Kapitel 1

Solen stirrade obarmhärtigt ned över den spruckna marken. Sanden väste. Ett par vindpinade buskar klamrade vid de rundade åsarna, under en himmel så ljust blå att den tycktes vit.
En slö ödla vände långsamt sitt skäggiga ansikte mot det som doftade fara. Vålnader. Röda vålnader bland värmeslöjorna.
Några stenar började vibrera mot marken, några andra skramlade ner i sprickor. Genast sprätte ödlan iväg.
Bara ögonblick senare dundrade löddrande hästar förbi, med ryttare sprungna ur sagorna. De var på väg mot staden som svept sig i böljande luft. Kartago.
I torkan reste den sig likt en oas, mitt i den ogästvänliga ödemarken. Nakna boab träd trängdes med husen, som korpulenta små herrar med otämjt hår, och upp över den vitrappade muren viftade torrt röda och gråa klätterväxter.
Inte många släpptes in i ökenstaden. Likt ett fort bevakades den på alla flanker, och misstänksamma ögon blängde ned från murkrönet, mot hästarna som tvingades stanna i ett moln av sand.
”Jag är Onidor san di Merridins utsända! Den allsmäktiga drottning Jolenes Raarks förkämpe och tjänare. Öppna portarna!” Ledaren höjde dekretet i de vildsinta kastbyarna, och det tunna pergamentet fladdrade likt en fana.
”Röda Drakar!” Utbrast en av vakterna. Torra, skakande händer gestikulerade vilt. ”Öppna, porten! Öppna! Fort!”
Det gnisslade och gnällde i de gamla gångjärnen. Silvergrått trä makade sig åt sidan, tum för tum.
Ryttarnas ledare rullade ihop pergamentet och vände sig i sadeln för att tilltala den rakryggade mannen bakom honom. ”Vi har nått vägs ände, ers höghet.”
Mannen, som var den enda utan röd mantel, nickade stramt, och svepte tyget tätare om buktningen över bröstet. En tunn röst pep där inifrån.
”Strålande, herr drake”, mumlade han och såg mot de dammiga gatorna bortom portarna. Ögonen blev matta av uppgivenhet. ”Strålande.”
Uppståndelsen innanför muren spred sig omedelbart. Till och med handlarna greps av ett tillstånd nära panik. Stånd fälldes och flyttades. Värdshusvärden störtade ut med raklödder fläckvis kvar. Herre som träl öppnade fönsterluckor; och överallt viskades det, medan männen med de röda mantlarna, och de omlindade håren manade hästarna in i Kartago.

