Prolog

Han hade gjort det utan att blinka. Det var sannerligen oväntat. Ûm Lux slöt ögonen och lät sitt hornprydda huvud falla tillbaka mot golvet. Han kände sig så fruktansvärd trött, som om han levt genom femton evigheter. Kraften flödade ur hans kropp som blod ur ett sår, det gjorde verkligen ont. Så fruktansvärt ont och ändå inte så ont som den bedövande smärtan han kände i sitt bröst. De andra hade säkerligen väldigt roligt åt honom nu. Ûm Lux var döende. Han skulle dö, men inte till följd av en episk strid mot en mäktig alvmagiker eller mot en fruktansvärd isdemon. Nej, Ûm Lux skulle dö på grund av sin kärlek. Konceptet var så fruktansvärt löjeväckande att han själv nästan började skratta. Det enda han orkade med var ett smärtfyllt grymtande. 
               Om någon någonsin fick för sig att likna en demons kärlek vid vad människor, alver och dvärgar refererade till som kärlek så hade de fel. De där fjärilarna och brännande kinderna var inte något som kom i närheten av vad en demon kallade kärlek. Han hade sett dem, nyförälskade alver på månskenspromenad med luta i hand eller kärleksfulla människor som bytte vildplockade blommor med varandra. Inte ens dvärgarnas tafatta uppvaktning med utbyte av familjeskatter och klenoder gick att likna med hans släktes syn på kärlek. För oändliga varelser av eld, is, vatten och jord var inte blommor, sånger eller släktklenoder nog. För demoner fans det endast en gåva som var tillräcklig för att beskriva kärleken, nämligen livet. Om demoner någonsin förälskade sig så var priset för det livet. I alla fall i slutet. Den här gången skrockade Ûm Lux för sig själv. Demoner var menade att förälska sig i varandra, allt annat var självmord. Inte ens en tillsynes evig alv var acceptabel om man värderade sitt liv. Alver kunde drabbas av sjukdomar, alver kunde dö i strid och när det skedde skulle den dåraktiga demonen också dö. Det var priset för kärleken.

’Så otroligt löjeväckande’, tänkte han och grimaserade mot smärtan i bröstet.

Det kändes som om hjärtat höll på att brista mitt i tu, vilket det kanske också gjorde. En alv var illa nog, hans val var dock så illa som det någonsin kunde bli. Han hade förälskat sig i en människa. Ûm Lux hade levt genom eoner, för honom var en människas ynkliga liv som ett andetag, som en blinkning. Ödet skrattade åt honom och ändå kunde han inte känna sig ledsen, kanske var han till och med tacksam. Livet utan henne kanske ändå inte var värt att leva. Tiden med henne hade varit underbar och vem visste vad som väntade efter döden? Kanske det fanns en mening med allt han gått igenom. Ûm Lux vände sitt huvud mot människokvinnan, Isis, som han lagt ned sitt liv för. Hon låg stilla, ögonen var slutna. Hennes kopparröda hår flödade över den vita kudden. Att de kunde vara så sköra, det hade han aldrig väntat sig. Det blodiga knytet i hennes famn rörde på sig och gnällde en aning, hans dotter. Ûm Lux kände sig fortfarande lika förbluffad som när han fick nyheten ifrån Isis, han hade inte haft en aning om att föreningen mellan demon och människa kunde resultera i ett barn.

”Hysch”, viskade han lågt åt det lilla knytet.

Barnet dämpade sig. Kanske frös hon. Ûm Lux önskade att han kunde gå till henne. Att han orkade lyfta den förunderliga varelsen till sitt bröst och förklara sin kärlek till både henne och hennes mor. Ödet var grymt. Inte nog med att han förälskade sig i en människa, han fick inte ens se henne åldras. Han fick inte ens älska henne till dess åldern tog ut sin rätt. Han fick inte ens se deras dotter växa upp. Han hade bara förlänats hennes kärlek i tio korta år. Vad var tio år mot tio eoner? Ûm Lux slöt ögonen, han försökte komma på vad som hade hänt, hur det hade blivit som det blev. Människorna trodde inte på kärlek vid första ögonkastet. Människorna hade fel. Han log för sig själv och kände sedan hur kroppen började domna bort. Den sista tanken sände han till Isis och deras dotter. Han hoppades att hon skulle få växa upp, att hon skulle få bli lycklig, men kanske skulle ödet vara lika grymt som vanligt.