Valborg

Ett av benen stack ut under busken. Inte hela benet, bara upp till knät. Jag tänkte att det syns ändå tydligt att hon är död, sånt ser man direkt. I alla fall när benet är bart. Jag undrade om jag hade sett det om hon hade haft byxor och skor, medan jag förde undan grenarna för att titta på resten. Där låg kvinnan och hon var helt klart död. En gammal död kvinna i grå kofta och rak kjol. Jag backade några steg och lät buskarna slå igen för att dölja henne, det kändes bättre så.
Undrar vad det är meningen att jag ska göra nu, tänkte jag och tittade på grenarna som fortfarande svajjade fram och tillbaka, precis som tarmarna i min mage. Jag undrar vad det är meningen att jag ska känna nu? Det vore väl rimligt att jag kände något nu? Sorg, nej, jag kände ju inte den här kvinnan. Skulle jag vara förskräckt? Jag kände att den låg där, förskräckelsen, på armlängds avstånd. Jag ville hålla den där.
Vad konstiga känslorna blev!
Var är Sasha? tänkte jag och såg mig omkring. Hunden springer alltid bort när jag blir upptagen med annat, som om han försöker straffa mig för att han inte får all uppmärksamhet. Jag visslade hans signal med allt större oro, tänk om det hänt honom också någonting. Så hörde jag rasslet i de torra löven från förra året och han kom sättande i full galopp med en gren i munnen. Javisst ja, jag hade ju kastat en pinne långt bort i skogen som han hade sprungit efter. Han hade tydligen gått över bäcken, han var blöt under magen.
”Hej Sasha! Kom hit!”
Tur egentligen att han inte kom i närheten av busken.
Jag sprang emot honom, tog grenen men ville inte slåss om den som han ville, jag ville bara hålla om honom. Jag satte mig bredvid retrievern och blundade, borrade in huvudet i hans långa gyllene päls med sin välkända doft och försökte få tillbaka en normal andning. Känslorna började komma ikapp men jag tryckte ihop dem, ner i magen. Förbi hjärtat som slog hårt. Det spelade ingen roll att jag blundade, jag såg benet sticka ut ur busken i alla fall. Jag tittade över till andra sidan promenadvägen från där vi satt i den lite fuktiga vitsippsmattan, över till buskaget där kvinnan låg. Det var fortfarande möjligt att se foten härifrån. Sasha slickade mig på händerna, nosade på mina gympaskor, gnällde av oro. Han förstod att någonting var fel.
”Det ligger en död kvinna under busken”, förklarade jag, hörde att min röst darrade och höll hårdare om honom. Hans päls var blöt på bröstet, det kalla bäckvattnet kändes levande, en annan dimension som hade framtid. Jag lät handen vara kvar i pälsen där.
För en sekund önskade jag att Tommy varit här, han hade tagit över och vetat vad man skulle göra. I nästa sekund blev jag arg på mig själv, jag var faktiskt en vuxen kvinna nu så det här borde jag kunna reda ut själv! Jag var nästan alltid arg på mig själv nuförtiden så det fanns något hemtamt och lugnande med att bli det. Jag satt kvar en stund bredvid Sasha, strök honom över ryggen och funderade. Sånt här såg man ju varje kväll på TV, tänkte jag. Hade jag tur så kom någon, folk hade ju nästan alltid mobilen med sig, även när de joggade. Och jag har ju min mobil med mig, kom jag på, plötsligt kändes tyngden av den i klänningsfickan.
”Polisen?” frågade jag den som svarat på 112.
”Det är påringt”, svarade den anonyma rösten.
Vad betydde det? Skulle polisen komma automatiskt nu? Jag hade bara hunnit säga att jag var vid Råstasjön, inte mer innan rösten avbrutit mig.
”Polisen”, svarade nu en helt annan röst.
”Hallå, är det polisen nu?” frågade jag.
”Ja, det är hos polisen. Vad gäller det?”
”Det ligger en död kvinna i busken här vid Råstasjön.”
”Vem talar jag med och varifrån ringer du?” Rösten lät nästan som en maskin.
”Jag heter Linda Bergström, ringer från Råstasjön i Solna, jag är i skogen bakom sjön.”
”Jaha, och det ligger en död kvinna i en buske säger du.” Jag hörde att maskinrösten andades, så det var en människa i alla fall. Jag behövde en människa.
”Ja.”
”Är du helt säker?”
”Ja, alldeles död.”
”Är du ensam där?”
”Nej, jag har Sasha här, min hund.” Jag klappade honom igen som en försäkran.
”Kan du ange lite mer exakt var vid Råstasjön som du befinner dig?”
”Ska försöka.” Jag reste mig och tittade mig omkring. ”Det är liksom längst bak i skogen, på andra sidan sjön, bort mot tennisklubben till.”
”Okej. På norra sidan?”
”Jag tror det. Längst bort från Råsunda där jag bor.” Jag tittade mot sjön, den syntes knappt genom de ljusgröna löven.
