Prolog

En magisk promenad

Jag ligger som jag brukar på en madrass på golvet, hos min psykolog, med en ockrafärgad filt av lamaull över mig. I normala fall brukar han hypnotisera mig eller vara mig behjälplig under mina shamanska resor. Fast just den här dagen ska vi varken göra det ena eller det andra.

- Idag ska vi ta det lite lugnare med en vanlig visualiseringsövning, upplyser han mig om, och jag ska guida dig genom den. Starta på en plats i verkligheten som du känner väl till. Visualisera hur där ser ut.

"Det kommer genast för mig att jag ska förflytta mig till Vingården, min mormors gamla sommarhus. I detta hus tillbringade jag alla min barndoms somrar, från det år jag föddes, tills det jag var tio år. Jag kan tydligt se hur där ser ut, trots att jag inte varit där på närmare trettio år. Huset är ett stort, vitt stenhus på cirka fjorton rum och kök. På baksidan finns en stor altan som vetter ut mot sjön. Utanför altanen leder en stentrappa ner till en sluttning, som sedan fortsätter till stranden. Ett tiotal meter från trappan växer en flera hundra år gammal ek i all sin prakt. Just vid denna ek bestämmer jag mig för att starta min övning.

Jag får instruktioner om att bara gå runt och se mig omkring till att börja med. Bara gå omkring lite för att se om jag kanske stöter på något. Han preciserar inte "något".

Jag går i maklig takt längs baksidan och runt husknuten till ena kortsidan av huset. Där växer det flera långa, snörräta rader av hallonbuskar, en av min mormors passioner. Bortom dessa reser sig ett litet berg och längs bergets fot löper en liten stig som leder till vår koja. Jag är på väg till den, när jag plötsligt får syn på något på bergets topp. Ett rådjur.

Djuret fångar ögonblickligen hela min uppmärksamhet och jag överger genast min plan på att gå till kojan. Det vilar något starkt magiskt över rådjuret och hon utstrålar en stor frid. Trots att jag tror att det bara är ett helt vanligt rådjur, så känns hon bekant, ja, nästan familjär. Jag har mycket svårt att slita blicken från henne och beslutar mig för att klättra upp till henne. Känslan av att jag behöver träffa henne är så stark att den nästan är plågsam. Hela min själ törstar efter hennes närhet: Jag kan inte alls förstå varför?

Väl uppe på berget så hälsar hon mig med en så översvallande glädje och förtjusning att jag blir alldeles rörd. Mina känslor för henne är desamma. Det känns som att träffa sin allra bästa vän, då man inte setts på mycket, mycket länge. Hon utstrålar en sådan väldig ömhet och mildhet, att mina annars så svarta tankar skingras och jag njuter av att bara finnas till. Av att bara stå där vid hennes sida och insupa den vackra sommardagen omkring oss.

Efter en stund kommer vi överens om att hon ska slå följe med mig en bit på den promenad som jag egentligen är sysselsatt med. Vi går längs bergets kam tills den tar slut och vi ser den stora bondgård och de ängs- och åkermarker som där tar vid. Allt ser precis ut som för trettio år sedan. Jag ser allt lika klart som om jag befann mig på platsen vid just den tidpunkten.

Det lilla rådjuret tar nu ett snabbt skutt över den lilla skogsvägen som skiljer berget från ett stort sädesfält på den andra sidan. Det visar sig snart att det är de stora mängder blåklint som växer mellan sädesaxen som lockar, för genast börjar hon sätta i sig dem i raskt takt. Jag följer hennes exempel och kliver ut i fältet även jag. Fast istället för att börja äta av blåklinten, börjar jag omsorgsfullt att binda en liten, liten krans av dem. När den är färdig sätter jag den runt de små hornen på rådjurets huvud. Hon blir mycket förtjust över min gåva.

Efter detta fortsätter vi vår promenad genom att bana oss hela vägen genom det stora sädesfältet och fram till landsvägen. Hela tiden känner jag en ro och glädje inom mig som jag aldrig upplever i verkligheten.

Min psykolog, däremot, är lite irriterad över att jag bara ser så "vanliga saker", som han uttrycker det och manar på mig att fortsätta. Min nyfunna vän vill inte följa mig längre, så jag blir tvungen att lämna henne där. Vi tar ett ömt farväl av varandra, men där fanns ingen sorg, utan snarare ett:

- På återseende!"