--- En ensam droppe mot min hand. Regnet var ljummet, som det bara var på sommaren. Och det doftade våt asfalt. Blött vägdamm, och blommor.
”Vill du springa, eller skall vi sitta kvar här?”
”Det är nästan en kilometer hem”, svarade jag med ett flin, ”vi blir dyngsura.”
Hans ena hand rörde fjäderlätt vid min arm. Tunga regndroppar tummade mot busskurens tak.
”Är det här en dröm?” Frågade jag.
Jag kunde känna hans kropp bakom min men jag kunde inte se honom. Kunde bara känna hans doft och värme.
”Varför skulle det vara det?” Viskade han. ---

Ja, varför skulle det vara det? För att det inte stämde? För att jag inte hade några andra minnen av den här mannen, eller för att det var fullständigt ologiskt? Den första tanken som slog en sinnesfrisk människa var att det hela var för galet för att vara annat än en dröm. Men om det inte var det – vad var det, då?
Minnen från ett annat liv? En annan persons minnen? Eller ett sinnes sammanbrott?
Höll jag på att bli schizofren?

Tre timmar senare befann jag mig på sjukhuset, med en oroad Michell vid min sida och en konfunderad doktor vid datorn. Jag hade fått ligga i ett sådant där konstigt, gigantiskt rör som smattrade tills man fick ont i huvudet. De hade röntkat min hjärna. Ändå såg de ingenting.
”Du är frisk”, svarade han sanningsenligt som om det beskedet skulle göra min glad. ”Det är säkert inget att oroa sig för. Jag vill att vi tar några blodprover, för säkerhets skull, och så hör jag av mig när jag fått svaren på dem – okej?”
Jag har inte tagit droger, ville jag skrika. Jag har inte gjort något fel! Hur kan det här vara mitt fel?! Hur kan det här vara mitt ansvar?! Varför säger du inte vad som är fel med mig?! Dumma, jävla doktor! Jag som tillslut vågade mig hit!
Men jag svarade: ”Det låter bra”, och log mot Michell. Jag är inte livrädd.

Michell höll min hand hårt, hela vägen hem.
Vi promenerade genom parken och tittade på björkarna, och de lekande barnen. Han hade tagit ledigt idag för min skull.
”Säg vad du vill göra”, bad han medan hans fingrar bollade med mina.
Jag lutade mig mot hans axel medan vi hasade oss fram. ”Som i göra något kul?”
”Ja – eller tråkigt med, om du hellre föredrar det”, flinade han.
”Faktiskt – jag skulle vilja åka ut till mitt barndomshem. Kan vi det?”
Han såg förvånad ut. ”Men... det är väl sålt, är det inte?”
Jag drog på mitt svar. Jag hade antytt att jag gjort mig av med det, men faktum var att jag lämnat det som det var när mormor och morfar gått bort. Jag hade inte haft hjärta att sälja.
En väninna till mig, som tillbringat somrarna där, hade lovat att ta hand om det åt mig. Nu hade vi inte hörts av på fyra år.
”Anna?”
”Det finns kvar”, svarade jag dröjande, ”Och jag känner att jag måste få se det igen.”

Michell hade alltid varit mycket svag för mig, och jag fick alltid som jag ville. Resan tog oss lite drygt två och en halv timme, och på vägen dit ringde jag upp min väninna – Angelika – och bad henne komma och möta oss. Hon hade trots allt nyckeln.

Ön var karg, och över dess gråa kropp seglade skrikande måsar fram och tillbaka. Angelika stod på kajen och väntade när färjan kom in. Hon var sig precis lik – men flera kilo tyngre. Hennes hår virvlade i vinden.
”Anna!” Strålade hon och gav mig en hård kram när jag hoppade av landgången. Jag höll henne lika hårt. Jag visste att jag inte kunnat låta henne vara mig så nära, efter att min morföräldrar gått bort. Hon var en påminnelse om det liv jag levt då, och om den osäkerhet jag burit inom mig.
När jag träffade henne igen kom allt sådant sköljande över mig.
”Hur är det med dig, då? Du ser pigg ut?” Log jag. Fet och stripig i håret, men fan vilka snygga tuttar du fortfarande har!
”Joda – tre barn rikare”, flinade hon, ”Och två gubbskrällen fattigare. Men du vet hur vi är här ute – det går snabbt på den fronten”, hon blinkade, innan hon fick syn på Michell.
”Och... det har gått bra för dig med, ser jag!” Hon släppte mig och grep hans hand. ”Hej, snygging! Jag är Angelika.”
Han skakade hennes hand, något reserverat. ”Michell.”
”Perfekt”, log hon medan han kraftsade i luften och tillsist fick tag i mig. Med en arm om min rygg sa hon: ”Skall vi bege oss?”

