Den här berättelsen utspelar sig för några somrar sedan, då jag arbetade som vakt utanför omklädningsrummen vid en badstrand. Man hade haft problem med att killar i högstadieåldern smitit in i damernas omklädningsrum för att tjuvkika. Visst, jag hade ju själv varit tonårsgrabb för inte så värst många år sedan och kunde nog ha förståelse för denna nyfikenhet. Men tjejerna kunde ta illa upp och det måste man respektera. Kvinnor brukar ju inte vilja att vilka män som helst ska få reda på hur vackra de är. Och det får man ju förstå. Hade jag skrivit Mozarts 40:e symfoni hade jag ju självklart inte velat visa upp den för folk.
Nu stod jag där utanför omklädningsrummen. De låg bredvid varann i samma gamla mörka träbyggnad, med varsin dörr på framsidan. Solen sken redan. Det var fortfarande förmiddag och ännu inte så mycket folk på badstranden, som låg en liten bit därifrån. Tyckte mig ana några småungar och ett medelålders par. Men om ljuset och värmen höll i sig, skulle nog stranden fyllas inom de närmaste timmarna.
Så dök en blond tjej upp. Hon var väl i tjugoårsåldern, alltså nästan som jag. När hon fick syn på mig morsade hon lite försynt och skulle just gå in, när jag stannade henne.
– Stopp där! sa jag.
Hon ryckte till en aning.
– Ja, vad är det?
– Jo, vi har haft lite problem med att somliga har gått in i fel omklädningsrum. Du är kvinna, förmodar jag?
– Ja... syns inte det, menar du?
– Ta det inte så, sa jag. Men jag tar mitt jobb på allvar och skulle gärna vilja ställa en kontrollfråga, om det går bra.
Tjejen tittade lite konstigt på mig.
– Kontrollfråga?
– Bara för säkerhets skull.
– Vad då för kontrollfråga?
Som tur var hade jag förberett mig noga för det här jobbet.
– Om en kille berättar för dig att han är kär i dig, men du inte är intresserad av honom. Behåller du i så fall det för dig själv, för att visa lite respekt mot honom i den situationen? Eller berättar du för alla dina kompisar att "den där killen var kär i mig men jag nobbade honom"?
– Jag berättar förstås för alla mina kompisar att han var kär i mig men jag nobbade honom.
– Okej! Då är det damernas omklädningsrum du ska in i.
Hon gav mig ännu en konstig blick, men gick förbi mig in i nyss nämnda omklädningsrum.
Strax därefter kom en rödhårig kvinna runt de trettiofem. Relativt ungdomlig, var det intryck jag fick när jag såg henne.
– Hej! sa hon glatt och skulle just gå förbi mig.
– Stopp där! sa jag.
Hon stannade upp och tittade nyfiket.
– Innan du går in i damernas omklädningsrum, måste jag veta säkert att du är kvinna.
Hon skrattade.
– Jag lovar, sa hon.
– Jag tror dig, sa jag. Men jag vill ändå ställa en kontrollfråga.
– Jaha? Vad då för fråga?
– Om en kille får ögonkontakt med dig i en sekund, tror du då att han glor på dig?
– Ja, det är klart.
– Men förstår du inte att man kan råka få ögonkontakt med vem som helst för en kort stund? Man tittar ju framför sig när man går. Annars går man in i saker.
– Det där förstår jag inte alls, sa kvinnan.
– Bra! Då är det damernas omklädningsrum du ska in i.
Även hon tittade nu lite konstigt på mig.
– Jag vill bara vara säker, förklarade jag artigt.
Ett kort ögonblick efter att den andra kvinnan gått in för att byta om, dök en tredje kvinna upp. Mitt hjärta slog lite snabbare när jag såg henne. Hon var bland det vackraste jag sett på länge. Någonstans mellan tjugofem och trettio år, med mörkbrunt hår.
Hon log mot mig och sa:
– Varmt idag.
– Jklurrfff, sa jag.
Varför säger man jämt sånt när världens snyggaste tjej kommer fram till en?
Men jag samlade mig snabbt.
– Stopp ett ögonblick!
Hon hade handen på dörrhandtaget, när hon vände sig om med ett frågande uttryck i ansiktet.
– Jag behöver ställa en liten kontrollfråga.
– Ja? sa hon.
– Jo, jag undrar – vem skulle du helst vilja vara ihop med? En kille som är snäll jämt, eller en kille som är snäll ibland och elak ibland?
– En kille som är snäll ibland och elak ibland, förstås.
– Varför det? undrade jag.
– En kille som är snäll jämt är ju mesig och tråkig. En kille som är snäll ibland och elak ibland är mer tuff och spännande. Och så är det en rolig utmaning att intala sig att hans snälla sida är hans rätta jag.
– Jag förstår. Då är det självklart damernas omklädningsrum du ska in i.
Hon gav mig en forskande blick, men gick sedan in.
Ja, dessa frågor. Jag hoppades att ingen skulle ta illa upp. Men man kunde inte vara nog försiktig, efter de problem man haft förra året. Jag ville ju naturligtvis göra ett noggrant arbete så jag kunde känna att jag gjort mig förtjänt av min lön. Lite yrkesheder bör man väl ändå ha.