Det var sensommar, och löven hade redan börjat skifta färg. Utanför de knaggliga fönstren föll ett silvergrått regn. Smattrade mot pölar, svarta trädstammar och slokande blommor. Rann utmed tegelpannorna och föll i kaskader från takskäggen.
En ensam, svart vagn körde in på den cirkelformade uppfarten, rundade bestånden av pionblad och sena blåklint, innan de tillsist stannade utanför porten. Den drogs av två lika svarta hästar, som var böjda som blommorna i regnet.
Aki såg dem genom sovrumsfönstret, långt innan uppståndelsen bröt ut. Hörde dem redan när de närmade sig genom allén.
På bottenvåningen trummade fötter mot det bara trägolvet. Barnröster började viska. Någon fnittrade. Och så kom de skarpa reprimanderna från barnflickorna.
Vaxljus tändes. Det luktade surt från den knastrande eldstaden. Någon satte på en kanna te, och genom fönstret kunde hon se två av barnflickorna rusa ut med paraplyer för att möta de nyanlända.
Samtidigt ropade fröken Agin på henne, och Aki tvingades slita sig från synen. Från sina papper och kritor, och bilden av en mörkhårig man.
Trappan var snävt kurvad och brant. I den dånade alla steg som åska. Några av de andra barnen följde henne från övervåningen. Därnere var redan de yngsta samlade. Stod prydliga i farstun för att välkomna främlingarna.
Fröken Agin uppmanade henne att komma och stå intill, sökte hennes hand och axel och drog henne så nära att värmen från hennes kropp omfamnade. Hon luktade nybakat bröd och kanel.
Ytterdörren knarrade när den öppnades. Gånggärnen var gamla och rostiga. Färgen hade nötts på sina ställen. Främlingarna var båda högresta och mörka. De skrattade fortfarande åt något som barnflickorna sagt, och medan de båda skakade sina paraplyer erbjöd den tredje tofflor.
Främlingarna påminde om andra som kommit dit. Ädlingar, i vackra kläder och med glänsande hår. Men där fanns en antydan av annat, som fascinerade även den tysta flickan intill fröken Agin.
För rädd för att stilla nyfikenheten, vågade hon inte mer än snegla, och aldrig syna. Uppfattade bara svarta kläder, och smala lemmar. Glimmer från ett par runda glasögon.
Barnen hälsade samstämmigt, och en liten flicka skruvade sig generat under främlingarnas blickar.
"Seså - låt dem komma in!" Uppmanade en av barnflickorna, och barnen skingrades. Aki sändes iväg, men var aningen ovillig. Hon dröjde utom synhåll - rädd för att dra till sig uppmärksamhet - medan de vuxna slog sig ned i det lilla köket med trasmattorna och det vitlasserade bordet, och alla de omaka stolarna.
Herren var kraftigare än hon först anat. Hade en antydan till en ölmage. De förde sig båda som adel. Mycket självsäkert och långsamt, som ägde de inte bara alla pengar utan all tid i världen.
Aki kikade på dem från dörren, tillsammans med ett par av de modigare barnen. På tå. På spänn. Medan en av fröknarna serverade te och bullar.
Diskussionen började.
Det visade sig att kvinnan ifråga hade svårt att bli med barn. Hon talade för sig själv, så som bara ytterst få kvinnor gjorde. Visade på stor auktoritet som tillochmed tystade hennes man.
Aki beundrade henne omedelbart.
Hon berättade om de många åren av barnlöshet, och om den skola hennes man ägde. Den kallades Chinchics Krii, och utbildade VAS. Världens Allierade Soldater, som hjälpt till att befria människorna från magikernas tyrrani.
Och barnflickorna tycktes mycket förtjusta. Det var inte förrän långt senare som Aki skulle få veta att VAS ofta rekryterade föräldralösa barn.
Det hade en gång ansetts ett privilegium att ingå i trupperna, men i dagsläget var känslorna kluvna. Många kände ett starkt förakt för den organisation som berövade provinserna deras naturliga försvarare - må de vara män eller kvinnor - och ytterligare en del avskydde dem för deras samröre med magi.
Det hade alltid varit VAS åsikt att kontrollerad magi var den enda vägen att bekämpa magikerna.
Vid den tiden hade det lett till att antagningarna minskat till de olika akademierna. Skolorna hade tvingats stänga - och även om många ädlingar fortfarande donerade pengar och sände sina söner till rankerna, fanns det nu lika många som skydde dem. Därför var föräldralösa barn de bästa ersättarna.
