Holly

Holly Vance bromsade in utanför den sjabbiga tegelbyggnaden och lutade sig tillbaka i sätet en stund för att samla sina tankar. Morgonsolen nådde inte ner mellan stenkolosserna och de övergivna skeletten av båtar. Det måste vara år sedan någon senast använt varven.

En nervös tvångsmässig tanke fick henne att suga på läppen. Kvinnan som ringt henne föregående natt hade haft en grov, asiatisk brytning. Hennes ord hade varit hastigt hopkomna och grammatiskt felaktiga – men övertygelsen i hennes röst hade trollbundit henne.

Motvilligt hade kvinnan uppgett sitt namn som Gani, och därefter envisats med att hon hade något mycket viktigt att tala med henne om. Hon var självfallet medveten om att Holly var upptagen, och att hon som författare måste få hundratals om inte tusentals samtal från människor som hon själv – men det hon hade att berätta stod över allt sådant. Hon lovade.

Hollys sambo hade irriterats utom ordens alla gränser över hennes beslut; att trots den vaga informationen om såväl mötesplats, person och möjligt intressant historia; bege sig ut till västra piren i gryningen. Det var gängområde. Det fanns inte en vettig själ inom en radie av två mil. Dessutom – var täckningen usel där ute! Vad skulle hon ta sig till om hon hamnade i trubbel? Och vem sa ens att denna Gani menade väl? Med tanke på att hon uttryckligt bett Holly att komma ensam kände han att de inte borde lita på henne.

Men författarinnan hade stått fast vid sitt beslut. Hon hade visserligen ingen aning om hennes säkerhet var garanterad – men det var del av vad som fick henne att tro att historien kanske var värd hennes ansträngningar. Gani kunde möjligen vara en panikslagen misshandlad hustru? Hon kunde vara en kvinna som rymde undan maffian, eller en tvångsprostituerad som lyckats smita från sina plågoandar som lurat henne till Amerika.

Trots sambons uppmaningar hade hon med andra ord givit sig av.

Det hade tagit henne nästan tre och en halv timme att navigera genom morgontrafiken, genom slumområdet och till slut ut bland de övergivna fabrikerna invid havet. Hamnen trafikerades inte längre, men hon kunde ana båtar som duellerade de grafitgrå vågorna några tvärgator länge ned.

Holly vände blicken mot de illa nedklottrade byggnaderna. Här och var saknades rutor, och grafitti täckte varandra i lager. Byggnaden strax till höger av utbränd, och sot hade målat fasaden runt sprängda fönster och dörrar.

Hålögd efter en natt utan sömn, och med håret uppbundet under en keps, masade hon sig ur bilen och låste den efter sig. Den råa gryningsluften blev en skön omväxling till fordonets unkna parfym och kaffedoft.

Adressen var den rätta, tänkte hon och svepte i sig det sista kaffet ur pappmuggen. Gani måste vänta på henne inne i den här byggnaden. I fåfäng oro spanade hon i vägens båda riktningarna i hopp om att kunna få syn på eventuella hot, innan hon ställde ifrån sig pappmuggen på det breda räcket och tog ståltrappan i ett par gnisslande, snabba steg. Dörren var tjock, och av metall som rostat. Låset var sedan länge uppdyrkat och snett.

Om någon tänkte kasta sig på henne skulle de göra det när dörren öppnades, tänkte hon trots sin föresats att ta det lugnt. Bestämt bet hon ihop tänderna, tog satts och placerade en spark på det trasiga låset. Dörren rörde sig inte en millimeter. Det enda det resulterade i var en sprängande smärta i hennes fot.

Arg på sig själv, och med tårar i ögonen hoppade hon runt på ena benet ett ögonblick innan hon förmådde göra ett nytt försök – denna gång genom att med en vanlig nedtryckning på handtaget – få upp dörren.

Några grå fåglar tog till flykten, ut genom en solbelyst, krossad fönsterrad vid byggandens motsatta sida. Inget annat rörde sig.

Holly spanade tillbaka ut på gatan innan hon klev in. Det krasade av glassplitter under hennes skor.

”Hallå?” Hon förväntade sig nästan att en mystisk kraft skulle dra igen dörren bakom henne, men den föll bara långsamt tillbaka som med en suck i de trötta gångjärnen. Den stängdes inte ens helt av sin egen tyngd.

