1

När världen rinner ned för betongklossarna och färgar gatstenarna i himlens alla nyanser – guld och rosa och rostigt orange – och de svullna ovädersmolnen fortsätter ut över havet, korsar han hastigt gatan. Kalla droppar faller ännu, som om de inte förstått att molnen dragit vidare. Bilar vrålar genom vattensamlingarna.
Han ser sig om över axeln, på de lanslika busslyktorna som sveper när de rundar hörnet, kör händerna i jackfickorna och springer den sista biten fram till kuren. Kön är lång. Egentligen behöver han inte, men vanan driver på fötterna. Där står en kvinna med fler barn än händer, och de springer skrikande omkring och stampar i vattenpölarna.
”Akta nu!” stönar hon och viftar åt dem att komma när bussen närmar sig.
Tanter. Alldeles för många tanter, med grå små hårmössor, vresiga plommonmunnar och båda händerna om dramaten. Korthuggna ord byter de med varandra, som om de talade ett språk bara de förstod.
En och annan hålögd tonåring som önskade sig långt bort. Deras ansikten upplysta av mobildisplayernas sken.
Och så män och kvinnor, likt han själva. Adrenalinmissbrukare. Pappersmuggar med kaffe i högsta hugg, blutooth med jobbet i andra änden, väskor och pärmar i alla upptänkliga former.
Han tryckte ned handen i den grunda jackfickan och kämpade fram busskortet medan han med andra armen bollade ett antal matkassar. Ingen idé att handla när han kom fram – allt skulle redan vara stängt.
Bussen plöjde fram längs kön, och folk skrek när vattnet fräste upp på deras skor.
Han var för upptagen, skakade mobilen tills den bytte låt och hasade upp väskan länge upp på axeln. Ingen dator där i, trots att storleken var rätt.
Folk trängdes, ingen ville stå. Han stångades lika gott. Några eftersläntare ramlade upp ur tunnelbanegången och sprang över busstorget med livet som insats.
Bilar tutade i köerna. De eviga köerna. Det enda som var positivt med att sluta så sent om kvällarna var att trafiken löste upp sig så snart man nått bortom Danderyd. Det skulle inte ta mer än en timme hem.
Han klev ombord. Överallt stack huvuden upp bakom sätena. Mamman med de många barnen grälade och försökte få dem att sätta sig medan hon låste vagnen. Han ville inte tränga sig förbi henne, och den enda platsen på den här sidan var bredvid den.
Han trängde sig in i hörnet, pressade ihop matkassarna mellan fötterna och släppte pannan mot rutan. Regnsvalt glas. Han suckade och slöt ögonen.
Runt omkring honom fortsatte kalabaliken ännu ett ögonblick. Väskor stuvades upp på hyllorna. En hund gnällde. Ett litet barn skrek.
Han höjde volymen. Snart krängde bussen till och lämnade Tekniska högskolan.
Glaset slog honom i pannan, men han hade en strategi – om han vinklade huvudet lite så gjorde det inte ont. Snart sov han. Obekymrad om landskapet som ven förbi utanför och stadsljusen som försvann.

Han släpade kassarna i rödsvedda händer, upp för trapporna, lirkade fram nyckeln och snubblade in i lägenheten.
Den var liten och rörig. Man kunde se allt från ena sidan till den andra.
Och den lilla jackrussel terriern rusade varv kring hans fötter. Han hade hämtat honom från grannen på bottenvåningen, som själv hade fyra dobermans. Ruskiga hundar för de som inte kände dem. Som gossedjur för de som visste bättre.
Det vibrerade i fickan när han fick ett meddelande, och han muttrade åt den oförstående hunden att den skulle flytta på sig. Otåligt viftade han åt den och ställde kassarna på golvet. Dörren gick igen med en träig suck.
Musiken försvann ur öronen när han drog ur lurarna med en trött hand. Han orkade inte skriva tillbaka, ringde upp, och nästan omedelbart hördes en mansröst i andra änden.
”Är du hemma ännu?”
”Ja... jo då...”, svarade han medan han slutade försöka trampa ur skorna.
”Bra! Kom ned till Trädgårn. Jag beställer en öl åt dig.”
Han blängde på klockan, gnuggade sina trötta ögon. Han skulle jobba imorgon med. Terriern sprang fortfarande varv. Han hade inte förberett någon middag.
Plötsligt skrattade han matt. ”Släng på ett par nötter.”