År 2003

Varje gång Johan körde över Nockebybron infann sig en behaglig känsla. Stadens jäkt försvann på något sätt mitt ute på bron och medvetandet fylldes av en frihet som var svår att förklara. Han – som växt upp som rännstensunge – hade till slut lämnat staden och bosatt sig på landet, eller i stadens utkant, kanske man skulle säga. Den här gången var det dock inte frihet han tänkte på. Det som berörde honom mest var att hans gamla Toyota som vanligt var i olag. Motorn hackade på ett sätt som han kände igen sedan tidigare. Så stannade den – även det – precis som tidigare. Jaha, suckade han. Bilen var fortfarande i rullning, så han lyckades styra upp den på gångbanan och där stannade den intill broräcket. Han tittade uppgivet ut genom vindrutan. Regnet ritade snabbt sina spår över den. Det fick honom att minnas när han var liten och bodde i Stockholm. På Tegnérgatan hade det funnits en liten mataffär som innehades av Kurre Lindström. Och på Upplandsgatan, nästan i korsningen till Kammakargatan, hade fiskaffären legat. Johan hade alltid varit fascinerad av vattnet som rann ner utefter insidorna av skyltfönstren i de båda affärerna. Det var den tidens sätt att hålla inomhusluften kall i butikerna. Nu var han inte lika begeistrad av vatten som rann på glas. Det var tre kilometer kvar hem. Paraplyet hade han naturligtvis glömt i någon affär under dagen. Stövlar hade ju varit bra, men hur många har stövlar med sig i en bil?

Han klev ut i regnet och började gå. Flera bilar passerade, men tror ni att någon stannade? Knappast. I våra moderna tider tar man minsann inte upp en vandrare i regnet. Det kan ju vara en mördare eller en rånare – eller någon man är skyldig pengar. När han äntligen klev in genom hemmets dörr var han genomblöt. Ena skon var fylld med lera efter ett besök i ett dike och rocken hade fått en reva av taggtrådsstängslet i tjurhagen. Han hade naturligtvis kunnat slippa revan om han gått genom grinden som vanliga människor, men när de åtta ungtjurarna som härbärgerades i hagen kommit stormande hade han tagit närmaste vägen ut genom stängslet. Endast en hjälte skulle ha framhärdat sin rätt att bruka grinden. Och vad Johan kunde påminna sig så förekom hjältar endast i sagor numera.

Promenaden i regnet hade inte varit direkt värmande, så han öppnade kylskåpet. Inte för att tillföra mer kyla, men han tänkte att det kanske kunde finnas något våtvärmande i den. Sherry! Var sjutton fanns whiskyn? tänkte han. Så återkom minnet. Den hade ju gått åt igår för att lindra värken efter gutebaggens attack. Vid tanken blev han medveten om att det fortfarande gjorde ont i benet där baggens horn träffat. Han ryckte på axlarna och hällde upp ett dricksglas sherry.

