Jane i spegelns… | Jane
Maria Ljungberg

Jane

1.Jane
Jane står framför spegeln och granskar kritiskt sin egen bild. Hon är till synes en helt vanlig ung kvinna. Hennes långa mörka hår har lockat sig, faller ner över axlarna och ramar in ansiktet. Ansiktet som hon noggrant sminkat, men trots det kan man se spår av sorg i hennes mörka hasselnötsbruna ögon som hon skickligt målat med svart penna, sotat med mörk skugga. Hon bär sminket som en mask, ett sätt att dölja vem hon egentligen är. Mörka färger men med linjer som framhäver hennes höga kindben och skarpt markerade käklinje, till ljust rosa pärlemorskimrande läppar. Läppar som stundtals ler och får Janes smilgropar att titta fram från sitt gömställe. När Jane ler ändras hela hennes ansikte. Hennes leende lyfter fram ljus i hennes ögon, ett glittrande spår av hopp. Hon har spenderat många år med att aldrig le, när hon inte visste hur, när det inte fanns något att le för. Tiden då hennes ögon var krossade speglar som svämmade över, mörka oceaner av tårar och känslostormar. Då hennes ögon bara kunde se svart.
Hon suckar och rättar till håret, det vilda långa håret hon aldrig riktigt får ordning på. Det tjocka håret som så många är avundsjuka på, men för Jane mest är ett svall av otyglade lockar. Hennes spegelbild stirrar tillbaka på henne. Jane är i verkligheten vacker men många år av hat och glåpord, från andra och sig själv har gjort hennes självbild skev, det finns sällan något vackert i hennes spegelbild, endast ett ansikte med groteska proportioner speglas i hennes ögon. Allt hon ser är en ung kvinna med plågade ögon och ett blekt ansikte dolt bakom en mask av smink. Hennes kropp är mager och ärrad efter all fysisk misshandel den fått utstå, hennes kantiga yttre speglar hennes taggiga insida. Den fysiska misshandeln som hon själv stått för, åren av självdestruktiva handlingar. Hon har krossats mot golvet många gånger, plockat upp bitar av sig själv. Använt de skarpa delarna för att bestraffa sig själv, ett straff mot sin egen trasighet men även som ett sätt att överleva den värsta psykiska smärtan. Jane har alltför ofta fått höra att hon är ful, äcklig, dum. Orden har satt permanenta spår i henne, hennes spegel visar endast de minnen hon bär med sig. Att äcklas av sitt yttre är det enda Jane vet, det är vad hon fått lära sig. Hon har svårt att ta till sig att hon skulle vara vacker, komplimanger är extremt svårt för henne.
*
Jane är ledigt klädd i smala svarta jeans och ett för stort linne som avslöjar ärren på hennes armar. Hon klär sig hellre bekvämt än moderiktigt. Hennes långa gängliga kropp är blåslagen och märkt av hennes hårda liv, men det finns en styrka i hennes ben, som håller henne uppe. De långa benen som bär henne genom livet.
Jane var liten som barn men när puberteten slog till sköt hon i höjden och mäter nu en och sjuttioåtta centimeter. Hon har ofta känt sig obekväm med sin längd, hon drar mycket blickar till sig med sin långa magra kropp. Blickar som bränner när hon helst av allt velat vara osynlig.
Jane gnuggar sina smala händer, en ovana hon haft sen länge. Nervösa händer med långa fingrar som söker efter något att greppa, något att hålla fast vid. De söker sig till hjärtat som hon vet symboliserar trygghet och tillit, men framför allt kärlek. Det röda hjärtat hon bär på, det speciella hjärtat som ständigt ligger i hennes halsgrop.
Det är en påminnelse om att Jane är älskad, att någon tycker att Jane är vacker.

(Klicka på ett hjärta för att sätta ditt betyg)

  Skrivblock

Skriv en kommentar

Det blir mycket roligare som medlem. Det kostar inget och går på ett kick.

  • Lägg till favoriter och bokmärken

  • Rösta och kommentera

  • Diskutera och dela skrivtips i forumet!

Registrera dig
banner_mindre

Visste du att...

...

Boktipset

  • 1 ♥
  • 2 ♥
  • 3 ♥
  • 4 ♥
  • 5 ♥

Hämnden

"I fjorton år levde han ensam i skogen för att förbereda sig för hämnden. Ingenting fick stoppa…"

Kapitel 1 Förlag AB  |  Söder Mälarstrand 21, 118 20 Stockholm  |