PROLOG - Aki

Nattens svärta var kompakt, och dess kyla så vass att jag skar mig. Rev mig lika blodig mot den som mot skare och piskande grenar.
Skräcken slog luften ur mina lungor. Det var en kamp att snubbla vidare. Att ta sig genom den ankelhöga snön, den hårda vinden och den svarta evigheten. Att veta att om jag stannade var han där. Var han över mig. Var det över.
Och tårarna frös till is på mina kinder, medan gråten fick mig att hicka. Armarna fäktade. Fingrarna grävde. Desorienterad.
Och ovanför - högt ovanför - hörde jag ljuden; av en annalkande fara, och av honom. Han skrek mitt namn, och vinden tog det. Svepte bort det ur mitt minne.
Han skrek om mitt förflutna och om mig, och skräcken tog det. Tog allt. Tills jag var naken och förlorad. Bara ett barn i den rasande snöstormen.
Och jag rände in i en vall. Ett dike, och en väg. Kravlade, fann fäste, och sprang. Den öppna gatan svagt skönjbar i stormen. Jag sprang. Jag sprang.
Tills knäna brände, och lungorna krampade, och jag skrek - åt världen och orättvisan och skräcken som drev mig så skoningslöst; och jag kollapsade. Kanske dog jag. För allt lämnade mig, och när jag vaknade igen var jag inte längre jag.
Jag var bara Aki.

Drygt femton år efter att magins rike störtats och magikernas huvudstad Cremona, fallit, var magiker inte längre verklighet. Krig rasade överallt, och människornas inbördes strider, deras ledare och arméer fyllde allas medvetanden.
Men magikerna - de var borta. De var onda sagor man berättade för sina barn. Som troll och huldror.
Det rådde svält och missväxt, och många barn lämnades bort; lämnades att dö.
Och i Cantzi var det inte annorlunda. Aki antogs vara tolv år när hon omhändertogs. Hon fördes till barnhemmet av en gammal herre, som funnit henne under natten.
Det kunde snabbt konstateras att hon levt under goda förhållanden, trots de ytliga såren, blåmärkena och ärret i ansiktet. Länge undrade de anställda om ingen herreman skulle komma för att söka efter sin dotter. Men dagarna gick, och ingen kom.
Barnhemsföreståndaren var inte ovan barn i kris, och hade många gånger stött på den motvilja, vrede och tystnad som Aki bjöd på. Hon lät sig inte skrämmas. Inte då. Inte av det.
Det var först när mörkret kom, och skuggorna lade sig täta kring sängarna. Hon stoppade om kalla fötter, hyschade åt envisa viskningar, och mötte ett par glödande ögon i mörkret. Så rovdjurslika var de i de svaga månljuset att hon skrikande jagade barnen ur sin trygga slummer och snubblade hela vägen tillbaka till dörrhålet innan hon fick sådan stor låga i lampan att ljuset kunde lysa upp varelsen.
Aki kikade skärrat på henne över täckets kant. Stirrade med samma oförstående panik som hon, och fröken Agin slätade genast över det. Medgav det aldrig igen. De allsmäktiga magikerna var utrotade och blott ett ont minne – en mardröm som kom om natten, på samma sätt som flickans ögon. De kunde inte finnas kvar.
Alla som var stora nog att förstå eller tolka fröken Agins miner höll sig borta från den stumma flickan. Kanske mer för att inte drabbas av samma ovilja som fröken visade henne, än av egentlig rädsla.
Ändå blev livet vid barnhemmet en tid av lugn, för Aki. En tid att helas.
Aki tyckte egentligen inte illa om någon människa. Sådant kom senare, när hon blev äldre, men när hon var liten betraktade hon alla med samma naiva beundran. Studerade kvinnornas dagliga arbete, barnens stillsammare lekar. Ibland hände det att någon av de andra fröknarna försökte tala med henne, och då vände hon sig genast bort och låtsades vara mycket upptagen av damm eller småkryp.
Var denna fröken dessutom fröken Agin, blev Aki besvärad ända in i själen. Det kändes som om kvinnan måste tvinga sig själv till vänlighet och det gav flickan skuldkänslor; och alla de saker hon skulle ha velat sagt och tackat för bildade ett lock i halsen. Hon kunde inte prata.

Ibland dök välbärgade herrar och damer upp, på barnhemmet, och deras visiter orsakade alltid stor uppståndelse; för det innebar att herremännen önskade barn.
Ibland kunde det vara fråga om att säkra sin ättelinje, ibland att dölja infertillitet eller missfall. Men för barnen innebar det alltid samma sak - en väg till ett bättre liv.
I de flesta fall önskade de spädbarn, eller de på drygt ett år. Någon enstaka gång hade en äldre pojke adopterats, som arvinge. Men för barnen över tio år fanns liten, eller ingen chans. De betraktades redan av många som vuxna, och skulle snart skickas från barnhemmet till fabriker eller gårdar. Billig, ung arbetskraft.
Föräldralösa barn betraktades allmänt som lågt stående, sjukdomsspridare eller tillochmed otursförföljda. En del skrockfulla ansåg att föräldralösa barn kunde orsaka andra föräldrars död.
För den tolvåriga Aki handlade tiden på barnhemmet om att återhämta sig innan hon skickades till okänd plats och arbete.
Aki tyckte om barnhemmets lunk; hur det luktade nybakat bröd om morgnarna och lavendel utanför linneskåpen. När de andra pratade om att ge sig av eller rymma, förstod hon inte alls. Hon ansåg att hon hade kommit till en mycket vänlig plats, och även om hon inget mindes av sitt liv innan var hon säker på att det här var bättre. Hon var inte det minsta ivrig att ta reda på vad som fanns bortom trädgården.
”Bäst du vilar dig nu”, kunde fröken Agin hugga efter henne när hon satt på golvet eller i trappan, som om Aki gjort något mycket fult. ”Din dag kommer också! När du måste tjäna ditt öde och gudinnan!”
De gångerna drabbades Aki av ångest, för hon förstod hur instängd fröken Agin kände sig. Hon kände hur mycket barnhemsföreståndarinnan tyckte att hon gått miste om, och Aki bestämde sig för att inte vara besviken på hennes sätt.
I den här åldern hade Aki mycket lätt för att känna människorna omkring sig. Deras tankar och upplevelser stod som moln kring allt de gjorde och sa.
Senare skulle hon glömma den förmågan när hon började lyssna på vad folks ord och försöka tolka dem.