Kapitel 1

Tio år senare hördes ingen tvekan i ordern trots att pilarna smattrade mot sköldens utsida. Spetsar sjönk ner i gyttjan med trötta väsanden, andra borrade sig djupt in i träbitar. Hukade, men inte kuvade. Arga, inte rädda, röt männen som trängda lejon innan de klättrade över förstärkningen och rusade mot de annalkande soldaterna.
Drabbningen stod i ett moln av vattendroppar, när lemmar och metall smällde ihop. Fötter tvingades djupt ned i leran.
Bergen såg på, med ett uttryck som vittnade om trött vadslagning. Den ena toppen tycktes luta sig mot den andra och fråga – idag eller imorgon? Kanske svarade den andra – inte förrän alla är döda. Det vore en befogad tanke, så som människorna slagits om denna söndertrampade mark.
Det var decennium sedan en enda mans handlande provocerade fram inbördeskrig, och det hade inte gått en dag utan blodspillan sedan dess. Särskilt inte i den sydliga provinsen Tribell, där samme man ännu slogs.
De kallade honom odödlig, så många strider hade han sett och så många ärr korsade nu hans kropp. De kallade honom för vålnaden, eftersom drottningen skickat bort honom i hopp om att han skulle dö – Men dog, gjorde han inte. Vid det här laget var hans blotta namn nog för att få fiender att rygga.
Simion Arrogama.
På det gyttjiga slagfältet såg han ut som en vanlig man, med smutsen rinnande över det bistra ansiktet. Han riktade svärdet framåt och skrek åt sina mannar att följa efter när Krowaks soldater flydde. Han blödde som en vanlig man, plågades som en vanlig man. Men han var en produkt av sitt rykte, och skrämde med sin blotta uppenbarelse.
En av drottningens män grep honom om armen och stöttade honom när Simion ena knä hotade vika sig.
”Herr Drake.”
”Ingen fara”, försäkrade han, men följde inte de andra i den sista slakten. Han stod stilla i det iskalla regnet och lät blod och jord spolas av honom. Svarta ögon betraktade den makabra scenen utan en tillstymmelse till medkänsla, innan han höjde svärdet och lät höra ett vrål. Främlingars död innebar att segern var deras.
Andra svarade, och i en virvel av hästhovar och fötter återvände de till sin General. Omkring honom plockades sårade ur smutsen, medan fiendens män lämnades där de var. Varken dödades eller hjälptes.
I samlad trupp återvände de in bakom Tribells murar.

I det södra landet fanns inte mycket lyx att tillgå. Att vara torr och hel var något man kunde skratta sig lycklig över. Han väntade tills han var ensam på sitt rum innan han klättrade ur rustningen för att se över dagens blessyrer. Blånader och kratrar täckte huden. Små stjärnformade ärr i hela konstellationer. Ritade han streck mellan dem kunde han skapa stjärnbilder.
Han torkade över ett sår på axeln men insåg att han bara lyckades med att smeta smuts i kanterna. Det kändes ingenting. På pin tji tryckte han en gång till, men förnimmelsen uteblev. Kroppen hade stängt av. Om han ansträngde sig kunde han minnas att det skulle svida och bulta.
Ett bad hade tappats upp åt honom, och tvålar och borstar hade lagts fram på ett litet fat. I krigets skugga var det sannerligen lyx. Han skrubbade sig ren med en soldats metodiska precision, medan tankarna började mjukas upp av värmen. En man i hans position kunde inte tillåta sig att slappna av och driva iväg, men inget sinne kunde vara ständigt alert. Ingen kunde vara stark hela tiden.
I värmen och de väldoftande ångorna började huvudet bli tungt, och trots att inte ögonen var sluta både såg och hörde han det förgångna. I den tiden fanns det människor som skrattade och gjorde onödiga saker. Som att dansa på skänkdiskar eller dricka alkohol för att det smakade gott. Där fanns det människor som erbjöd hjälp utan att vilja ha något tillbaka.
Och där fanns alla de människor han höll av. När hade han senast sett ett barn? Eller en lycklig kvinna?
Allt sådant hade dött, i den här smeten av blod och lera och hat. De goda hade drunknat, och de andra som ännu paddlade för sina liv var så upptagna med att bara överleva att de trampade sönder återstoden av mänsklighet. Vad var det de slogs för? - En bit mark som ingen bebott på århundraden. En bit land som blivit strategiskt viktig i en strid som egentligen handlade om sårad stolthet och förräderi.
Kroppen riste till. Plötsligt kände han smärtan igen, och handen for upp till axeln i instinktiv protest, innan den där stelnade. Insikten slätade ut ansiktets veck, och gjorde ögonen blanka. Han hade trott att han dött den dag hans bästa vän föll från ryggen på en beskjuten drake och slogs sönder mot den steniga marken. Men nu visste han att han dött när han tvingades ut från Cremona. Han hade fått lämna sin lilla förtvivlade familj, i ovisshet, utan beskydd. De hade alla stått på trappan i den gråa skymningen, så tätt sammantrykta att det såg ut som om de var tvungna att luta sig mot varandra för att inte falla omkull.
Han hade dött igen när det första slaget stod, och Krowak rutit från sin bepansrade häst. När människorna omkring honom spetsades på bara luft och slets sönder som om de varit gjorda av silkespapper.
Han hade dött igen och igen. Med vänners kallnande kroppar i sina armar, och paniskt uppspärrade blick i sin. Med fienders blod på sina händer, och hettan som borrade sig igenom skinn och muskler.
Tiden när han varit levande var så långt borta att han förstod just varför han inte längre kände sin kropp. Den var inte längre hans, i den bemärkelsen. Bara hans att styra. Som en slav att piska framför sig. Och den ville ge upp.
”Herr Drake”, kallade en varlig röst, och han blev medveten om att vattnet omkring honom kallnat.
”Ett ögonblick.” Hans röst lät ihålig i det lilla, grå rummet. Han steg upp och svepte en handduk om sig. Droppar pinglade i vattenytan. Kalla linjer ritades utmed ryggen när håret rann av.
Den försynta tjänaren tassade in, för att i bruklig maner tända lamporna. Skuggorna jagades ur hörnen, men inte ur hans huvud.
Han var så djupt bedrövad att han inte orkade le eller småpratat som han annars gjorde. Han hade rykte om sig bland tjänstefolket, att vara en god herre. En ovanligt god herre, med tanke på plats och omständigheter.
Men idag var det tjänaren som uppbådade mod och visade sig stor. Han berättade vad han hört andra herrar säga. Därefter berättade han om vad som förväntades av honom under kvällen, och vilka som ville tala med honom.
Simion torkade sig torr och drog på sig kläderna som lagts fram. Vad det var, och hur de såg ut brydde han sig inte om.
”Tror du att VAS skulle förstöra en gravplats?” Frågade han ut i tomma luften.
Tjänaren kom av sig. Det var inte helt ovanligt att Simion talade förtroligt med honom, men sällan utan förvarning och han tycktes först inte veta vad han skulle säga.
Så log han. ”Jag är säker på att herremännen vet att respektera förfäderna.”
De var inte deras förfäder, tänkte Simion, utan deras fienders förfäder. Deras fienders älskade.
”Han... han gör gott i att inte ge mörkret mer utrymme än nödvändigt”, rådde tjänaren. Ett annat tjänstejon skulle aldrig våga tala så till sin herre, som om han hade något att säga till om.
Simion skakade sig ur apatin. Det fanns saker att göra.
Han tog hjälp med de sista förberedelserna. Lät mannen spänna på honom det rengjorda svärdet och knyta det smålockiga håret i nacken.