, tror du vi får komma?”
”Varför skulle vi inte det?”
”Okej då, vi drar dit. Kan vi göra klart inlämningsuppgiften först?”