ett

Du skall icke hava begärelse

ETT

Det äckliga hade nu blivit en rutin som faktiskt skänkte mig en viss trygghet. Tänk att jag och här av alla ställen, äntligen skulle sluta fred med min egen ångest. Som vi har jagat varandra under årens lopp, genom folksamlingar och mörka nätter av ensamhet, genom villasamhällen, krogar och behandlingshem fram till dags dato inburad i en kriminalvårdsanstalt. Timmen före upplåsning och väckning var värst. Det började alltid med slutet på drömmen och eftersom jag aldrig kunde erinra mig någon bestående helhet, fick jag nöja mig med slutet. Det fanns inte någon skrämmande berättelse att utgå ifrån, bara ett snopet slut och så själva uppvaknandet. De första nätterna hade åtminstone erbjudit någon minuts chimär av att vara någon annanstans, i ett annat liv, en värdig tillvaro som tillhörde mig innan det där helvetesåret ägde rum. Då vände jag mig om för att varsamt gräva runt i hennes toviga hårsvall. Några ögonblick av tillhörighet innan verkligheten skruvade åt locket över känslorna och minnena. Nu fanns bara slutet på drömmen, det avlägsna men tydliga ljudet av det begynnande vaktbytet i korridoren och själva äckelrutinen. Tid och rum var redan ifatt mig, sju kvadratmeter golv, gallerförsedda fönster med tillhörande vädringslucka som humant nog räddade oss från syrebrist. Cellen var reglementsenligt inredd med en skrivbordsyta, stol och två hyllor, en anslagstavla, en mindre TV och britsen, en liten garderob och slutligen ett sprucket och missfärgat porslinshandfat.

Jag petade undan kartongbiten som täckte pottan och lirkade fram min sönderrunkade lem för att tömma blåsan. Det var visserligen befriande för stunden, men urinstanken var så frän att jag inte hann pissa klart förrän jag fick kränga mig fram över handfatet för att kräkas. Ett par distinkta kaskader av gårdagens kvällsmat och sedan den där grötiga, sura substansen som inte kunde bestämma sig för om den skulle ut genom näsan eller munnen. En vag panikkänsla som orsakade en blöt fläck på kalsongfronten innan de inre organen parerade uppkastningen till rätt kroppsöppning. Jag var rädd, men inte längre på grund av vad ångesten gjorde med mig utan för att jag började förlika mig med äckelrutinen. Ångesten hade åtminstone fungerat som en värdig motståndare att hålla på avstånd och distrahera, men nu hade jag blivit så pass avtrubbad att jag faktiskt kände mig riktigt bekväm med att börja varje dag med ett mardrömsslut, en vomering och pissfläckar på kriminalvårdens vita Y-frontskalsonger med brandgula revärer. De hade ärvts av tvivelaktiga legender som Lasse-Maja, Stig Wennerström, Clark Olofsson, Stig Bergling och Lars-Inge Svartenbrandt och det var väl inte helt omöjligt att dessa antihjältar också pissat på sig av panikångest. Resignation var namnet och troligtvis en värre motståndare än den välbekanta ångesten, inte lika påtaglig men listig, falsk och förödande destruktiv i sin bekvämlighet.

Morgonrutinen var igång och snart hördes den symfoni av steg och nyckelrassel som fungerade som förspel till ännu en dag i konsekvensernas eldorado. Noll sex förtifem, måndag till fredag oavsett årstid, oberoende av terrorattacker, naturkatastrofer eller valår, samma tider gällde i denna del av helvetet. På lördagar, söndagar och helgdagar försköts upplåsningsprocessen till klockan åtta men nyckelns väg var densamma, två varv åt vänster, upp med handtaget till horisontellt läge och sedan ett varv till höger för att dörren skulle vara öppen utan att kunna tillslutas helt och fullt. Jag stod närmast i givakt, en halvmeter in i cellen med pottan i ena handen och med den andra försökte jag dölja den generande urinfläcken. Vårdaren i sin nystrukna ljusblå skjorta hälsade artigt god morgon och jag hälsade lika artigt tillbaka. Han bar sitt överfallslarm lika varsamt som jag bar min potta. De flesta av mina medinterner kallade kriminalvårdarna för plitar men eftersom jag ännu inte ville förlika mig fullt ut med den kriminella identiteten, förblev denna omdiskuterade kategori tjänstemän vårdare i min vokabulär och det blev till slut en principsak, oavsett om jag kallades för tjuvjävel, paria eller något annat fantasifullt.