Litanian slingrade sig sin vanliga väg, och Hanna lät sig driva bort på de obegripliga latinska irrvattnen. Hon gungade sakta från sida till sida där hon stod, blicken fäst i kyrktaket. Det var en liten kyrka, Axsel hade berättat om kyrkorum där taket var lika långt borta som himmelen, men bemålat med bilder starka nog att väcka den värsta syndaren till insikt om sitt liv. Men det här var en liten kyrka med en liten präst i en liten by med en liten hamn och Hanna drabbades plötsligt av den hädiska tanken att Gud fader skulle plocka upp den med en hand och börja leka med dem alla som små dockor. Hädiska tankar, men hon trodde inte att Gud fader skulle missunna henne dem. Hon stod ju bara här och tänkte på hur vackert allting var i skapelsen, hur våren var här, hur åkrarna såddes och svälten hade missat sitt mål ännu ett år. Hon blev jämt så drömsk när prästen började läsa sina besvärjelser och latinet väckte bilder av fjärran länder och den heliga staden. Den måste vara minst lika stor som Visby själv, kanske ännu större. Vit som kalksten och gyllene som solen.