Från årets Bokmässa

Årets tema var Spanien, men då så mycket focus lades på denna enorma bokmarknad kom märkesåret 1809 då Sverige och Finland tvångsseparerades helt i skymundan, fastän tragedin markerades genom ett antal mycket intressanta seminarier.

Det första vågade behandla det finska inbördes/frihetskriget 1918, ett outtömligt ämne som förblir smärtsamt aktuellt genom hela århundradet och är det ännu idag, vilket ådagalades då en artikel om saken i finsk press av en rikssvensk (Bjarne Stenquist) väckte gamla inflammationer till våldsamt liv igen. Seminariets rubrik var ”Nationell terrorism – rötter och konsekvenser” men handlade bara om Finland, då seminariets enda mer internationella deltagare, Wilhelm Agrell, nästan inte fick någonting att säga. Den tredje deltagaren var Aapo Roselius, men det hela leddes av journalisten John Crispinsson, som var mest på bettet. 

Det stora problemet med det finska frihets- och inbördeskriget är att det gick till så extrema överdrifter. När det värsta våldet var över räknade man 35,000 offer, och detta för en befolkning på då 3 miljoner är en anmärkningsvärt hög siffra för ett inbördeskrig, som bara varade ett halvår. Ännu mer anmärkningsvärt är siffrans skevhet, då den vita sidan endast räknade 5000 förluster medan den röda sidans var 30,000. Det mest anmärkningsvärda av allt är att de flesta offren skördades efter inbördeskriget.

De skoningslösa siffrorna står för en ytterst naken brutal sanning som inte kan avvisas. Efter inbördeskriget internerades 80,000 människor i fångläger från den röda sidan, av vilka 15,000 dog av sjukdomar, umbäranden och svält. 10,000 helt sonika avrättades. Dessa omfattande avrättningsräfster var mestadels lokala, varför det är troligt att de genomfördes av de ansvariga i tron att de skulle komma undan med det, vilket de också för det mesta gjorde. I själva kriget antas ungefär 5000 vita och 10,000 röda ha stupat, vilket lämnar oss en majoritet av offren till efter kriget.
Wilhelm Agrells synpunkt var att detta är normalt för inbördeskrig – exakt så gick det även till i exempelvis Jugoslavien helt nyligen. Det är den höga procenthalten offer, det extrema hatet, det överdrivna våldet och framför allt den brutala behandlingen av förlorarna efteråt som skiljer detta inbördeskrig från alla andra.

Som motsats anförde Agrell det amerikanska inbördeskriget, där fred slöts under ömsesidig respekt med undertecknandet av formella papper mellan de båda lägrens högsta befälhavare, Grant och Lee, varefter alla som klarat sig fick gå hem och leva vidare som om ingenting hänt – där var efterräkningarna noll. 

Som del av en förklaring till hur det finska inbördeskriget blev så extremt anfördes dels det långa tyranniet under Ryssland med dess traumatiska russifieringsfinal och den blodiga revolutionen därstädes, där de röda tog makten med våld och genom kupper, vilket naturligtvis gav svallvågor i Finland. Det onödiga och tragiska med det finska inbördeskriget var att de röda i Finland försökte samma sak, fastän de i princip hade en demokratisk ordning. Agrell satte just fingret på denna tragedi, när han framhöll episoden i Stenquists bok när Gustav Möller besöker Kuusinen och förtvivlat ställer honom frågan: ”Varför kullkasta den demokratiska ordningen i landet, när ni ändå redan nästan har en riksdagsmajoritet?” Det var de finska socialdemokraternas stora misstag och tragedi, att de tog till våld och försökte en odemokratisk kupp, när de hade kunnat vinna så mycket mer genom att i stället slå vakt om den demokratiska ordningen.

Att de röda tog initiativet till inbördeskriget fick den bedrövliga konsekvensen, att de vita ansåg sig berättigade att ta till terrorism för att återställa ordningen, och att de gjorde det så grundligt, att de röda egentligen aldrig återhämtade sig. Efter 1944 fick de chansen, då de fick en stark politisk ställning efter det andra världskrigets dubbla krigstragedi, och de började då undersöka möjligheten att göra upp med gamla oförrätter. Men då vägrade de nya finska socialdemokraterna att ställa upp – Finland hade då hunnit mogna till insikten om att friheten och demokratin var det viktigaste av allt, som allting annat måste underordnas.