1. Början...

Stina såg den på långt håll, husannonsen i den uppslagna tidningen.

Huset som redan gripit tag i hennes sinne så mycket, att hon visste direkt, det var det och inget annat hon skulle ha! Hon hade kastat sig över telefonen, och med darrande fingrar tryckt numret som stod där. Hon skrattade lite nervöst för sig själv när hon tänkte att det var tur att hon hade en knapptelefon och inte som tidigare, en kobra  med nummerplatta… för hur skulle hon då lyckats slå rätt nummer?
Hjärtat klappade, tankarna virvlade runt i ett accelererande tempo. En mycket gammal kvinnoröst hade efter många långa signaler äntligen svarat:

- Hjärter Dam. Ja huset är till salu för det är du som ska ha det, sade kvinnan utan att Stina sagt ett ljud. - Va?!?
Hur kunde kvinnan veta vem hon var, vad hon ville, och varför svarade hon Hjärter Dam?
Stina kom sig inte för att fråga, utan tackade stammande ja till kvinnans besked om när hon skulle få komma och titta.

Stina väntade otåligt på att få åka dit. Tiden masade sig fram, den gamla kvinnan hade sagt att hon skulle komma klockan 22.22 på lördagskvällen. Det skrämde henne, men samtidigt var det lockande. Varför just den tiden? Varför skulle hon vänta två dagar?

De två dagarna hade varit långa som år. Hennes liv hade passerat revy. Hon hade stigit upp tidigt båda morgnarna med huvudet sprängfyllt av tankar och bilder som stod på kö för att få göra sig hörda och sedda. Det hade varit som om hon var i  hypnos, för där poppade upp vissa saker som hon inte kunnat minnas tidigare och saker som hon inte fattat när det hände men förstod nu.

Stina såg sig först födas. Hon hade både sett och känt hur otroligt obarmhärtigt något tryckt ut henne från den varma, mjuka och hjärtliga plats hon varit på. Känslan förstärktes i födelsen att detta var rätt, att hon bestämt själv att besjäla just detta lilla människobarn, få just detta liv som hon hade framför sig.

Tankarna handlade plötsligt om när hon var sex år. Stina hade dittills levt ett ganska vanligt liv men en händelse gjorde att hon började förstå att hon inte riktigt var som andra. En händelse som hon aldrig berättat för någon, för Stina bara visste att det skulle viftas bort, och inom sig hörde hon kommentaren som sagts så många gånger tidigare: ”Du har så livlig fantasi!”

En sommarmorgon hade hon gett sig ut på upptäcktsfärd, inget konstigt i det, för hela hennes liv var ju en upptäckarresa. Som så ofta slog de två osynliga vännerna följe med henne. Ja, för Stina var de ju inte osynliga, de var högst synliga och levande men ingen annan i hennes närhet såg dem. Det var Kirk, en mansperson som ibland var pojke, ibland man och så var det Min Vän, som hon kallade henne. En flicka som så gott som alltid var i Stinas egen ålder.
De tre mer eller mindre småhoppade ut på ängen i närheten av radhusområdet där de bodde. Ja, för hennes vänner fanns med även på natten, hon var ju så mörkrädd och fick inte sova i föräldrarnas säng.

Stina småpratade med sina vänner inne i huvudet, det hade hon kommit på för att slippa framförallt mammans bråk om att hon fick sluta att fantisera så mycket. Stina hade så småningom fattat att de andra i hennes familj inte såg hennes följeslagare, och än mindre kunde höra dem. Konstigt! För henne fanns de ju där, de var verkligen inga fantasier!
Stina hade förutom Kirk och Min Vän inte så många fler kompisar. Hennes storebror tyckte Stina var för barnslig att leka med och hennes lillasyster var bara tre år. Men Stina hade fullt upp ändå.