”Okej. Och du är ensam? Det finns ingen mer som kan hjälpa dig?”
”Jag behöver ingen hjälp. Det är en död dam i en buske här, säger jag ju.”
”Men du ser ingen annan där?”
”Det kommer nån här, en joggare”, svarade jag.
Det kändes som om polisen inte trodde på mig. Jag väntade tills damen i röda cykelbyxor och vit T-shirt kom fram. Hon var nog femtio år, gråhårig. Hon hade sett att jag liksom väntade på henne så hon hade stora frågetecken i ögonen när hon saktade in mot mig. Vad det är fult med cykelbyxor, hann jag tänka medan jag väntade på henne. Det stod Åreskutan på hennes T-shirt och den hade ett hål i sömmen på ena axeln.
”Du”, ropade jag, ”kan du prata med 112? Jag har hittat en död kvinna i busken här och de vill prata med en till säger de.”
Kvinnan gick de sista tre stegen fram mot mig, stannade ett par meter ifrån, flåsade. Jag räckte mobilen mot henne men hon satte händerna på knäna och vilade sig mot dem. Hon var alldeles blöt av svett på ryggen, såg jag när hon böjde sig fram. Hon tittade sig omkring, såg misstänksam ut. Sasha sprang fram till henne och gnydde, han var orolig.
”Du ska ha hunden i koppel så här års, vet du inte det?” sa hon med andan i halsen.
Jag visste inte om hon fattat vad jag sa eller om hon bara inte trodde mig. Eller om hon var för chockad av det jag sagt.
”Polisen vill prata med dig. Jag har hittat en död kvinna”, sa jag lite mer bestämt och viftade med mobilen mot henne.
”Hallå!” hördes från mobilen. ”Är du kvar?”
”Död kvinna?” flåsade hon.
”Ja, där i busken”, pekade jag.
Joggaren ville fortfarande inte ta mobilen, hon började gå mot buskaget.
”Hon ska bara kolla”, sa jag till 112-människan.
Sasha ville med henne, svansade sig och såg ängsligt på henne. Han kände väl lukten, det måste han ha gjort.
”Nej Sasha, stanna här! Sitt!” ropade jag.
Hunden kom tillbaka och satte sig gnyende intill mig. Puttade med nosen mot mitt ben. Han ville ha en klapp eller en godis för att han varit duktig. Jag gav honom en hundgodis så att han skulle stanna, för att inte gå fram till buskaget där kvinnan i de röda cykelbyxorna nu hade fört undan grenarna.
”Hon tittar i busken nu på den döda damen”, refererade jag i telefonen.
Joggaren flämtade till och backade iväg från busken och den döda kvinnan. Jag tror att hon hade sprungit därifrån om det inte hade varit för mig.
”Stackars! Hittade du…?” Hon liksom ryckte upp sig, fick ett sånt där moderligt uttryck i ansiktet som om hon tänkte mer på mig än på kvinnan i busken. Men det var nog inte möjligt, hade man böjt bort de där grenarna och tittat så var det svårt att tänka på något annat på ett bra tag.
”Hallå!” ropade det fortfarande i mobilen.
”Ja hallå ja”, sa jag tillbaka i luren. Jag började bli lite less på den här farsen, förmodligen en reaktion på situationen, tänkte jag.
”112?” sa joggingkvinnan och tittade frågande på mig.
”Ja just det”, svarade jag och höll upp mobilen mot henne igen. Den här gången tog hon den.
”Ja hallå”, sa hon och höll blicken på mig hela tiden när hon lyssnade, som om hon ville vara säker på att ögonen inte skulle få för sig att stirra på benet som stack ut. ”Ja, det ligger en död kvinna här, i skogen.” För säkerhets skull vände hon ryggen mot busken. ”Hur jag vet att hon är död? Jamen det syns, ska jag säga! Hon är helt blå i ansiktet och det kryper myror i ansiktet och i ögonen!” Det sista skrek hon.
Hon håller visst på att bli hysterisk, tänkte jag. Sasha hoppade till av hennes skrik, började gny igen, så jag tog en ny pinne och slängde ut längs gångvägen.
”Apport!”
Han glömde allt och sprang.
”Jag heter Kristina Aronsson.” Hon lyssnade till rösten som verkade tala lugnande till henne. ”Ja, jag kan stanna.” Hon upprepade sedan min beskrivning av var i skogen vi fanns, uppåt tennisklubben. När hon var färdig höll hon telefonen på armlängds avstånd och kisade för att hitta avslutaknappen.
”Kära nån!” ojade hon sig.
Jag höll fram handen för att få tillbaka mobilen men hon missuppfattade mig nog för hon tog min hand och kramade sen om mig, trodde nog att jag ville ha tröst. Det verkade vara en riktigt snäll människa det här i alla fall.
”Herregud, vilken hemsk upplevelse.”
”Ja, det är läskigt. Men jag kan stanna här om du vill gå”, erbjöd jag och tittade efter Sasha. Trots allt var jag nog den av oss som var mest samlad.
