PROLOG

Askan kved under honom. Likt ett skelett reste sig förkolnade väggar omkring dem, och sträckte sina bjälkar mot den vreda skyn. Vinden störtade husrester i marken. De ihåliga skrällarna andades grått damm.
På avstånd kunde han höra vilthundar böka i kadavren.
Ett ylande steg, och sjönk. Vinden slet i väggarna, tjöt i hålen. Det var omöjligt att avgöra om det var han som var upphov till ljuden eller ej. Han hade slutat att känna, slutat att tänka – önskade och bad att få sluta vara.
Kroppen var trasig. Han var säker på att benen krossats, och att insidan låg i skärvor. Hettan hade skalat huden av händerna. Fuktiga, skakande, klamrade de vid den trasiga kroppen av en kvinna; av Mirmo. Försökte laga henne, försökte hålla ihop henne.
Skriket var hest i den utmattade strupen. Han måste hålla henne mot sig, när han inte stod ut med att möta anklagelsen i de tomma ögonen.
”Jag kan inte göra det här, mer!” Grät han. ”Jag kan inte vara din Miromar! Ta mig med dig. Låt mig dö!”
Hon dog i tron att han svikit henne, medan det sista av de mäktiga härerna slukades av fälten och den glupska, hatiska vinden.
Världen, som människorna kände den, gick under. Ingen av de stolta härskarna återvände från slaget. Magikernas era tog vid.
Och flera hundra år senare kallades platsen ännu Döda Fälten, och sökandet efter Mirmo tog en ny början...