”Hallå?” Upprepade hon lite högre och tog ett par prövande steg in i varvet. Där fanns dammiga maskiner som lämnats mitt i tillverkningen av den båt som nu, likt en strandad val, hängde i sina ställningar i evig glömska.

Fingrandes på remmen till sin väska tänkte hon att hon kanske borde fotografera rummet för att lättar kunna återge det. Men just som hon lät den glida av axeln och skulle sträcka sig in i den ljöd en röst bakom henne.

”Snälla, låt bli.”

Holly skvatt till och spann runt mot röstens källa. Vid båtens andra ände lägrade en mörk gestalt. Den var knappt längre än ett barn i tioårs åldern, iförd en svart klänning och med en ridå av svart hår hängande över den tillvända sidan av ansiktet.

”Gani?” Frågade hon och svalde ner sin överraskning.

Gestalten hade händerna knäppta framför höften. De var handskprydda, och halvt dolda under rockens långa ärmar.

”Är du Gani?” Förtydligade hon.

Kvinnan rörde sig minimalistiskt likt en mycket självmedveten skådespelare. Ett mörkt öga mötte författarinnan över avståndet, och det lilla hon såg av kvinnans ansikte fann hon uppseendeväckande vackert.

Hivande väskan över axeln igen skyndade hon bort till henne och räckte fram en hand.

”Holly Vance”, hälsade hon, ”tack för att ni ringde mig.”

Gani studerade hennes ansikte utan att röra sig. Huden var blek som vax under lagren av puder. Här och var syntes svarta födelsemärken. Färglösa, breda läppar förblev stängda.

Hennes sätt att låta bli att ta Hollys hand kändes inte som en förolämpning, snarare som om Holly blivit påkommen med att göra något opassande. Generat slätade författarinnan över det hela genom att förstrött dra i den korta hästsvansen.

”Du ville prata med mig?” Frågade hon vidare.

Gani nickade med ögonen och händerna släppte sitt grepp om varandra. ”Ni tog en stor risk som valde att möta mig här – men jag hade aldrig bett er om jag inte sett det som enda sättet.” Rösten var densamma. Drömmande och könlös. Som en viskning från en huldra. Eller en skicklig skådespelare, påminde Holly sig.

”Det är lugnt”, log hon. ”Nu är jag verkligen nyfiken. Faktiskt – jag håller på att spricka!”

Gani låtsades inte om hennes entusiasm. Med en missmodig min tecknade hon åt Holly att följa henne, och tog sedan ledningen in i ett angränsande rum, dess väggar till större delen av glas. Platsen hade säkerligen fungerat som kontor tidigare. Nu var det bara ett illaluktande rum med ett rangligt skrivbord, några övergivna pärmar och två slitna stolar.

Den främmande kvinnan fick Holly att känna sig manhaftig. Ganis rörelser var som en utstuderat enkel dans. Alla onödiga knyck bortträngda. Alla tecken på att hon inte svävade, utsuddade.

Författarinnan hade nästan övertygat sig själv om att den andra var ett magiskt väsen fram till det att Gani försökte sätta sig, och hennes ben vek sig av utmattning. Det hade inte varit frågan om behärskning. Kvinnan var mycket svag.

Som om hon hade all tid i världen och inte ens kunde tänka tanken att Holly sett igenom hennes fasad av is, började kvinnan pyssla med vecken i sina kjolar som med ett broderi.

Holly slog sig ner mitt emot och grävde fram sitt block. I ögonvrån uppmärksammade hon vaksamma blickar kastas på hennes händer, och ett iskallt drag formas kring den andras mun.

”Så – har du något emot om jag tar anteckningar?” Frågade hon när hon kände sig pikad av den andras tystnad.

Gani hade slutat upp med att pyssla med sina kläder och stirrade nu på henne med mörka, tomma ögon. ”För all del…”

Det hela framstod plötsligt aningen absurt. Holly borde känna sig illa till mods, och förvirrad. Hon borde kräva svar och gå sin väg – men ett saligt lugn hade sänkt sig över henne. Hon trivdes.
Och den tanken gjorde henne mållös. Hon stirrade ned på sitt block, medan pennan darrade strax ovanför pappret.

Det här var ingen normal situation. Långsamt höjde hon ögonen.

Bakom allt för mycket smink och sänkta lösögonfransar rörde sig en obehaglig vaksamhet. Gani betraktade henne ur ögonvrån. ”Ja?”

Holly harklade sig. ”Jag... undrar... Hur börjar vi?”

