”Shule...”, mumlade jag medan världen lämnade mig. Minnena bleknade ett efter ett. Stjärnorna slocknade en efter en. Det var iskallt.
Han höll mig hårt. Det kändes som om jag höll på att dö. Kanske visste han det. Kanske var det här verkligen farväl, och det var därför det värkte så i mitt hjärta.
Men om jag var döende hade jag ingen aning om varför. Jag visste bara att han var där. Han som var allt.
Han höll mig så hårt.

”Shule...”
Utanför rusade trafiken förbi. Morgonrusning, tänkte jag sömnigt och vände på mig i sängen. Det var fortfarande varmt intill mig. Det luktade chocklad och hud och tvättmedel.
Genom ventilen i väggen hörde jag Michell duscha. Det strilade av vatten. Enda gången han sjunger så högt och ogenerat falskt.
Byrån intill var belamrad av ölflaskor, godispapper, dvdfilmer och en hel hög polaroidbilder.
Min ena tå stack ut underifrån täcket. Det var kallt. Jag rullade över på sidan. Fortfarande sömnigt sträckte jag mig upp på kanten, slog omkull en flaska så den for i golvet, och fick sedan tag i ett tjog kort. De gled mot varandra och spridde sig över kudden.
Hälften av dem bestod av fötter, av taket, eller halva ansikten. Den andra häften var allt för suddiga för att definiera. Jag gned mig i ögonen medan jag leende föste ned dem på golvet.
Michell verkade ha duschat färdigt. Jag kunde höra hans tunga steg när han återvände in till mig.
”Godmorgon”, gäspade jag medan jag rev mig i håret.
Han strålade när han passerade mig, bort till byårn. ”Godmorgon.”
”Vad är klockan?”
”Runt åtta, skulle jag tro”, svarade han medan han letade upp ett par hela strumpor. ”Tänker du följa med till mamma idag... eller inte?”
Jag stönade och tog mig för det bultande huvudet. ”Såhär?”
En arm landade kring min nacke och drog mig baklänges över på rygg. Skrattande pressade han ner mig och överöste mitt ansikte med kyssar. ”Ja! Precis såhär!”
”Gah! Släpp mig!” Protesterade jag lamt. ”Jag är bakis som en skunk, och luktar ungefär lika gott ur munnen – kan jag få gå och tvätta mig, nu?”
Han gnuggade vänskapligt näsan mot min. ”Om du så gärna vill det.”
”Ja tack!”

En stund senare träffades vi i köket, och jag gjorde mitt bästa för att hälla i mig så stora kvantiteter jouice som möjligt medan min älskade glupskt slängde i sig ungefär fyra portioner flingor, mackor och äggröra. Hur han kunde äta så mycket hade alltid fascinerat mig.
”Jag drömde inatt”, mumlade jag medan jag masserade mina tinnigar.
Han kikade på mig över kaffemuggens kant. ”Samma dröm, igen?”
Jag suckade. ”Du skulle inte tycka att det var lika roande om du upplevt det! Den är så hemskt verklig att det känns som om jag skall spy när jag vaknar.”
”Lillan – du borde gå till doktorn och kolla upp det. Jag har ju sagt det.”
”Och vad tror du att han kommer att kunna göra åt saken? Konstatera att jag behöver låsas in på psyket, eller skriva ut lite valium? Nej. Jag har inget där att göra.”
Han flinade trött och klappade min axel när han reste sig. ”Du vet vad jag menar. Om det stör din sömn bör du kanske se om du inte kan få något milt lugnande.”
”Äh! Den dan jag börjar knapra tabletter kan du lika gärna skjuta mig!”
”Alvedon?”
”Ha! Roligt!” Avfärdade jag medan han vinkade med asken. ”Visste inte att du så gärna ville bli av med mig.”
”Du tar ju faktiskt upp ganska mycket plats – för att inte tala om alla dina cremer som ockuperar badrumshyllan.”
Jag sträckte på mig tills det knakade. ”Måste din mamma jämt tjata på att du skall ta med mig?”
”För Guds skull, Anna! Hur länge har vi varit tillsammans, nu?”
”Diskussionsfråga”, kontrade jag, ”Du har säkert varit tillsammans med mig i över ett år – men jag skulle nog säga ett par veckor!” Jag flinade menande.
”Hur det än är med den saken... Du hör ju! Hon vill åtminstone träffa dig, nu när vi köpt en lägenhet tillsammans. Det är inte så mycket begärt?”
Jag ryste. Jag avskydde blotta tanken på att ta mig ut till herrgården där Michells föräldrar bodde. Vad skulle de tycka? Här kom jag – en outbildad, oslipad flicka – och stal deras enda, dyrbara son. Michell som var så väluppfostrad, och hade sådana fina rötter. Han som var en lysande poetisk talang, och som precis examinerats från advokatlinjen och fått ett välbetalt, prestigefyllt jobb.
Ja, jag kunde riktigt känna deras avsky.
Michell måste anat mina tankar för hans händer landade på mina axlar med en suck. ”Lillan”, mumlade han tröstande, ”var inte orolig. De kommer att älska dig.”
Visst, ville jag fnysa, men lät bli.
”När skulle vi vara där?”
”Vad? Inga ursäkter? Inga krämpor? Är du säker på att du inte plötsligt måste spy, eller ringa Woody Allan, eller fladdra iväg för att möta en barndomsvän?”
”Jag har inga barndomsvänner”, muttrade jag utan att ta hans pik. ”När behöver vi vara där?”

