Örnsommar

Han kände den varma klippan under sina nakna fotsulor. Solen var het, lika het som lågan i hans bröst, den aldrig vilande längtan efter fullkomlig frihet och frid. Långt där nedanför mot sandstensklipporna, dånade bränningarna. Längre ut guppade några albatrosser på vattnet. Så små de såg ut från den här höjden, som vitgrå prickar. Pojkens kläder låg i en hög bakom honom. Han skulle inte behöva dem längre. Dit han var på väg kunde man färdas naken och nyfödd utan de hånfulla skratten, utan att mörkret någonsin mer sänkte sin kvävande kupa. Hans tår böjde sig över klippans kant. Det var dags att ta farväl av det gamla och möta det nya.Örnen var nära, den svävade obesvärat på uppåtvinden vid stupet. Deras ögon möttes. ”Vad väntar du på?” Johannes sträckte ut armarna, andades in den friska havsluften och kastade sig ut.