Ganis ansikte skiftade och försvann när hon gömde sig bakom det blanka håret.

”Jag… visste inte vem jag skulle vända mig till…” Hon rörde sig långsamt när hon lyfte upp en påse av tyg som Holly dittills missat. Kanske hade den stått här inne och väntat på dem?

Tunna händer plockade fram en bok, strök urskuldande över den och räckte sedan fram dem. Holly sträckte sig och tog emot den för att hon skulle slippa röra sig. Det var en av hennes, insåg hon i mild chock.

”Jag… jag har alltid haft höga tankar om dig, efter den här…”

Hon kände rodnaden stiga. Det var en av hennes första alster som givits ut, och en sak som hon alltid hållit nära sitt hjärta. Historien berättade om en man som ansåg att hela världen var emot honom och till sist tog sitt liv i tron att alla andra önskade det.

Gani fortsatte:

”Det finns ingen jag kan lita på.”

Holly rynkade bekymrat på ögonbrynen. Gani ändrade inte en min, men hennes händer hade än en gång knutit sig hårt om varandra.

”Vill du hjälpa mig?”

”Är det någon som försöker skada dig?” Frågade Holly plötsligt ängsligt. Kanske hade hennes misstankar inte varit så fel?

Gani skakade långsamt på huvudet. ”Inte så.”

Holly förstod inte. ”Jag måste få fråga! Jag kanske kan hjälpa dig - jag antar att det är därför du bad mig komma hit idag?”

Kvinnan skakade än en gång på huvudet. ”Snälla - lyssna.”

Holly svalde sin nästa mening samtidigt som kvinnan med hård beslutsamhet sa:

”Det fungerar inte så”, förtydligade hon. ”Jag vill inte att du räddar mig. Jag vill att du hör mig.”

Det kändes som om Hollys nyfikenhet var en av de sju dödssynderna. Den bubblade lika kraftigt som en gejser. Kanske, bara kanske, skulle det här mötet lösa Hollys egna problem. Hon hade inte gett ut en bok på nästan tre år – och förläggaren började mista tålamodet med henne.

Gani fortsatte med blicken lika stint i hennes. ”Det finns en man som kallas Kta. Vad vet du om honom?”

Holly kände förvåningen speglas i hennes drag. Namnet hade karaktären hos en doft från barndomen. Det slog an ett minne som var så otydligt att det till stor del bestod av dimma. Kunde han varit en skådespelare? Där fanns svarta kläder och strålkastare. Eller var det kanske kameror? En modell? Möjligen…

”Ingenting, egentligen”, erkände hon medan Ganis blick blev allt mer betungande. ”Är han en artist?” Frågade hon.

Ganis ögon var obarmhärtigt oföränderliga. ”Hans fulla namn är Hoshimori Kyoshita”, sa hon. ”Han utgör grunden för vad jag vill berätta för dig. Innan du vet något om honom kan vi inte fortsätta.” Med de orden reste hon sig tvärt.

Holly hoppade på fötter. ”Vänta! Ge mig en chans - det är tidigt och jag är inte riktigt vaken. Vad vill du att jag skall göra?”

Plötsligt kändes den andra mycket fjärr. Helt utom räckhåll.

”Det finns en Japansk tidning som heter Shoxx. Jag vill att du köper det femte numret från i år… Det borde ge dig en inblick i det hela.” Med det passerade hon förbi henne, ut ur rummet.

Holly var under ett ögonblick upptagen med att anteckna namnet och få det rätt, men när hon såg upp igen var Gani redan försvunnen.

”Vänta!” Skrek hon och kastade sig ut i det stora rummet. Inga steg genljöd. Ingenting rörde sig. Det var som om den andra kvinnan gått upp i rök.

Förbryllat höll sig författarinnan i dörrkarmen. ”Du glömde din bok…”, muttrade hon och återvände sedan med en suck tillbaka in på kontoret där hon tog upp sin väska. Med en andra blick på den nötta romanen lade hon ner den i väskan och tog sig sedan ut från skeppsvarvet med tankarna snurrande i huvudet.

Hon hade fått ett namn. Inget nummer. Inga detaljer. Inte ens en antydan till vad det hela handlade om. Vilka garantier hade hon för att det här var värt det?

Hon fingrade förstrött på sitt anteckningsblock när hon satte sig i bilen och startade den. Innan hon med en förtretad suck slängde blocket ifrån sig på sätet intill. Hon hade bättre saker för sig än att jaga spöken!