Första kapitlet

Ett

Agnes tvärbromsade.

Något hade blänkt till i diket hon cyklat förbi. Det var hon helt säker på. Kvinnan saktade in och tittade sig över axeln. Nu var allt lika mörkt och tyst som det brukade vara. Skogen stod på rad och det lilla månljus som molnen släppte igenom gjorde ingen skillnad. Det var mörkt. Väldigt mörkt. Fast det inte var så väldigt sent på kvällen. Men utan gatubelysning och värmande lampor i fönster blev det becksvart den här tiden på året. Speciellt ute i skogen på landet. Hon såg sig omkring och försökte se var blänket kunde ha kommit ifrån. Men det gula vissnande gräset och gruset i dikesrenen vägrade samarbeta med henne. Speciellt utan ljuskäglan från cykellyset. Men hon visste att det fanns där. Hon kände vägen och dess kantande gräs väl. Det måste ha varit något som reflekterades från lampan på cykeln, kom hon fram till. Det skulle bli svårt att hitta igen. Kanske lika bra att ge upp och åka hemåt. Hon cyklade några meter, sakta. Sedan bestämde hon sig, och vände cykeln helt om. Det var för spännande för att låta bli att undersöka helt enkelt. Så hon fortsatte att cykla långsamt och kikade ner i diket. Allt hon såg var mörkt gräs och blöt lera i en grå nyans. Attans, man skulle ha tagit en ficklampa med i väskan, tänkte hon. Man borde vara mer förberedd på vad man kan behöva ha med sig. Och det är mycket.
Förra hösten vid den här tidpunkten hade hon glömt ta med sig sin lilla låda med sygrejer som hon skulle ha behövt. Så när hennes byxa sprack hade hon inte kunnat laga den och fick gå och skämmas en hel kväll hemma hos gubben Johnsson. Sylådan, hade hon tänkt. Sylådan. Varför står den hemma i skåpet och inte i min väska? Vad gör den för nytta där? Agnes fnös åt sig själv. Glömsk och virrig, det är två ord som passar in på Agnes det.

Blänket upptog återigen hennes tankar. Kanske om hon åkte lite fortare så att lampan skulle få upp ljuset också. Då skulle hon se bättre. Utan lyse ser man inte mycket en sen novemberkväll, fastslog Agnes. Inne i stan, där såg man allt. Men där låg inte saker kvar och väntade som saknade skatter. De togs direkt innan hon hann hitta dem. Inte en enda gång hade hon hittat fina saker som någon slängt eller tappat. Om man inte samlade på glasspinnar och tuggummin då förstås, och det gjorde hon ju inte. Där var man tvungen att betala för skatter i affärer. Men här, i skogen, ute på landsbygden, där låg saker och blänkte och ropade på henne att ta med sig dem hem till sin samling. Hon cyklade på framåt och vände igen, ivrigt nu, så att hon kom åt rätt håll. Ställde sig som i startposition, som en speedwayförare nästan men utan att sparka sand och brumma, och trampande sedan på allt vad hon orkade så ljuset bildade en stor rund ring framför henne på vägen och runt om. Hon tittade samtidigt ner i diket, men allt det resulterade i var att kvinna och cykel nästan for omkull. Klumpig skulle hon lägga till sina egenskaper. Glömsk, virrig och klumpig. Hon lät fötterna sakta in farten mot gruset på vägen. Som när hon var barn. Då hade det rykt om fötterna och mor och far hade blivit arga på henne för att hon slet ut skosulorna. Men varför skulle man ha skor med sula om man inte använde dem till saker hade hon sagt, och så roliga saker sen som att sladda med cykeln. Mor och far hade inte förstått, utan tog skorna och stängde in Agnes i hennes rum. Nu var hon stor och kunde göra som hon ville.