Prolog

”Du får tillbaka ditt barn, jag lovar.”
Mannen upprepade löftet han fått som ett mantra. Svetten rann i pannan och nacken ner till skjortkragen som satt för hårt. Han fortsatte över det stekande heta stenbrottet. Händerna var blöta och han hade fått kramp i handen som höll hårt i handtagen till väskan med pengarna. Han skulle få tillbaka sitt barn, han måste få tillbaka sitt barn. Kidnapparen hade verkat helt ärlig när löftet gavs. Han skulle få köpa tillbaka sitt barn, sin tonåring.
Mimmi.
Det var söndag och det var helt öde på den stora öppna platsen men pappan visste att han var bevakad. Han hade sett ljusblänket i en kikare och siluetten av en person långt bort, uppe på kanten till dagbrottet, halvt dold bland buskarna. Han tittade inte ditåt, vågade inte.
Kostymen var alldeles för varm, alldeles dammig och svetten fick byxbenen att klibba. Några smutsiga och illa medfarna byggnader av korrugerad plåt stod på grusplanens ena sida och han närmade sig dem genom den dallrande heta luften. Det fanns ingen vind idag.
”Nu går du in i skjulet på höger sida, den blå dörren, och fortsätter fram till bordet”, sa rösten i hans mobil. ”Lägg väskan där och öppna den så att jag kan se pengarna.”
Det fanns ett slags kontor innanför den blå dörren, mörkt utan fönster. Ögonen behövde ett par sekunder för att se att det var tomt sånär som på några pärmar i en sned bokhylla,  ett skrivbord med en avstängd dator och ett dammigt bord mitt i rummet. Han gick fram till bordet och ställde ner väskan. Det gjorde ont när han rätade ut sina stela fingrar. En övervakningskamera var monterad ovanför bordet och zoomade girigt in i väskan när han öppnade den.
”Bläddra lite bland sedelhögarna! Jag vill se att summan stämmer!” Rösten lät ivrig när han räknade upp sedlarna. Till sist var rösten nöjd.
”Var är min dotter? Var har ni Mimmi?”
”Du ska få henne tillbaka, jag lovar, ta det lugnt nu.”
"Var?"
"Gå ut igen. Nej, lämna pengarna!"
Pappan blev först stående i den öppna dörren och kisade.
"Ser du garaget där borta?"
Han fick gå tillbaka över gropen igen, till ett garage med många dörrar. Det var flera hundra meter dit, tvärs över den heta grusgropen. Mimmis pappa tänkte på dotterns fräknar som skulle ha kommit fram i den här solen.
Han hade bråttom och andades hårt genom munnen som var alldeles torr och smakade av den grå stenens damm. Halvvägs över hörde han ett fordon rivstarta, han vände sig om och såg någon åka iväg på en motorcykel bakom skjulet. Föraren hade hans väska i famnen men inget ansikte bakom hjälmens svarta visir.
”Titta inte!” utropade rösten i hans öra. ”Vänd dig om och fortsätt gå!”
Han fortsatte mot garaget, struntade i vilka de var, han ville bara ha sin dotter tillbaka. Deras Mimmi. De hade blivit lovade att få Mimmi tillbaka. Han såg henne framför sig, Mimmi med de långa benen och det pärlande skrattet.
En av portarna i garaget öppnades och en gigantisk fjärrstyrd grävskopa åkte mot honom på en räls. Det låg något i den stora skopan. Låg någon, någon med långa ben. Han sprang det snabbaste han kunde de sista hundra meterna som skilde honom från hans dotter. Hans bröst höll på att sprängas av andhämtningen, av det jublande hoppet och den skenande insikten om att hon låg alldeles för stilla, alldeles för blek.
Grävskopan stannade med ett gungande och han kastade sig fram den sista biten.
”Mimmi!”
Hur han fick luft att ropa sin dotters namn visste han inte, inte heller hur han fick upp henne i sin famn. Han föll ihop på gruset med den bleka, kalla flickan i sina armar. Han vände sig upp mot den mörka siluetten på dagbrottets kant.
”Du lovade!” skrek han med tårarna rinnande nedför sina kinder.
”Jag höll mitt löfte”, sa rösten, ”du fick ditt barn tillbaka.”
”Men hon är död!” Hans röst bröts när han skrek de ord som markerade världens ände. De ekade tillbaka mot honom i stenbrottet, som de skulle göra under resten av hans liv.
”Jag höll mitt löfte”, upprepade rösten med en lätt indignerad ton. ”Jag ljuger aldrig.”
Solglimten från kikaren försvann när siluetten vände och gick iväg.