Vägen upp från kajen var både brantare och stenigare än jag mindes den. Vi var lite drygt trettio människor som klev av. Ön var ganska stor. Det for en buss förbi oss medan vi gick utmed landsvägen, och när vi svängde av in på grusvägen, mot det lilla torpet, mötte vi en traktor.
Den här platsen andades av minnen. Allting kändes förkrympt och magiskt, som om jag klivit in i en sagobok. Där var trädet jag tävlade att klättra högst i, och där var den stora stenen som vi målade med kodynga för att skrämma pojkarna, och där sedan, var den lilla spången som tog oss över bäcken.
Jag drog ett djupt andetag av den mustiga skärgårdsluften. Att jag kunna glömma hur underbart det var här ute.
”Hur länge sedan var det vi sågs, nu?” Undrade Angelika i förbigående medan hon sköt upp grinden mellan de båda förväxta äppelträden.
”Fyra år”, svarade jag tankfullt. Byggnaden reste sig bortom rosenbuskarna. Vindpinad, grå och underbar! Mitt hem...
”Va?” Hon lät förvirrad. ”Du dillar – jag skulle fråga om det var fem eller sex år?”
Jag kände hur mina ögonbryn drogs ihop. ”Så länge? Ja... kanske det...” Egentligen hade jag ingen tid över för henne. Jag ville gå in. Jag ville känna atmosfären här, och försöka förstå varför jag var så förvirrad.
”Då måste vi ju varit typ... arton, nitton – och det stämmer ju inte”, log jag, ”Mina morfäräldrar dog strax efter att jag fyllt tjugo.”
Angelika såg bekymrad ut. ”Jag vet det.”
Jag tog ett steg mot huset, men hindrades av hennes hand om min arm. ”Hur gammal är du nu?”
”Tjugofyra – fyller tjugofem om två månader”, svarade jag medan jag insåg att hon faktiskt försökte säga något. ”Vad?”
”Nej”, hon skakade beklagande på huvudet, ”Anna... Jag är ett år äldre än dig, och jag fyller tjugosju.”
Världen skakade till. ”Tjugosju?”
”Du måste vara tjugosex, gumman. Det här är ingen åldersnoja, eller hur? Vad är det som är fel?”
Michell såg förvirrat på mig. ”Nog för att kvinnor brukar ljuga om sin ålder, men vi firade din tjugotre årsdag förra året. Vad är det som pågår?”
”Jag...”, Världen krängde under mina fötter. Plötsligt gjorde huvudet väldigt ont, och benen blev ostadiga. Det var som att köra tummen rakt i ett blåmärke. ”Jag vet inte”, mumlade jag.
”Är du seriös?! Menar du att du faktiskt tror att du är tjugofyra?! Anna... jag vet att du har svårt att räkna – ”
”Käften!” Fräste jag. ”Jag fattar ingenting! Ja! Jag tror att jag är tjugofyra! Motbevisa mig!”
”Lätt!” Svarade hon och räckte fram en hand. ”Ge mig ditt körkort.”
”Jag har inget.”
”Va? Men du sa ju att du skulle ta det när du lämnade ön?”
”G-gjorde jag?” Rädslan fick mitt hjärta att slå vansinnigt snabbt.
”Ditt leg, då?”
Jag grävde i min ficka och fick till sist fram det. Angelika knyckte det ur mitt grepp, snynade det och pekade sedan menande.
”Ser du, din knasboll! Födelseår. Du är tjugosex!”
Michell stöttade mig genast när jag svajade. ”Lugn.”
Jag fick inte ett ord ur mig, och plötsligt verkade det gå upp för min väninna att jag faktiskt inte larvat mig.
”Herre Gud... Anna... du har tappat bort två år?”
--- Lova mig... att du inte glömmer...---