I en av de rangligare byggnaderna; som bara hade tre och en halv yttervägg, och där taket säckade lite på mitten, studsade en liten pojke upp och ned i iver. Svarta lockar virvlade medan han förgäves gensköt och knuffade på en mor som malde tunga, rökiga kryddor.
Hon föste honom ur vägen, och övergick i att hacka upp kött i små tärningar.
”Sådana där herremän är ingenting se! De är bara uppblåsta byrackor, hela bunten!” Hon fnös. ”Vi har mer nytta av han herren av Kartago, nu när han ligger död och tyst i jorden! Bah! Mylla år växterna!”
Förgäves försökte han släpa henne mot dörren, medan han tjattrade som en liten apa, gnällde som en ynklig valp och pep som den dunigaste av kycklingar. Men hans mor gick inte att beveka. Hon hötte åt honom med träsleven, så att han skrikande rusade över det stampade jordgolvet och upprörde både katt och skalbaggar.
”Gå själv, Simion”, förmanade hon, medan luften pyste ur henne som ur en het kittel. ”Gå själv, om du så måste! Men passa dig, och besvära dem inte!”
Utanför rusade skrikande barn förbi, och han svängde otåligt runt på hälarna. Han tvingades stå på tå för att nå upp till vredet. Den var inte särskilt tung, men kärvade på de sneda gångjärnen.
Hans mor kastade vedträn på elden. ”Uppför dig!”
Hon var en redbar och stolt kvinna, som klarade sig själv, nu när fadern försvunnit iväg med uppvindarna. I början hade Simion sett henne stå vid det lilla fönstret och titta upp längs gatan som om hon väntade. Men så en dag hade hon slutat. ”Nu slösar vi inte mer tid.” Hade hon befallt, och efter det inte ens nämnt faderns namn.
Barnen som rusat förbi var redan flera hus bort. Tvätt hängde på streck mellan byggnaderna, och ett par hönor spatserade planlöst utmed krumma staket. Här och var prunkade bevattnade köksträdgårdar, med pumpor, gurkor, blommande krasse och feta tomater. Ställningar hade rests för dem att klättra i, och de utgjorde små kojor för sovande, äldre.
Simion kikade bort mot huvudgatan som skymtade mellan de sneda husen. En hund skällde entonigt i sitt koppel.
Där borta, där solen nådde ner mellan byggnaderna, klängde grupper av fnittrande flickor på varandra, och pojkar med fjuniga hakor stod raka i ryggen - en del beväpnade med slöa knivar och träsvärd, fastän de knappt kunde slakta får.
Simion förstod genast, och han kände hur han började hålla andan.
Det osade av nervositet och spänning. Alla han någonsin sett, var där, till och med den sjukliga granndottern, som aldrig brukade lämna huset.
Simion knuffade sig fram genom vimlet, förbi packåsnor och gubbar lika sneda som husen, till han stod allra längst fram.
Hans ögon vidgades tills de var runda och svarta som pepparkorn.
Där var de, på riktigt. Röda Drakar. Och de kom rakt mot dem. Räta i sadeln, som vore de gudar. Till och med deras hästar tycktes omgivna av en magisk glöd. Så stora och rena. Sadlade med färgat läder, i grönt, rött och sepia, med remmar fulla av gyllene bjällror.
Den första passerade dem, och Simion stirrade utan att kunna se sig mätt. Så en till, och en till. På rad, med de röda mantlarna vilande likt ett täckte över hästens bakdel.
Nästa man mötte Simions blick. Bara som hastigast, men med ett stilla leende, och i det samma visste den lilla pojken djupt i sitt hjärta, att han ville bli en Röd Drake. Att han från denna stund skulle ägna all sin tid, och all sin ork åt att bli en av de här stolta männen som med sådan grace styrde sina egna liv...

Så många barn hade samlats att man kunde tro att det var dags för de årliga drakspelen. Ett hänfört mummel steg bland de brokiga fasaderna, ringlade sig som rök upp till de mångfärgade lanternorna, strök de blå utsmyckningarna på valven.
Hästarnas hovarna mötte nötta gatstenar. Doften från rostade nötter och honung klibbade vid huden.
Ryttarnas ledare hade redan slappnat av i sadeln. Deras långa resa var över. De hade nått världens ände, den sista utposten innan utmarkerna där vidunder och avgrundsvarelser härskade.
En röst höjdes bakom honom, och ett gräl blossade upp. Under den vita solen var tålamod lika knappt som vatten.
”Monster!”
Hästen skrek när han drog i dess tömmar och vände den tillbaka. Människor tjöt och pressade sig mot väggarna, korgar föll över ända. Det räckte med att ledaren visade sig för att situationen skulle dö.
Varnande ögon tvingade ned huvuden och drog ursäkter ur trånga strupar. Men deras ord ekade än. Monster – monster som drivit dem till en plats som denna!
Han kunde inte låta bli att se på den enda mannen utan röd mantel och det lilla knytet som låg tyst och stilla i hans famn.
För en månad sedan hade världen hållit andan. Deras vackra drottning hade fött en lika vacker prinsessa.
Dun och siden. Väktare som väntade. En hel stad som väntade.
Guld och marmor. Ett rum fullt av blommor. Små dockor gjorda av förväntansfulla jungfrur.
Men vad hade följt i prinsessans spår, som kompensation för all hennes skönhet? En demon – ett monster. Drottningen hade inte kunnat vara mer snar att göra sig av med den. Skrikande i förtvivlan.
Det skriket skar fortfarande i hans öron. Det lilla barnets klargula ögon stirrade fortfarande i dunklet. Han rös trots hettan, och vände sig till de andra drakarna.
”Vi är snart framme vid palatset!” Snart kan vi lämna dem båda här, och återvända hem.