Prolog

”Hur begår du det perfekta mordet?”
Dr Harman tittade hastigt och ertappat upp från det illa tilltygade liket av en överviktig man som mött sitt öde i ett krogslagsmål. Kadavret stank av billigt rödvin. Det som en gång varit en slät lever hos någons son, make eller bror vittnade knottrig om en svårbruten vana.
”Ja, jag menar, du borde väl veta?” stammade Anne Dawn, medicine kandidat på tredje året. ”Jag menar, vad skulle en skicklig patolog som du kunna missa?” Anne slängde med sin blonda lugg i en van gest som brukade ge henne självförtroendet tillbaka. Sedan ångrade hon genast att hon försökt skyla över sin korkade fråga med att smickra sin lärare.
”Perfekta mordet? Det jag missar vet jag ju inte om att jag missar”, mumlade Dr Harman, till synes lika koncentrerad som alltid men han kände att han fick kontrollera sig. Den här frågan ville han inte ha, och definitivt inte nu. Han fortsatte att lyfta organ ur bukhålan. ”Räck mig skålen, Johnson.”
Emily Johnson höll redan fram en lagom stor rostfri skål för mjälten som gled ur Dr Harmans eleganta hand.
”Vikt, tack.”
”Jo men det är ju coolt, du skulle ju kunna mörda vem du vill, ingen skulle fatta nåt!” sa Robert med glad uppsyn.
Anne var tacksam att Robert kommit till undsättning och som vanligt övertagit rollen som gruppens frågande dumskalle. Hon kunde alltid räkna med att Robert hjälpte henne, trogne Robert, som en hundvalp.
”Asså, du måste ju veta precis, du vet ju vad man brukar leta efter.”
Dumma hundvalp
”Ja, nu blir vi ju läkare för att rädda liv, inte för att döda”, svarade Dr Harman sina studenter med neutral ton, i ett försök att undvika frågan.
”Jag tror att Robert menar hypotetiskt, så klart att han inte skulle döda någon”, medlade Emily Johnson, sin vana trogen urskuldade hon skolans store fotbollsback.
”Jag har aldrig tänkt på att lista ut en perfekt mordmetod, som jag sa så arbetar jag för livet.” Svettpärlor började bildas på Dr Harman välformade överläpp. Hans blå ögon flackade, motsade hans bestämda röst.
Lögn. Panik.
”Varför jobbar du här med lik då?” Roberts naiva fråga förvandlades till ett piskrapp i rättsläkarens öron. Han la ner skalpellen och skulle just börja sitt vanliga försvarstal om hur viktig hans forskning om trafikskador var, hur hans forskning skulle rädda liv i slutänden, när kandidatgruppens spinkige fjärde medlem avbröt för att återföra dem alla till frågan.
”Nå, hur blir det? Det perfekta mordet? Kan du inte tänka ut nåt nu då?” krävde Andrei som med sakta svarta ögon följt samtalet. Han förstod inte varför, men märkte att frågan plågade Dr Harman och insisterade därför. Frågan hängde påträngande mellan dem och Andrei, som hade svårt att avstå från sin vana att undersöka alla själsliga sår han anade, upprepade den gärna.
Jag känner din rädsla
Skalpellen skramlade mot plåtbritsen när Dr Harman vände sig abrupt och lämnade gruppen. Han höll på att stöta ihop med den kvinnliga vaktmästaren som ljudlöst passerat bakom dem i riktning mot diskhon vid väggen.
”Städa upp”, mumlade han, onödigt hårt.
Satans flicka att krypa upp på en obemärkt.

”Hur begår du det perfekta mordet?”
Hon läste mina tankar!
Eric Harman märkte att han var kallsvettig där han tvättade av sig vid handfatet i sidorummet till obduktionssalen. Han skakade sina breda axlar som för att göra sig av med något efterhängset.
Jäkla ungdomar!
Obehaget släppte honom inte.
Tankarna om att bli av med hustrun hade blivit alltmer påträngande den sista tiden och planerna på det perfekta mordet hade ofrivilligt formats inom honom. Måtte han inte falla för frestelsen vid nästa månadsskifte när uttagen från hans kontokort rapporterades och de hade sitt vanliga ordutbyte om hennes shopping, hans blygsamma lön, hennes besvikelse och hans obetydliga karriär. Hans upprepade löften om att allt skulle bli bättre bara han fick sin avhandling färdig. Minnet av hur han till frukosten återigen fått försvara den tid han la ner på sin forskning fick bilderna av hennes gnatande mun, och hur han kunde stoppa den för alltid, att objudet segla upp inom honom. Han blundade hårt.