Herren av Tribell bjöd sina krigare till middag. Det var en livlig tillställning, där män dunkade varandra i ryggen och skålade till varandras ära. De hade vunnit en liten seger, men ingen seger var att förringa när allting tycktes bli allt mer hopplöst och svart.
Simion var duktig på att hålla masken, och han skålade trots att berömmet gjorde halsen trång av olust. Han hällde i sig den starka drycken. Glas efter glas, så snart det gavs tillfälle och hoppades att töcknet skulle ta honom och hindra tankarna från att än en gång välla upp.Likt ormar och strykkatter rörde sig skökorna bland borden, slingrade sig upp i knäet på de som tillät. Skratten bullrade, medan trotsiga röster höjdes i kör.
”Till sista blodsdroppen!”
”Gör er död betydelsefull!”
För vad? Han hade inga band till det här främmande landet, och inga vänner att blöda för. Om fienden stormade in var hans stolthet allt de kunde ta. Han var förvisad från sitt hem, där han skulle ha stridit för mer än plikt. Dit fick han inte återvända.
”Arrogama-ynrei”, kom en drucken kommentar flygande över de fullastade faten, och ett trubbigt finger viftade åt hans håll. ”En man av fin ätt, som ni, borde hämta er hustru hit! Det är inte nyttigt att leva ensam!”
På så vis, tänkte han medan officern tog tillfället i akt att placera en av hororna i sitt knä. Hon gav upp ett litet förvånat ljud när hans bryskt hindrade henne från att gå.
”Arrogama-ynrei behöver inget sällskap!” Fälldes en lika hård pik från andra sidan bordet. ”Han är inte som oss andra!”
”Som oss andra”, frustade en skäggig karl bakom hans axel. ”Han vill kanske ha andra sorters sällskap?”
Den Röda Drakens hand slöt sig hårdare kring bägaren, men inte ett ljud yttrades i försvar. Tio år, och ryktena florerade fortfarande. De var som om han blivit brändmärkt av den högste väktaren.
”Arrogama-ynrei skall hitta Mirmo!” Skälldes det tillbaka. ”Han är en annan sort än oss!”
”Magiker, menar du?” Undrade en spydig stämma, över halvfullt krus. Att striden allt mer börjat handla om magiska förmågor hade placerat alla som Simion i en svår sits. VAS, som förklarat krig mot magikerdrottningen i Cremona riktade nu in sig på de med speciella förmågor. Hela kompanier kunde släppas fria eller slaktas beroende på om de inhyste magiker.
”Röd Drake!” Upplyste mannen. ”Röd Drake!”
”Jaja, jag förstår.”
”Drottningens krigare!”
”Jag förstår!” Skrek samme tillbaka.
Simion satt tyst, händerna knäppta kring stopet.
På andra sidan bordet betraktade ett par mörka ögon, medan vin porlade. Skökan drog inte på munnen åt honom, som hon gjorde åt de andra. Det stadiet hade de passerat för länge sedan. Nu såg hon rakt igenom fasaderna han rest, visste att de andra männen var utom deras kontroll, och valde att distrahera honom. Med en smäll lät hon bägarens fot träffa bordsskivan, någon handsbredd framför honom.
”Ni vann idag.”
Simion trotsade dimman för att möta hennes blick, men var inte särskilt intresserad av vad hon hade att säga. En bard spelade, och skrålandet omkring hade blivit så högt att hennes lilla protest drunknade. De druckna männen hade fått en annan hackkyckling. Hon rasslade på fötter, smekte bordsskivan med långa gracila fingrar innan hon med ett beslutsamt kliv steg upp på den – klev över och ned på hans sida. Några spridda skratt hördes, och de närmast daskade till henne på benet.
Simion lutade sig bakåt medan hon gled in mellan honom och bordet och lutade ändan mot dess kant. Varje gest var medveten, och ögonen kristallklara. Det fanns inga tvivel om hennes intelligens, eller att hon var skapad för mer än att underhålla män. Medveten om det var hennes finger än hårdare när det stötte in i hans bröst, och han grymtade till av smärta.
”Kan du inte le”, kommenterade hon missbelåtet. ”Fira som alla de andra idioterna.”
Han gned sig under nyckelbenen. Hon svarade på sin egen fråga. Han hade ingenting att le åt. Ögonen gick till vrån för att betrakta de allt vildare rörelserna av en dryckestävling, och han äcklades.
Hennes svulstiga blick övergick i en kritisk granskning. ”Du lever... nej, låt mig omformulera det – du sitter ihop. Du är hel.” Hennes röst var det minst provokativa. Hon knyckte med hakan som en ödla, lät ögonvitan glimma. Det här skulle inte vara första gången de hade den här diskussion, och upprepningen var allt för tärande en kväll som denna.
Hans tålamod brast. ”Vad vill du mig, Shindere?” Kanske skulle hon komma på andra tankar, resa sig och gå. I en perfekt värld skulle hon le förstående och låta honom veta att han var stark som stod själv. Men det här var ingen sådan värld.