Precis klockan tolv ringde vi på dörrklockan. Jag skruvade besvärat på mig. Mina kläder satt inte som de skulle, håret var elektriskt och sminket kändes både överdrivet och undermåeligt.
Underbart. Självförtroendet på topp!
En rosig, spröd kvinna öppnade dörren med ett lysande leende. ”Michell!”
”Mamma”, hälsade han lika glatt och kramade om henne.
Prsikofärgad dräkt, fransk manikyr. Toppen. Jag hann precis hindra mig från att himla med ögonen, och uppbådade ett leende.
”Och du måste vara Anna!” Skrattade hon. Ögonen var iskalla. De sa: slampan som förstört mitt barn och skadat hans fläckfria rykte.
Jag log tvunget. ”Gabi, intesant?” Din spacklade kärring.
”Ja, precis!” Hon kramade mig.
Snälla. Urs. Jag får din parfym på mig! Jag kramade tillbaka.
Sedan följde ett samtal som jag redan hade haft med mig själv i mitt inres mörkaste, mest sarkastiska vrå. Artigheterna haglade lika häftigt som snöskurarna i april.
Efter dessa, tromma, tvugna ord blev vi till sist insläppta och invisade genom det överdådiga huset.
En äldre, stillsam herre med en rotborste till mustach kom för att hälsa på oss i dörrhålet in till storarummet. Hans ögon sa: Nämen, hejsan, snygging. Det här var Michells pappa. Verkligen, Michells pappa.
Gabi berättade i sirliga ordalag om alla de – för mig deprimerande oorginella – tavlorna som dignade från de medaljongklädda väggarna. Det var deras morföräldrar, farföräldrar och deras föräldrar, och föräldrars föräldrar. Stabila, framgångsrika människor, förklarade hon övertydligt.
Kärring. Jag vet att du hatar mig.
Så, lunch. Vi visades ut på baksidan till en liten välordnad paviljong, där ett helt bord redan stod dukat med jordgubbar, kaffe och andra nödvändigheter.
”Vad föredrar fröken – fisk eller fågel?” Frågade en blygsam betjänt.
Jag höll på att få spader. Mina fingrar trummade otåligt mot byxbenet. ”Ett glas jouice skulle sitta fint.”
”Självfallet, fröken.”
Gabi studerade mig under de gigantiska solglasögonen – de skulle skydda henne mot solen, och hindra henne från att få så många rynkor. Inte ville hon riskera att få sådana kråkfötter som jag redan ådragit mig – inte för att oroa mig, nej nej, det fanns många duktiga kirurger som kunde ta bort dem i ett nafs. Hon hade själv fått en laserbehandling förra månaden.
”Så, Anna – Michell har varit så hemlighetsfull när det gällt dig. Han har rent av förvändlat dig till något av ett enigma. Säg mig – vad jobbar du med?”
Ett glas jouice ställdes ner framför mig. ”Jag sitter i kassan på ICA.” Ha! Smaka på den!
”Hon är alldeles för blygsam”, flikade Michell in med ett leende, ”Anna håller på med kampsport. Hon är något av en naturbegåvning enligt de andra i Budo Förbundet.”
”Verkligen? Är inte sådana våldsamheter olämpliga för en kvinnokropp?”
Jag tvingade mungiporna uppåt. ”De ger utmärkt träning. Håller kroppen... ung.”
Det ryckte lite i hennes ena ögonbryn.
”Tvälar du något?” Undrade Michells pappa i ohöljd nyfikenhet, medan han tuggade på en jordgubbe.
”Nej, jag håller mig borta från det”, svarade jag sanningsenligt. ”Jag håller inte på med kampsporten för att vinna ära – jag gör det för att det känns bra. Naturligt.”
”Anna undervisar barn.”
Jag log tacksamt mot min pojkvän. Han försökte verkligen få mig att framstå i god dager.
”Så, om en väskryckare ger sig på oss på stan är det dig man skall skrika på?” Skrockade Gabi. ”Vår egen lilla... Hulken.”
Hahaha! Hysteriskt roligt.
Kärring.
Det var så underbart att ha sin son här, påpekade Michells pappa om och om igen. Han älskade sina barn. Vid ett tillfälle nämnde han en halvbror - en son med en annan kvinna - och jag såg roat hur Gabi rodnade som om hon höll på att sprängas.
Någon dag var vi tvungna att samla hela familjen, log Michells pappa. Jag måste väl se fram emot att träffa Michells båda systrar, och alla hans kusiner?
Jag drog på mig ett leende. Visst. Väldigt mycket.
Lunchen fortsatte i samma tecken. Jag hade ingen klocka på mig, men jag kunde riktigt känna hur tiden sniglade sig fram som om den bestämt sig för att den inte hade någon lust att jäkta. Jädra tidsgudar, eller vad det nu var som styrde det hela! De ville se mig vrida mig som en mask på kroken!
Efter tre plågsamma timmar tilläts vi lämna herrgården. Michell lovade att de snart skulle få komma och hälsa på oss i vår lägenhet. Tanken fick min hud att knottra sig som kycklingskinn.
Jag vinkade glatt hejdå och slet sedan med min pojkvän in i bilen.
”Vad?”
”Vi åker nu!”
”Ja, ja – ta det lugnt.”
”Kan vi äta på kina restaurant?”
”Är du hungrig?”
”Tror du verkligen att jag kunde äta något av det där? Dessutom, har jag mått så illa hela dan att jag inte varit hungrig förrän nu.”
”Fint, fint. Vi åker ner till den vid tunnelbanan. Låter det bra?”
”Om jag får stekt ris, så.”
”Ja, prinsessan. Jag grejar det.”

