1

    När larmet kom utlöstes en kedjereaktion. Sambandscentralen på Artillerigatan i Stockholm hade sina rutiner och ambulans och läkare ryckte ut på mindre än fem minuter. Samtalet kom från en kvinna som vägrade säga sitt namn, men uppgav att hennes man låg död. När telefonisten försökte lirka med henne kastade hon på luren. Inte för att det spelade någon roll, hela samtalet var inspelat och spårades till en adress i Bromma.

    Läkaren, Stig Ahlberg anlände först och steg ur sin personbil och orienterade sig. En stadig ligusterhäck ramade in tomten till den solgula grosshandlarvillan. Till höger om grindhålet hade en grupp människor samlats, under chockerat mumlande försökte de få en glimt av olycksplatsen.
    Lydia Strömberg stod på trappan och höll sig i ledstången, klämde sig fast så knogarna vitnade. Liten och nätt, klädd i plyschoverall, pagefrisyren var i oordning och mascaran hade runnit. Hon var värnlös inför grannarnas brännande nyfikenhet. Situationen tedde sig så smaklös att Stig Ahlberg kände hur vreden brände i bröstet, ändå låtsades han inte om grannarna utan stegade iväg på den välkrattade grusgången. Himlen var jämngrå. Det hade blåst upp och trädkronorna bortåt gatan svajade. Regnet låg i luften, vilken sekund som helst skulle ovädret bryta ut. Lydia Strömberg såg krampaktig ut, men han trodde att hon skulle hålla ihop.
Han kom fram till henne i samma ögonblick som ambulansen rullade in med avstängd siren. Kvinnan låste fast bilen med blicken och flåsade, näsborrarna skälvde. Utan förvarning böjde hon sig fram och kräktes. Upphetsningen steg på gatan. För ett ögonblick undrade Ahlberg vad som skulle hända om han plockade upp en näve grus och hivade iväg mot flocken.
    Lydia Strömberg lyfte på huvudet och betraktade honom.
    Stanken av uppkastningen slog upp och han fick lägga band på sig för att inte rygga undan, istället tecknade till ambulansmännen att ta sig in i huset och räckte handen mot kvinnan.
– Död i arbetsrummet. Jag förstår inte hur det kan komma sig? stötte hon fram.
– Fru Strömberg, antar jag, sa han med mild röst.
– Uhu! Blod… blod i hela rummet.
Läkaren tog henne om armbågen, samtidigt kom en avlägsen åskknall och regnet var över dem. Han ledde henne uppför stentrappan och in i hallen där det var murrigt och luktade såpa, hittade strömbrytaren, men gjorde sig ingen brådska, mannen som låg i arbetsrummet skulle inte springa bort.
    En svängd trappa ledde till övervåningen. Mitt emot ytterdörren låg tre dörrar i fil. Bakom den högra hördes ambulansmännens röster, dämpade men ändå upphetsade. Ahlberg släppte kvinnan och flyttade sig lite, så att han kunde kika
in i det närmaste dörrhålet där han såg ett rejält tilltaget kök. En elegant vinkyl med aluminiuminfattade glasdörrar var ställt intill kyl och frys i rostfritt. Välordnat och prydligt, men han tyckte inte om det. Det hela mjukades upp något av ett gammalt ekbord som placerats mitt på golvet. När han vred på huvudet märkte han att Lydia Strömberg följde honom som en skugga. Hon verkade svimfärdig, en askgrå hårslinga hängde över ansiktet och klibbade och han fick med ens lust att stryka bort den där slingan åt henne.
– Sverker ligger i arbetsrummet… på mattan, han har alltid gillat den, mumlade hon och blinkade förvirrat.
– Jag väntar nog lite med honom, det är redan folk hos Sverker och innan jag går dit vill jag se hur det är med dig, förklarade läkaren och fick ner henne på en stol i köket.
    Ahlberg stannade i några minuter, tappade upp ett glas vatten och gav henne en lugnande tablett innan han satte sig. Ljuden från arbetsrummet tycktes stiga, rösterna lät gällare, men han brydde sig inte, utan koncentrerade sig på kvinnan. Väggklockan tickade svagt, Ahlberg tittade ut genom fönstret och lät minuterna gå. Enligt hans uppfattning brukade närvaron av en annan individ vara bästa medicinen. Det fanns inte mycket att säga, så han satt tyst och väntade. Efter ett tag såg han hur hon började slappna av, det spända ansiktsuttrycket försvann gradvis och så småningom vågade han lämna henne.
    Ambulansmännen stod i dörrhålet och Ahlberg behövde bara kasta en blick på dem för att begripa att någonting var på tok. Han tvärstannade på tröskeln och vädrade i luften. Gardinerna var fördragna, det var svårt att se annat än skuggor, men den metalliska stanken av blod slog emot honom.
    Kroppen låg under skrivbordet och det tog en stund innan han uppfattade vad han såg. Halva skallen var sönderslagen och badade i blod.
    Läkaren föll på knä och trevade efter pulsen trots att han förstod att det var för sent. Det fanns ingen. Han tog om huvudet och konstaterade att nacken hade börjat stelna. Blod rann mellan hans fingrar.
    Han kände en sorgsenhet i hjärtat när han tänkte på kvinnan i köket.
– Med tanke på huvudskadans omfattning ser det nästan ut som om vi kan ha ett mord, konstaterade han fundersamt och sträckte sig efter telefonen.
    Inom en halvtimme var alla på plats.