Mästerdetektivens skapare

Det ringde på lokaltelefonen inne vid scenen på Oscarsteatern. Fru Carlsson i biljettluckan hade lite svårt med utländska språk och nu bad hon om assistans av Gösta eller någon annan. Hon hade kö och det var en kund vid luckan som hon inte förstod vad han ville. ”Han heter Harold Lloyd säger han.”
    Det var tisdagen den 29 oktober 1929 och på Oscars gav man krigsskådespelet Männen vid fronten, som haft urpremiär i London tidigare under året och där rönt stora framgångar. Gösta Ekman spelade för näst sista gången huvudrollen kapten Stanhope, två dagar senare åkte han på turné till Köpenhamn och rollen övertogs av den unge talangen Edvin Adolphson.
   Gösta Ekman skyndade ut till biljettluckan och kände genast igen mannen. De hade mötts dagen innan på engelska legationen, där man hade ordnat en mottagning för sin berömde landsman, och Ekman hade då bjudit in honom till ett besök på Oscars. Det visade sig dock att biljetterna redan låg hos portieren på Grand Hôtel, där engelsmannen bodde under sitt besök i Stockholm.
Och engelsmannen var inte Harold Lloyd, som fru Carlsson hade tolkat det skotska uttalet, utan sir Arthur Conan Doyle, på besök i Stockholm för att slutföra sitt jordiska livs största mission.

*

Konserthusets stora sal var fylld till sista plats söndagskvällen den 27 oktober och 1 500 personer riktade blickarna mot podiet när den världsberömde författaren gjorde entré några minuter över åtta. En lång, ståtlig och elegant man med vänliga ögon och en kraftig stämma som hördes till varje vrå av salongen. Den sjuttioårige mannen och hans hustru Jean samt vännen Ashton Johnson med hustru satte sig i de fyra fåtöljer som stod uppställda på scenen kring ett litet bord. Ordföranden i Stockholms Spiritualistiska Förening, direktör Sundqvist, steg fram och hälsade publiken välkommen till föredraget ”Livet efter döden – i belysning av modern psykisk vetenskap”. Någon närmare presentation av kvällens talare behövdes inte. Alla i publiken visste ju att han var Sherlock Holmes skapare.

Det hela började fyrtiotvå år tidigare. Den 22 november 1887 utgavs i England julläsningen Beeton’s Christmas Annual. Detta år innehöll den bidrag av tre olika författare, dels två kortare teaterpjäser av komisk karaktär, dels en längre detektivhistoria av en ung man vid namn Arthur Conan Doyle.
Han var född 1859 i Edinburgh, hade utbildat sig till läkare och drev sedan fyra år tillbaka egen praktik i Southsea utanför hamnstaden Portsmouth på Englands sydkust. Året innan hade han gift sig med systern till en patient och fritiden ägnades åt såväl stadens litterära sällskap som utövandet av en rad olika idrottsaktiviteter.
Och så hann han med att skriva också. Redan 1879 hade han fått en novell publicerad i Chamber’s Journal och den hade följts av ytterligare några i andra tidskrifter. Han hade även skrivit två romaner, men inte fått dem antagna av något förlag. Hans stil var fortfarande mycket influerad av andra skribenter och författarskapet stod ännu inte på egna ben.
Under mars och april 1886 skrev Conan Doyle en historia i en för tiden ganska ny genre, detektivromanen. Han hade läst några av föregångarna, såsom Poe och Gaboriau, och låtit sig inspireras, men samtidigt hittade han en egen väg in i berättandet och lyckades redan i sitt första försök att vidareutveckla genren med sjumilasteg. I Conan Doyles anteckningar från den våren kan man utläsa att han ursprungligen tänkte döpa kortromanen till A Tangled Skein, men slutligen fastnade för A Study in Scarlet (En studie i rött). På motsvarande sätt skulle dess huvudperson ha hetat Sherrinford Holmes och hans följeslagare Ormond Sacker. Även där kom han på bättre tankar.
Tre förlag refuserade Conan Doyles manus innan Ward, Lock & Co. köpte de brittiska rättigheterna till berättelsen för en engångssumma på 25 pund. Dessutom sköt de på utgivningen, eftersom de ansåg att marknaden för närvarande var översköljd av ”billig litteratur”.