Kvinnan var svårplacerad. Hennes sätt, röst och utseende exotiskt. Långsmala, finskurna drag, och hår som nymålad tusch. Röst kryddad med främmande brytning.
Aki hade svårt att ta blicken ifrån henne.
En stund senare var det tid för att se på barnen - och de vid dörren flydde i panik. Rädda att bli ertappade; men Aki hann uppfatta något som de andra inte hörde. Kvinnan vände sig, och tillade lågmält till fröken Agin att de inte var redo att ta vilket barn som helst.
De var inte här för att hämta tänkbara VAS, utan sökte ett barn. En son eller dotter.
Det kunde tyckas en naturlig kommentar i en situation som denna, men av någon anledning gav det Aki hjärtklappning. Det var inte befogat. Hon var medveten om ädlingars preferenser, och om det egna väntande ödet. Hon skulle till hamnen, hade hon fått höra. Till fiskarna. Kanske, om hon hade tur, skulle fröken Agin ordna en förlovning med en av fiskarsönerna.
Men plötsligt kunde hon inte kontrollera sin iver. Plötsligt visste hon att det här ögonblicket var avgörande i hennes liv. Det spratt som lekfullt hagel i luften.
Hon stannade i trappan, kröp ihop som ett djur i räckets skugga, och klamrade vid det med båda händerna. Främlingar kom tids nog ut ur köket och började prata med barnen - men allt Aki såg var hur den mörkhåriga kvinnan log avfärdande. Hon klappade små på huvudet. Hon pratade med de lite äldre. Hon frågade om deras lekar, och hukade på golvet bland dockor och klossar. Hela tiden oändligt vänlig, och intresserad.
Och Aki insåg att hon bad i huvudet att kvinnan skulle fortsätta. Att hennes ansikte inte skulle lysa upp. Att hon inte skulle dröja allt för länge vid någon av de små pojkarna och deras träsvärd. Och som om kvinnan hört henne, fortsatte hon. Hon skämtade med barnflickorna, retades med de lite äldre pojkarna.
Men Aki såg henne möta sin mans blick. Såg det tysta utbytet och hur de förberedde sig på att ge sig av. Plötsligt smakade munnen surt. Hon skulle gå utan att se henne.
I samma stund lyfte kvinnan ögonen till trappan, och kom av sig mitt i en mening. Hennes ögon var gyllengula. Samma färg som dyrbara smycken. Och de naglade Aki vid de skavda trappstegen.
Runtomkring dem fortsatte barnen leka, och barnflickorna skrattade, men i det ögonblicket var det som om någon för första gången talat Akis språk, och allt annat bleknade. Aki kunde nästan höra kvinnans förvåning, men hon var inte som fröknarna här. Hon var medveten om hur blottade hennes tankar var, och hon dolde dem på samma sätt som hon draperat en flortunn slöja om håret.
Tillsist var det den svartklädde mannen som sa någonting och bröt förtrollningen. Varligt sköt kvinnan honom åt sidan, och först då började Akis hjärta slå igen. Slå så hårt att blodet susade i öronen och hon miste taget om räcket.
Hon började hoppas, men blev samtidigt rädd, och skräcken drev henne baklänges, upp i mörkret på övervåningen. Och medan hon flydde, kunde hon höra den främmande kvinnan ropa. Höra hennes steg öka, och hand träffa träet i ledstången.
"Vänta!"
Aki fastnade på trappavsattsen, och ryggen kittlades av hennes blickar. I mörkret förbannade hon vad som än fått henne att hoppas på ett möte, och vände sig om. Kände ödet vända sig med det.
I dunklet mötte hon ett par ögon som glödde lika starkt som hennes, och världen kom på ända.
Kvinnan drog hörbart efter andan. Ena handen mot bröstet, som hade hon sett ett spöke.
"Du milde..."
Hennes man hann oroat ifatt henne, och med honom fröken Agin.
"V-vad är det som står på?" Undrade hon nervöst, såg upp för trappan och ursäktade med ens; "Åh, inte skall hon bry sig, fru Beito. Flickan har varit hos oss en tid. Hon är... inte frisk."
Men kvinnan verkade inte lyssna. Verkade knappt andas. Utan ett andra ord började hon gå upp för trappan, ett steg i taget, som var hon rädd för att skrämma bort Aki. Och Aki i sin tur stretade för att lösgöra fötterna, för att inte fly.
"Vad är ditt namn?" Frågade kvinnan. "När är du född?"
