Del 1 - kapitel 1.

Nyårsafton 1932

Det var årets sista dag och det nya årets första natt. Hanna stod och balanserade på den höga klippan som reste sig över Älvsborgsfjorden och småfrös. Det var halt där hon stod, fukten i luften hade frusit till en tunn skorpa av is som lagt sig över berghällen och hon kände att hon var tvungen att spänna sig för att inte glida på underlaget. Det var ännu kyligare väder på väg, det kunde hon känna i sina kinder och på vindens doft. Vindar som förebådade kyla hade en mycket speciell odefinierbart rå doft, det hade hon lärt sig. Hanna rös till.

     Nyårsafton var ett av de tillfällen hela familjen var samlad. Längre ner i mörkret kunde hon urskilja fadern med syskonen Fanny, Greta och Ivar strax intill. Modern som bar en klockad hatt djupt neddragen över huvudet och den flotta ullkappan med krage av räv som Hanna älskade, stod bredvid henne. Rävens yviga svans hade börjat svänga lite i vinden som med ens kom från sjösidan.

     Rävskinnet hade ett helt huvud med halvöppna käkar som tycktes bita tag i sin egen tjocka röda svans. I hemlighet, i ensamma stunder smekte hon räven i kapphallen gömd bakom alla kappor och rockar. Det var skönt att stå där, kapporna skymde och värmde och rävkragen var underbart len när hon strök den mot sina kinder. Huvudet såg så levande ut att hon ibland pratade lite med räven och tittade frågande in i dess klara ögon av glas. De där ögonen som såg tillbaka på henne fastän hon egentligen visste att de bara var knappar. Räven gav henne alltid svar.

     Om det hade varit dagsljus skulle de ha haft en vidunderlig utsikt över västra Göteborg, Hisingen och ut mot det öppna havet där Vinga låg som en klick mitt i hamninloppet. Nu var det dunkelt men bakom dem lystes himlen upp av skenet från den stora staden. Hon halkade plötsligt till och hennes vänstra fot gled ner i en skreva i berget. Hon famlade en stund med armarna i luften och fick till slut tag i modern och återfick balansen. Det gjorde ont i ankeln, kanske hade hon stukat den? Hon prövade försiktigt att stödja på foten med kroppsvikten på den oskadade foten, sedan förflyttade hon varligt hela vikten till den skadade sidan. Nej, hon hade inte stukat den, det gjorde inte så hemskt ont längre. Hon tog några försiktiga små steg ännu närmare modern.