Medan han läppjade på drycken gjorde han en summering av sin personliga situation. Ett jobb med allt för dåligt betalt. En bil som strejkade. En ilsken bagge som bara väntade på att få ge honom en omgång så fort han vände ryggen till. Ingen whisky och – det värsta av allt – han hade uppnått en ålder av 54 år. Han kände att han var totalt passé och att chansen att få ett nytt vettigt jobb var obefintlig. Han tog ett glas sherry till. Oasch! Vad sliskigt, tänkte han. Inte undra på att det fanns en hel flaska kvar. Han läste på etiketten, Real Tesoro. Nåja, den är i alla fall 19 %. Färgen började återvända till kinderna och han slängde ifrån sig rocken på en stol. I morgon får man väl börja med att ta bilen till verkstaden, muttrade han för sig själv. Han kunde för sitt inre höra chefens röst ”Jaså, han kommer först nu! Det blir minsann avdrag på lön”. Han blev förbannad bara han tänkte tanken. Chef! Han fnös för sig själv. En jädrans yuppie som gift sig med gammelgubbens dotter och som enda arbetslivserfarenhet hade gjort av med hela sitt arv under studietiden – utan att ens ha klarat examen. Den där spolingen hade på ett halvt års tid lyckats rasera företagets ekonomi. De hade haft tre väl fungerade butiker med verkstäder. För att göra firman lönsammare hade lillchefen trakasserat alla medarbetare så att många hade sagt upp sig. Därefter hade han anställt billigare arbetskraft. Praktikanter till kassorna och praktikanter och nyutexaminerade till guldsmedsverkstaden. Johan var den ende kvar som hade mästarbrev. Under dagen hade det meddelats att halva personalen skulle sägas upp på grund av rationaliseringar, som det så fint hette. Verkligheten hette likviditetsproblem på grund av inkompetens och förskingring av firmans tillgångar. Johan tänkte på vad han hört om utlandsresor, inköp av bostadsrätt på Strandvägen, Mercedes och sommarställe i Smögen. Men vad kunde han göra åt det? Det var inte heller svårt att veta vilka som hörde till den utsedda skaran. Törs man vara kritisk får man ta konsekvenserna.

Han rycktes ur sina deprimerade tankar av att det knackade på dörren.
– Ja, ja, jag kommer! ropade han.
Det första han möttes av när han öppnade dörren var en knytnäve som kastade honom baklänges och som fick hans näsa att forsa av blod. I fallet slog han sönder höganäskrukan som han använde till paraplyställ – de gånger han inte förlagt paraplyet vill säga. Mannen som klev in genom dörren hade kort svart skägg och gråsprängt svart hår som var hopsatt i nacken till en hästsvans. Han var klädd i jeans och läderjacka. Ögonen skymdes av ett par svarta glasögon.
– God kväll Johan, för det är väl Johan jag har nöjet att träffa? sa han.
– Javisst är det jag, sa Johan. Men vad tusan handlar det om? Vem är du?
– Var nu vänlig och hör på. Jag vill bara påminna dig om att du har förbisett en skuld. Mitt budskap till dig är att det är dags att reglera den omedelbart.
Johan torkade sig om näsan och reste sig.
– Vad snackar du om? Jag är inte skyldig någon ett skvatt.
Knytnävsslaget tog i magen så att Johan tappade luften och ramlade omkull igen och kippade efter andan. Han reflekterade över att den här gången gick lerskärvorna bara i mindre bitar vilket inte gjorde så mycket.
– Såå, du har alltså besvär med minnet. Du ska betala för alla byggarbeten som du beställt. Och som av en händelse har det tillkommit en del avgifter.
– Du måste ha kommit fel, stönade Johan. Jag har inte byggt någonting någonstans och jag har inte köpt någonting heller. Det kan du väl se själv.
Med ens kom han att tänka på grannen som flyttat in för några år sedan och som hade ställt till problem för både Johan och alla de andra omkring.
– Det finns en Johan som bor i huset här intill, fortsatte han. Hos honom har det byggts en hel del under det senaste året. Det sista han gjorde var en swimmingpool.
– Åh, det förklarar saken, sa Skinnjackan. Ja, jag blev lite förvånad när jag såg dig. Jag funderade över hur en man med ditt yttre kunde få för sig att lura någon. Jag tar väl och promenerar över då. Jag hoppas att jag inte störde allt för mycket. Du Johan, tillade han. Torka dig om chucken. Den är lite blodig. Han log vänligt och gick.

Johan reste sig långsamt. Han stängde dörren och vacklade ut i köket.
– Jaha, sa han för sig själv. En trasig näsa och en krossad lerkruka summerade han. Med tanke på vad han läst i tidningarna om våldsamma personer klädda i skinnjackor, insåg han att han trots allt hade klarat sig rätt bra ifrån mötet. Det var ju än så länge bara bilen som behövde en reparation under morgondagen. Han hällde upp ett glas sherry till och svepte det rakt av. Fy djävulen vad sött! tänkte han, när han tittade ner mot en tom botten och därefter hällde upp en vända till.