”Anna?” Det var sent samma kväll. Ögonblicken innan sömnen lindade sig omkring oss.
”Mmm”, jag öppnade ögonen och mötte hans blick. Jag kunde känna hans fingrar smeka kurvan mellan mina revben och höft.
”Är du lycklig?”
En sådan allvarlig blick! ”Ja, det är klart jag är.” Jag flinade och petade honom på näsan. ”Varför frågar du?”
”Bara undrar”, log han och blundade. Ljusen från neonskyltarna ritade välkända mönster över väggarna. Någonstans tjöt en polisbil.
Jag studerade hans ansikte i halvdunklet. Det fanns så många tillfällen när Michell varit den enda som försökt förstå mig. Den enda som brytt sig, och önskat mig väl.
”Jag älskar dig.”
Han öppnade ögonen och log. ”Älskar dig med, lillan.”
”Är du säker på det?”
”Hmm... förutom de dagar då måndag och mens sammanfaller.”
Jag skrattade. Det var fantastiskt hur en människa kunde känna så starkt för en annan.

--- Kylan var så påtaglig att jag skakade. Benen var bortdomnade. Armarna kändes blytunga. Jag kunde höra raspiga andetag. Förtvivlade ljud, som av någon som pressade sin kropp till det yttersta – och jag visste att de inte kom från mig själv.
”Shule...”
”Det ordnar sig.”
Allt var svart. Jag försökte kämpa upp ögonen, men de kändes så förtvivlat tunga.
”Jag ordnar det här”, stönade rösten igen, ”Var bara stilla.”
I nästa stund slog min rygg i något hårt. Smärtan var dov och bultande, och så tung att jag inte ens orkade gnälla.
”Anna...”, suckade rösten. ”Jag är ledsen. Jag orkar inte gå längre.”
”Det är ingen fara”, svarade jag. Armar nästlade sig runt mig. Ett hjärta mullrade tätt intill mitt. Och så klibbig andedräkt mot mitt öra.
Jag skulle dö här ute. Vi var ensamma.
”Allting kommer att bli bra”, försäkrade rösten igen, ”Men du måste lova mig en sak.”
Heta tårar sipprade fram mellan mina ögonfransar. ”Ja?”
”Lova mig... att du inte glömmer.” ----