"Flickan kom till oss för ett halvår sedan", svarade fröken Agin och skyndade efter henne, hindrade henne med en hand på hennes arm. "Hon är stum, fru Beito. Och... hon...", det verkade ta på krafterna att erkänna det, för barnhemsföreståndaren rodnade och vek, "Hon är en av de utan minnen. Vi vet inte varifrån hon kommer – kan inte garantera att hon inte är mentalt skadad. Jag skulle vilja...”
Om det någonsin funnits hopp hade fröken Agin gjort sitt bästa för att utsläcka det, och Aki var övertygad om att den andra kvinnan - fru Beito - skulle försvinna. Men istället utbrast hon;
"Hon är fullkomligt frisk!" Hennes hand for ut och krävde Akis. ”Kom."
Ingen annan hand hade kallt på henne på det sättet. De guldgula ögonen tystade varje protest. Utan att överväga sina möjligheter, eller ens tänka, hasade Aki fram till henne. Kvinnans hand var varm och sträv när den slöts kring hennes, och trots att fröken Agin fallit undan kunde Aki höra kakafonin av hennes tankar.
Jag skall inte skämma ut dig, tänkte hon medan hon betraktade henne, och följde sedan fru Beito ned för trappan.
Tillsammans lämnade de barnhemmet i den svartlackade vagnen.

Aki tvekade aldrig och ångrade heller aldrig sitt beslut. Efteråt var hon osäker på om det ens varit ett beslut.
Kvinnan höll henne medan de lämnade den enda värld hon kände till. Höll henne hela vägen över de skumpande lervägarna, bland fälten där grodor kväkte och långbenta storkar spatserade, genom den dimmiga skogen med alla mystiska skuggor, och slutligen in i den lilla byn på dess andra sida.
Varje gång Aki vände huvudet bakåt kramade fru Beito hennes hand, och varje gång Aki tänkte att hon gjorde något fel så log redan den främmande kvinnan.
Deras händer höll hårt hela vägen in på det slitna värdshuset. Herr Beito betalade för deras rum och beställde in mat.
Aki hade aldrig känt sig så speciell, eller så vacker. Att vistsas i de båda adlingarnas närhet var en ynnest, och hon kunde se folkets undrande blickar.
Paret Beito gav henne mat, och beordrade fram vatten och tvål. Och när fru Beito och hon blivit ensamma i det heta karet frågade kvinnan henne vad folk hade sagt om hennes ögon.
Att tala efter så lång tid av tystnad var en större ansträngning än någonting hon kunde minnas. Utanför klöste ett träd fasaden, och det hördes höga röster från skänkrummet.
Att sära läpparna kändes nära övermäktig, och Aki måste påminna sig om att det inte fanns någonting att frukta. Fru Beito skulle inte se ned på henne om hon misslyckades.
Ändå tog det lång tid innan ljuden i munnen blev begripliga, och hon måste stirra ner i vattnet för att inte börja gråta. Den heta ångan smekte kinderna.
”De säger att de är fula.”
Fru Beito svarade inte. Det kluckade om vattnet medan hon långsamt gned den grova trasan över ena armen. Fingrarna gick igenom vattenytan. Hon var en harmonisk varelse. Tålmodig och oändligt god. I den stunden var Aki inbjuden i hennes själ, och kunde dela hennes tankar. I henne fanns ingen fruktan för sådana ögon, men ett erkännande om att många delade rädsla för dem. Där fanns bilder av en sedan länge svunnen tid, i ett land så långt borta att Aki aldrig kunnat föreställa sig det. Där satt folk i skuggan medan solen stekte gula gator. Det doftade av jasmin och starka kryddor. Även i den världen fanns det oförstånd och skräck.
Eftertänksamt sa fru Beito: ”Andra människors åsikter formar inte det som är – det ställer det bara i ett annat ljus. Om jag sa... att jag anser att de är vackra ögon – de vackraste ögonen jag sett – borde inte då mina ord väga lika tungt?”
Mållös, och i brännande genans, svepte hon armarna om knäna. Svala testar av vått hår letade sig ned kring hennes kinder. Ångan fyllde näsborrarna.
I fru Beito fanns bilderna av en man med sålstrålar till rynkor och öronen fulla av glimmande guld. Hans händer rörde lika vänligt som hennes. De klappade en ung fru Beito på huvudet och höll hennes ansikte intill sitt. Han sa att det var vackra ögon.
Fru Beito mötte hennes blick genom molnen av dunstande vatten, och de delade ett intimt leende. Båda medvetna om det den andra såg, och kvinnan sa:
”Långt innan vi möttes, sökte jag dig... Varesig jag fött dig eller ej, är du mitt hjärtas dotter.”