Mannen intill ville vara med i leken: ”Hon lär inte ens ta betalt för det! Titta på henne!”
Med en djup, rofylld suck av tyg och hår lutade hon sig framåt, som för att bekräfta det den andra mannen sa. Armarna sveptes om hans hals. ”Jag vill ha lite av din magi, Drake.”
Han kunde fortfarande minnas hennes misstro första gången han avvisat henne. Hon hade blivit rent förnärmad och dränkt honom i vin. Då hade hans utläggningen varit lång och osammanhängande. Nu bestod den av ett enda ord:
”Nej.”
”Vaddå nej?” Fräste hon och klappade till sidan av hans huvud. Inte bara nekad, utan avvisad inför andras ögon. ”Det sitter en kvinna i ditt knä!”
”Nej”, med allt utom en suck lyfte han blicken till henne. Meningen kunde ha slutat där, sådan tyng lade han bakom orden, innan han tillade, ”det sitter en Shindere i mitt knä.”
Hon visade hörntänderna i en missbelåten grimas. ”Försöker du göra mig på dåligt humör, Simion?”
Han ville inte bråka. Han hade ingen ork och ingen lust. ”När skall du ge upp?”
”När skall -du- ge upp?” Genmälde hon provocerat.
Han stönade. ”Tjafsa inte med mig. Jag har ingen ork – det är som att vara gift!”
”Att vara gift har sina fördelar - ”
”Nej.” Lika kort. Tonlöst. Han visste precis vad han talade om, och han visste precis vad han tackade nej till nu.
”Åh, du är stört omöjlig! Jag kommer -” Meningen klipptes av ett litet tjut när han lyfte henne av sig och placerade henne stadigt på bordet. Samtidigt kom han på fötter, lutade sig framåt och tryckte en torr, blidkande kyss mot hennes kind.
”Nej, Shindere”, upprepade han ömt.
”Men jag -”
Han log medan han rätade på sig. ”Jag drar mig tillbaka.” En varlig hand strök över hennes lockar, innan han sänkte pannan och gick.
Bara en försmådd kvinna kunde se så fullkomligt rasande ut, medan hon med korslagda armar och hoptryckta läppar vände undan hakan. Det var lustigt, tänkte han, hur hon envisades. Snart sju år. Hon borde ha valt ett annat offer vid det här laget. En man som strödde mynt och smycken över henne, och inte enbart trötta ord.
Han kunde inte förneka att han tyckte om henne, och underhölls av hennes cyniska livsåskådning. Så länge han var här var han tacksam för hennes sällskap. Men ingenting mer. Han tillhörde någon annan.
När han gick var han medveten om de andras blickar och om orden som viskades tätt intill öron. Magilösa glömde ofta att magiker hörde mycket bättre än andra människor. Han var den odödliga, sa de. Han som levde mitt bland de levande utan att beröras av dem. Mitt i självvald exil. Men tur att de hade honom...

Sömnen slukade honom redan innan han lagt sig till rätta, och drömmarna tog honom tillbaka till hans älskade stad. Den var just lika blå som en sommarhimmel, med gator som slingrade sig fram likt ormar. Doften av syren och matlagning hängde mellan husknutarna, och gyllengult ljus spillde ur de öppna fönstren.
Där hade han sett på framtiden med en pojkes alla förhoppningar och trott att han kunde bygga det liv han ville. Han hade hoppats på att få allt. Bli en drottningens man, en Röd Drake. Att skapa sig ära och framgång. Han hade sagt det, gång på gång. Känt det ända in i benen – han skulle bli en man som drottningen var stolt över. Hon skulle säga: Simion Arrogama, min Drake.
Men så hade det inte blivit.
I hemlighet hade han också hoppats på ett liv fullt av vänskap och kärlek. Han hade trott att han försakat ungdomens förälskelser för att han skulle finna den stora kärleken. Han hade sett sig själv som fokuserad och ambitiös.
Men så hade det inte blivit.
Än var Cremona hans drömmars stad, när han lämnade den. Blå och vacker. Där gjorde människor sitt bästa för att fortsätta sina liv, trots att det var en förkrympt värld de tvingades bebo. Den var berövad den glans som de fria dagarna en gång haft, då människor ännu sjöng och dansade, och då te och starka drycker flödade under plommonträden och de färgade lyktorna.
När han sett sig omkring, hade han sett krigets härjningar i varje ansikte och i varje fasad. Men också en orubblig tro på att allting skulle ordna sig. Människor skurade fortfarande gatorna i de första regnen, och Röd Drakar forsade ännu förbi med högburna huvuden, trots att varje steg och varje blick var präglad av medvetenhet. De var alla dödliga, nu, glömska om det högmod på vilket de en gång byggde sitt land och sin undergång.
Så han längtade dit. På samma sätt som han längtat som liten, innan han ens sett staden med egna ögon.
Han vred sig i sömnen. Ord på hans modersmål föll över läpparna, när han som vanligt talade med den vän som bara levde i hans minnen. Han bad honom ta honom med sig. Tillbaka hem. Hem till Cremona där de varit unga och starka. Och levt.