Prolog

Pölarna speglade en trasig gestalt, som krokig av gråt höll sig fast vid liv och gravsten med båda händerna. Regnet föll i grå ridåer. Simion kropp höll redan samma köld som de trötta dropparna. En efter en föll de mot de krampaktigt slutna händerna, mot den kuvade ryggen och det sänkta huvudet. De rann längs den bara nacken och kinderna, blandades med tårarnas heta sälta och droppade från näsan.
I den blå staden kunde luften nästan inte andas. Den var så fylld av ilska och harm att den tycktes skälva, medan de provinsiella härskarnas följen makade sig ut längs de slingrande gatorna. Baner svajade lojt. Hästar frustade så att moln av väta stod om deras skäggiga mular. Här och var sprätte krigare till när folk på gatorna spottade, svor, såg ut som om de tänkte kasta något.
Bland de som lämnade staden var en kvinna under lager av slöjor och sjalar. En bekymrad hand kramade dem framför ansiktet, medan hon med nedböjt huvud red bakom sin väktare. Bara en skymt av guld avslöjade en demons ögon innan hon försvann i mängden.
Högt ovanför, i ett av slottets fönster befann sig hennes syster, blek och härjad medan en långt mörkare väktare stod ett halvt steg bakom. Bistert betraktande den böljande massan medan prinsessans hand slöt sig om hans.
Än längre in, i de de tomma salarna ekade varje steg och rörelse. Där låg resterna av en fest som varat i flera dagar. Kuddar, matrester, vissnade blommor och välta skärmar. Det doftade fortfarande av dyrbara parfymer och ljuv rökelse, men drottningen kände ingenting. Rummet var lika grått som gravplatsen på stadens andra sida där mannen som orsakat eländet sökte tröst hos sin sedan länge döda vän. Lika tyst och kvävande var tronsalen, medan drottningen grät i skymundan och väktarna slöt alla dörrar. Festen som hållits hade gett helt fel utdelning.

Tre månader senare ljöd trumpeter och skallade röster lång nere i söder. En mäktig här reste sig ur skogen för att marschera mot sankmarkerna kring floden Ba. En herreman klädd i svart stål och med raseriet brinnande i ögonen ledde sina män med vansinnets passion. Han skrek och viftade trots att ingen fiende ännu syntes, och han red som en avgrundsvarelse.
Herren av de sanka markerna kallade sina vänner till strid, och de red för att möta den massiva hären, medvetna om att dess ledare redan utropat sig till den nästa herren av Elbe. På ett eller annat vis, hade han svurit inför drottning och hov och hela landets alla härskare – skulle han erövra världen och göra prinsessan Kinirosae till sin.
Må riken falla och städer brinna. Må Mirmo själv resa sig ur marken och bringa död och förödelse. Hon är min. Hon är min!