Johan förstod att han inte var trodd, men han ryckte på axlarna. Det fanns inget han kunde göra åt saken. Han kom ihåg att han måste hämta bilen som stod borta på bron, om den nu gick att starta. Han öppnade lagårdsdörren och tog fram cykeln. Punktering! Han orkade inte göra något åt saken utan stoppade ner några verktyg och en burk startgas i rockfickorna och promenerade iväg. Han ville inte gena genom tjurhagen igen, så han gick grusvägen istället. Grannens hus var ett minne blott, nerbränt till grunden och brandkåren höll på att plocka ihop sina saker. Grannen var också ett minne blott, men minnet dröjde kvar på uppfarten till det nerbrunna huset i form av en kontur, där sotet från branden täckt kroppen istället för marken. Konturen såg ut som en människa med armar och ben utsträckta i en springande ställning. Den kom Johan att tänka på ett fotografiskt negativ. Han gick vidare och det började regna. Som för att jäklas upphörde regnet precis när han blivit genomblöt och kommit fram till bilen. Om han nu bara kunde få igång den så skulle han snart vara hemma i värmen igen, tänkte han och stoppade handen i fickan. Tomt. Jäklar, bilnycklarna låg kvar i den andra rocken hemma. Endast några enstaka bilar passerade där han stod och han kände sig helt uppgiven. Så hörde han ett mycket karaktäristiskt ljud. En motorcykel kom snabbt emot honom. Harley Davidson, läste han på bensintanken när den stannat. I sadeln satt Skinnjackan.
– Vi ses alltså igen Johan. Problem förstår jag.
– Hej, sa Johan. Om du tänker klappa till mig igen så har du ingenting för det. Jag orkar liksom inte bry mig längre. Allt känns totalt hopplöst. Jag har fått kicken med omgående verkan. Bilen står här som en död järnklump och jag kan inte ens komma ihåg att ta med nycklarna till den här skrothögen. Jag ger upp.
– Det där är inte ens en skrothög, skrattade Skinnjackan. Vill du vara så ytterst vänlig och kliva åt sidan.
Han klev av motorcykeln och gick fram till bilen. Så tryckte han ner en ståltråd innanför sidorutan och öppnade dörren på mindre än två sekunder. Efter att ha fällt upp motorhuven och givit innanmätet en blick skakade han på huvudet.
– Oj oj oj, sa han.
Alla bilägare som hört en bilmekaniker säga oj, har också upplevt vidden av ”ojets” betydelse, i form av tillintetgjorda besparingar och oändliga reparationstider. Ett trefaldigt ”oj” får väl därför betraktas som den ultima knuffen över ruinens brant. Knuffen, som kan få en stackars bilägares magsår att spruta som en sprucken högtrycksledning. Skinnjackan skrattade.
– Den här är totalt slut.
Så växlade han samtalsämne.
– Vad hade du för arbete som du just blev av med? om man får fråga.
– Jag var guldsmed.
– Jag trodde att såna hade en rätt bra lön.
– Det trodde jag också när jag lärde upp mig, men det är en överetablerad bransch. Som anställd har man inte någon hög lön och att starta eget kostar mer än jag har råd med.
– Guldsmeder kan väl en del om ädelstenar, sa Skinnjackan eftertänksamt.
– Mer eller mindre, svarade Johan. Jag har jobbat mycket med infattningar och jag har faktiskt slipat en hel del stenar. Det måste man naturligtvis ha specialkunskaper för.
Skinnjackan övergick till bilproblemet igen.
– Du skulle ha gjort något åt den här motorn tidigare.
– Jag hade tänkt det, sa Johan, men jag har varit lite upptagen på sistone.
– På sistone? Om för 5 000 mil sedan är på sistone, så får jag nog revidera min tidsuppfattning. Nu är det lite för sent för service. Motorn har förmodligen skurit. Är bilen försäkrad?
– Ja, jag försäkrar allt jag har. Den är till och med helförsäkrad.
Skinnjackan skrattade. Han tog reservdunken med bensin, tömde den i baksätet och slängde in en tändsticka. Bilen formligen exploderade i ett hav av eld och rök.
– Nu slipper du det här bekymret i alla fall, sa Skinnjackan. Du får skicka in en stöldanmälan senare.
Johans värld var slagen i spillror av den okänsliga behandlingen.
– Vadå! Skicka stöldanmälan! Det här är ju kriminellt! skrek han.
– Såja, det var ju inte du som brände upp bilen. Du kan alltid skylla på samhällets
olycksbarn. Jag tycker att du har ett intressant yrke. Följ med mej så tar vi en kopp kaffe och talas vid lite grann.
Johan kom sig inte för med att protestera utan satte sig, chockad som han var, bak på motorcykeln.

Skinnjackan kickade igång, gasade på och spann runt på bron. Så gick färden in mot Stockholm. De passerade Kärsön i full fart. Den gamla Brostugan, som numera var tillhåll för överåriga raggare, svischade förbi på höger sida. När de kom upp på bron började rödljusen signalera att det skulle bli broöppning. Men farten bara ökade och Skinnjackan körde förbi som om ingenting hade hänt. Hela tiden ökade hastigheten och de körde slalom mellan bilar som de hann upp.
– Det är femti här, ropade Johan, men han kunde inte göra sig hörd över motorbullret.
De närmade sig Brommaplan. Skinnjackan la ner motorcykeln hårt på högersidan i rondellen och gasade på. Bilarna tvärbromsade runt dem. På någon sekund var de igenom och körde vidare Drottningholmsvägen in mot Stockholm. Bakom sig hörde Johan ljud av tjutande däck, plåt som bucklades och glas som krossades.
– Är du galen? Vi kunde ju ha blivit påkörda och dödade. Skinnjackan skrattade.
– Inte då, bilister i fina bilar är rädda om lacken. Håll i dig, så ökar vi lite på skoj. Aldrig hade Johan trott att man kunde köra in till Fridhemsplan på fyra minuter blankt. Men det är klart, när rödljus och hänsyn till rondellkultur uppenbarligen inte ingår i mc-förarutbildning får man betrakta saken i ett annat ljus.
När de kommit över S:t Eriksbron, kört mot enkelriktat genom bussfilen över S:t Eriksplan och fortsatt Odengatan fram, blev Johan förvånad. Skinnjackan stannade vid ett övergångsställe. En äldre dam klev ut i gatan och vinkade vänligt åt dem när hon gick.
– Har du drabbats av hänsyn, eller vad är det frågan om? kved Johan efter färden.
– Johan, sa Skinnjackan. Du måste lära dig att man skall vara rädd om äldre människor. Du kommer själv att vara gammal en dag, tänk på det. Man ska stanna för alla äldre herrar och damer. Kom ihåg det, sa han och körde vidare utmed Vasaparken.
Strax innan Odenplan stannade de.
– Vi kliver av här. Här är mitt favoritställe.