Middagsdags

”Bengt! Bengt! Är du klaaaaar!”
Hennes röst låter som en tutan på en ångbåt, redo för hamn. Den skär genom hettan som en vässad machete genom djungelväxter. Hela vägen till och genom min perfekta sömn. Den lilla sunden i skuggan där en svalkande bris smekte min panna och mitt vakna jag sakta, sakta vaggades till nästan …
”Beeeengt!”
Som om någon släppt loss en elak clown med skräckmålat ansikte i en förskola.
”Är du klaaar!?” Clownens jagande och de dödsångesttjutande barnen. Skrikandet når crescendo när de stackars barnen blir inringade och clownen visar sina blodiga naglar och vässade tänder med rester av barnfingrar mellan dem.
”Beeengt!” Jag kan se det framför mig. Clownens mordkavalkad.
Ett ögonblicks tystnad och jag försöker desperat hitta till drömmen igen, till lugnet, ensamheten. Jag gungar sakta, tjugoniogradig bris rör om bland några palmblad och spär på av lugnet. Klordoft från en blåskimrande pool når mina näsborrar och kluckandet av vatten är som sammet för min själ. Jag gungar, jag ler, jag mår bra, somnar nästan.
Jag hör hennes klampande steg uppför trappan. Avlägset, hotfullt. Varning, elefant på väg!
”Vi väntar på dig!” Rösten som naglar mot krittavlan. Jag öppnar ögonen och Ulrika står i dörröppningen och ser på mig med nöjd blick.
”Hej älskling”, säger jag från hängmattan. ”Visst är jag klar. Tog mig bara en femminutare för ögonen.” Mitt leende är en brännande kontrast mot mitt sinne och med en kraftansträngning likt den Moses mustade ur sig när han separerade haven hivar jag fötterna ur hängmattan och sätter mig upp.
”Är ni redan klara?” Min fråga är urbota dum men jag kan inte rå för det. Det är mitt defensiva jag som spelar mig ett spratt. När händelser jag inte gillar ändå sker så repeterar jag dem. Antagligen mitt inre som vägrar tro det ögon ser och öron hör.
”Oj vad fort ni blev redo. Jag trodde vi skulle åka vid åtta.”
”Klockan är redan kvart över åtta, Kom nu Bengt. Barnen sitter redan i bilen.”
”Redan kvart över åtta, verkligen?” Där kom upprepningen igen, tänker jag hjälplöst. Utan att kunna rå över min muns kommentarer. ”Verkligen, redan så sent.” fortsätter munnen konspirerandes mot mina tankar medan jag reser på mig och följer Ulrikas skugga bort från min paradisstund.

”Pappa. Är det sant att du tappade byxorna när du dök i poolen?”
”Bengt, kör inte så fort. Trafiken här är inte som i Sverige. Du måste ta det försiktigt, ser du inte lastbilen framför dig, som den kör alltså. Akta.”
”Pappa, är det sant?”
”Farsan, när vi käkat klart ska jag stanna kvar och ta en runda. Okej?
”Pappa, svara då!”
”Kör inte förbi den lastbilen Bengt. Han är ju alldeles tokig. Usch alltså.”
”Farsan, du kan väl ge mig ett förskott på tjugo euros på nästa månadspeng?”
”Pappa tappade du badbyxorna när du dök i poolen?”
”Ser du som han kör över mittlinjen. Sakta ner lite så du inte kör så nära.”
”Tjugo euros farsan, Kom igen då.”
”… Poolen pappa, tappade du dem?”
”Håll dig i högerfilen Bengt, okej.”
”Pappa, svara då … tjugo euros farsan, kom igen då … Inte så fort Bengt … badbyxorna … tjugo eur … akta bilen … dök … sakta … farsan … pappa!
Möt min familj.
Lillen som frågar om jag tappade badbyxorna när jag dök i poolen tidigare idag heter Niklas, han är sju. En energiboll som borde undersökas av vetenskapsmän som forskar i framtida energilösningar. Inget barn, eller levande väsen på denna planet för den delen, orkar lika mycket som Niklas orkar. Han tar aldrig slut, först upp och sist i säng, ingen off-knapp där inte. Ett blont yrväder som charmar alla utom mig. Istället vänder han folk mot mig när jag ska huta åt honom för något illa han gjort. Med sina blå ögon och sin näpna uppsyn ser han ut att vara oskyldigast i världen. Utan tvekan. Moder Teresa skulle erkänna sig slagen av Niklas. Han skulle kunna stå framför ett brinnande hus med en bensindunk bredvid sig och en tändsticka som fortfarande brinner mellan fingrarna. Musta ur sig oskyldiglooken.
”Men käre nån pojk, vem har tvingat dig stå där med bensindunk och brinnande tändsticka i handen. Din pappa. Jaså …”
Sedan har vi tuffingen Tomas. Femton år gammal, en och nittio lång, minst. En sticka på femtio kilo utan hårgelé. Säkert det dubbla när han är klar efter tre timmar framför spegeln och en frisyr skapats som trotsar gravitationen. Till skillnad från Niklas så är Tomas förmodligen den levande varelse på planeten som sover mest. Han kan gå och lägga sig klockan fyra på eftermiddagen och sova genom hela natten, vakna någon gång till lunch nästa dag. Hasa sig ner till kylskåpet, öppna en ny ost även om en nästan hel ost står bredvid. Öppna en ny kartong mjölk även om den tidigare står bredvid. Ta hela brödlimpan och smörpaketet. Allt upp på rummet. Äta nästan allt med en ypperlig förmåga att missa munnen med hälften. Sprida smulor och skvätta mjölk som en ettåring vid middagsbordet med en elvisp som sked. Och självklart lämna den kvarvarade maten på de mest besynnerliga ställen. Som i klädskåpet, under mattan, i sängen eller på toaletten. Allt för att inte ta ned dem till köket där kylskåpet står. När han ätit klart är det självklart dags för siesta.
Ulrika, min fru. Hon var smal och snygg en gång. Hon kör aldrig bilen men hon kör den alltid … Om ni förstår vad jag menar. Hon gillar alla tv-program jag inte gillar. Hon äter alla maträtter jag inte äter. Hon dricker bara när jag måste upp mycket tidigt på morgonen. Annars tycker hon att jag dricker alldeles för mycket. Hon gillar inte hur jag viker handduken på toaletten. Av åtta hyllor i badrummet är sju och tre fjärdedelar fyllda av hennes krämtuber. Varav hälften är tomma. ”För att jag ska komma ihåg om krämen var bra.” Hon ställer alltid saker på min sida av sängen. Hon köper alltid kläder åt mig i färger jag inte gillar. Och vägrar gå ut med mig om jag inte använder dem.