Glufs!

”Gott det här!”, tänkte han samtidigt som han slukade den gigantiska fisken i ett nafs.

Hade han haft en tunga skulle han säkerligen slickat sig nöjt om munnen, men det var väl lika bra att han saknade den. Tänderna som kantade de enorma, kraftfulla käkarna hade säkert skurit den i bitar. Men det var ju nu inget problem då han aldrig hade haft en tunga och således inte bemödade sig att tänka dylika tankar. Den lilla hjärnan mellan de uppstickande ögonen hade ju dessutom annat att tänka på. Mat och vila. Och brudar. Och makt. Att vara fruktad. Att vara störst. Mat och vila… Och nu hade han ju fått ett rejält skrovmål och det var med andra ord dags för vila.

Majestätiskt, det var åtminstone så han själv uppfattade det, gled han upp på den gyttjiga strandbanken. Några av hans mindre släktingar som njutit av solen på HANS plats försvann i det närmaste ljudlöst ner i vattnet igen. Det förekom inga diskussioner längre. Han härskade förutsättningslöst i sin värld. Den ack så lilla hjärnan bearbetade belåtet intrycken av makt när han vältrade sig i den skönt svalkande geggan. Som belöning frigjordes en skur av kemikalier i hans kropp som startade en våg av välbehag i den väldiga kroppen. Enorma muskler skakade av tillfredställelse. ”Livet är gott.”, hann han tänka innan ögonlocken föll ner.

Han drömde om svunna tider, när han hade varit liten och rädd. Fångat ynkliga små ödlor och pyttesmå fiskar. Alla andra varelser i dammen hade tett sig enorma och skrämmande. Livet var bra mycket bättre nu. Även om det förstås blivit lite jobbigt att hitta de där stora och saftiga fiskarna på senare tid. Det var ju inte längre lönt att jaga efter småfisk, och även om han inte skulle erkänna det kunde han ju inte längre hänga med i svängarna. Den enorma kroppshyddan hade ju sitt pris. Men ingen kunde bestrida hans suveränitet i dammen. Ett formidabelt monster som slukade allt, effektivare än någon annan varelse som tidigare funnits där. En sann envåldshärskare.
Han gottade ner sig ytterligare en bit i den solvarma gyttjan. Härligt! Plötsligt stördes han av någon ynklig varelse som uppenbarligen sökte hans uppmärksamhet. Det var en av hans mindre släktingar. En tyken liten sak som han alltid retat sig på, trodde han var något, alltid uppkäftig. Vad var det den här gången? Samma tjat om maten igen?

”Ähum”, började den mindre varelsen försiktigt.
Jätten öppnade förstrött ena ögat och mumlade något ohörbart.
”Nu är det faktiskt akut!”
Suck, samma gnat igen konstaterade den store härskaren. Han sa inget utan funderade mest på om han skulle ta och stoppa ner den där lilla saken i sin enorma käft så den tystnade. Vattnades det inte lite lätt i munnen av tanken?
”Det finns faktiskt bara två stor-abborrar kvar i dammen. Om du sätter i dig dem kommer det inte finnas någon mat varken till dig eller oss i framtiden. Varför kan du inte ge dig på något annat istället, bara för ett tag? Det duger ju åt oss andra.”
”Bah, klart det finns stor-abborrar, jag äter ju mig mätt varje dag. Och tar de slut får jag väl äta något annat. Stor-abborre är gott. Mums! Tyst nu, jag vill sova.”
”Men…”
Lillen hann inte längre innan jätten i ett plötsligt infall råkat stoppa honom i munnen. Det blev tyst och lugnt på stranden igen. Sol och värme. Den lille smakade ju dessutom ganska gott. Gottegottkemikalier cirkulerade i hans kropp igen. Mysigt.
”Livet är fint.”, tänkte han igen innan han somnade om.

Hepp! Ögonen stod på ända, han var klarvaken igen. Hungrig. Med viss möda förflyttade han den väldiga kroppen ner i vattnet igen, där han förvandlades till den ohyggliga dödsmaskin han faktiskt var. I sitt riktiga element fanns det inga övermän. Och han kände varenda vrå i dammen. Målmedvetet simmade han mot sitt mål. Vid stenen ute vid mittgrundet fanns det alltid godsaker. Och se där, ett par intet ont anande stor-abborrar. Ta slut, pyttsan!
Glufs! Glufs!
”Gott det här!”, tänkte han. ”Om man skulle ta och sola lite på maten?” Skurar av kemikalier flöt omkring i hans blod, gjorde att han mådde sådär gott igen. Härligt!