Jag heter Melissa och jag har borderline issues, eller som läkarna kallar det så fint "emotionellt instabil med personlighetsstörning". Vilket betyder att jag känner mer än andra, normala, människor. Mitt liv är väldigt färgstarkt, dramatiskt och intensivt. Andra brukar se mig som vild, men det är jag inte, bara när känslorna går överstyr. Det är som en vulkan inombords, tillslut blir trycket av känslor för mycket och jag släpper lös helvetet. Då skadar jag mig själv, eller någon annan. Kort därefter kommer depressionen. Det finns ingen mening längre att leva, det är lika bra att ge upp. Jag klarar inte ens av nåt så simpelt som att ta hand om mig själv. Jag känner mig handikappad. Jag är en börda för samhället. Vissa gånger har det gått så långt att jag vaknat upp på sjukhuset. Alltid lika förvirrande. Men det går över, man vänjer sig. Då kommer det värsta av allt, likgiltigheten. Man går in i en slags zombiefas. Ingenting spelar någon roll längre, man orkar inte bry sig...