Att säga att Patrik väntade var väl en överdrift, men han fick genast ögonen på honom när han kom. De hade tänt marschaller vid grindarna och det brann i eldstaden.
Bara körsbärsträden fanns mellan dem och den sammetssvarta skyn.
”Schyst att du kom.” Han grabbade tag i honom och daskade hans rygg.
Det var fullt hus. Inte ett ledigt bord. Skratten fyllde rymden, svällde och värmde. En trubadur spelade Tomas Ledin.
Långt in, under det utskjutande taket satt en grupp nyvuxna, eller aldrigvuxna. De var bekanta ansikten, kända röster och inbjudande leenden. Han skyndade bort till dem, grabbade tag i en och annan hand, kysste ett par kinder.
Bartendern hälsade med hakan.
”Haru de bra eller, Haru?” Retades Markus när han drällde ned på en stol och Patrik ställde den utlovade ölen framför honom.
”Det artar sig”, flinade han.

Patrik hade känt Haruma sedan ett par år. De hade först mötts på komvux när han läste om gymnasiekurser och Haru läste dem för första gången. Han hade äckligt lätt för att lära, och alla älskade honom.
Patrik såg på honom över ölglasets kant och tänkte att han borde hata honom. Flickorna hängde i klasar omkring honom, och han avfärdade dem som om de vore snaps till frukost. Han hade allt. Talang, utseende, charm.
Haru skrattade och blängde tillbaka på honom innan han allvarsamt höjde sitt glas. Ölen glimmade i eldskenet.
”Till alldeles för sena lördagkvällar och förbannat tidiga södagmorgnar!”
”Till att skita i jobbet!” Skrålade Markus, och de andra stämde in.
Patrik skålade med dem, och tänkte att han var en förbannat bra kille. I nästa stund reste han sig, visade med båda händerna att Haru skulle stanna och cirklade sedan runt bordet.
Generöst klappade han den unga kvinnan på axlarna och visade sedan mot mannen mitt emot. ”Haru – jag vill att du träffar min barndomskompis, Nina. Nina – det här är gitarristen jag pratade om.”
”Åh, han som är med i det där bandet?” Kvittrade hon.
Haru log oberört. Ibland kunde Patrik svära på att det såg ut som om han inget begrep och bara höll god min. Kanske bemästrade han inte fullt språket ännu. Det var bara fem år sedan han kom hit.
Varför gör jag alltid det här för honom? Tänkte han, fyllde lungorna med den ljuva nattluften och sa på utandningen: ”Precis han.”