”Säkert?”
”Javisst. Men polisen vill nog prata med dig senare. Eftersom du var framme vid busken.”
”Då är det väl lika bra att stanna här då?”
Jag såg på henne att hon egentligen var rädd att vara kvar med den döda i skogen.
”Vi kanske ska gå och möta polisen?” föreslog jag för att få röra på mig. På oss.
Hon sa inte emot, jag hade nog rätt, hon var rädd.
Vi fortsatte längs promenadvägen, kom ut ur skogen och såg bort mot vägen mellan sjöarna, mellan Råstasjön i Solna och Lötsjön i Sundbyberg. Det stod ett par pensionärer och väntade vid busshållsplatsen därborta.
Mötte vi några på promenad var det bäst att stoppa dem från att gå in i skogen, tänkte jag, den döda borde få vara i fred. Fast jag visste att det var alla TV-deckare som spökade. ’Se till att ingen klampar omkring och förstör bevisen’, sa alltid kommissarierna på TV.
Joggingkvinnan började prata om Sasha, frågade vad jag hette och bodde men berättade mest om sig själv. Hon pladdrade på för hon var nervös, det förstod jag.
Sasha kom med pinnen flera gånger och vi kastade tillbaka den ut på gräsplanen så att han var sysselsatt. Eller så att vi var sysselsatta.
Hon tittade ofta bort mot vägen, där hon trodde polisen skulle komma. Hon fick rätt efter en stund som kan ha varit kort men som kändes väldigt lång.

Det kom en vanlig polisbil och ur den klev två rätt unga poliser, en kvinna och en man. De tittade allvarligt mot oss över gräset och satte på sig sina mössor. Jag fick sätta handen över ögonen för att skugga för solen som hade blivit mycket starkare nu. Poliserna hade inga jackor på sig, det var varmt trots att det bara var Valborg, men de såg ändå väldigt mycket ut som poliser. Kristina vinkade ivrigt mot dem. Den kvinnliga polisen höjde handen och log lite som för att bekräfta att de redan hade sett oss. De gick över gräset mot oss, det fanns en liten stig tvärs över och de tittade sig hela tiden omkring.
”Är det er hund?” ropade den manlige polisen. Han pekade mot Sascha som irrade runt på gräsmattan och jagade fjärilar.
”Ja, det är min”, ropade jag tillbaka.
”Du får se till att koppla den!” ropade han barskt.
Jag försökte ropa in Sascha, visslade och ropade men han ville inte bli infångad. Han kan vara så himla korkad ibland men så fort han ska bli kopplad så förstår han det och håller sig undan.
”Jaha”, sa den kvinnliga polisen som var den första att komma fram. ”Är det ni som har ringt om en död kvinna?”
”Ja, jag heter Kristina Aronsson.” Hon tog ett steg framåt. ”Hon ligger där uppe i buskarna”, sa hon sen med lite lägre röst, nickade upp mot skogen.
Vi gick dit på promenadvägen alla fyra under det att den kvinnliga polisen antecknade våra namn och andra uppgifter i ett litet block. Poliserna presenterade sig inte. Jag ledde dem fram mot buskaget där kvinnan låg. Joggingkvinnan var uppenbart besvärad, hon ville inte gå nära buskarna igen. Hon ryste när jag visade med armen mot snåret av sly. Det var egentligen inte en buske, det var blad av ek och sälj. En liten minigran längst fram i snåret som skymde sikten.
”Du får koppla hunden!” upprepade den manlige polisen och tittade uppfodrande på Kristina Aronsson.
”Det är inte min hund”, svarade hon förskräckt.
Sasha visste att det fanns något i buskaget, han var intresserad men samtidigt rädd och sökte sig närmare mig. Jag kopplade honom i alla fall, eftersom polisen var så noga med det.
Så fort poliserna fått se vad som låg där så glömde de allt annat. Jag fick en känsla av att man inte hade trott mig alls i telefonen, bara tillräckligt för att skicka ut en patrull. Men nu fick de fart, de backade bort från buskaget och drog med mig. Poliskvinnan pratade i sin radio. Hon fick en väldigt manlig röst, yrkesjargong, pratade så där korthugget maskulint och sakligt som gav ett intryck av att ha kontroll.
”Ja, en kropp. En äldre kvinna, ser inte ut att ha legat länge alls, inte över natten i alla fall. Inget yttre våld, men vi har inte velat titta närmare.”
Jag såg på henne att hon tänkte som jag, att inga djur hade gett sig på kroppen så därför kunde den inte ha legat över natten.
”Nej, nu spärrar vi av platsen och så kommer ni”, sa hon nästan som en order till den hon pratade med.
Det kom några flanörer på promenadvägen, ett par med barnvagn, och när de närmade sig så gick den manlige polisen bort och stoppade dem. Han verkade fråga dem om de sett något men de bara skakade på huvudet. Han ropade till sin kollega att han skulle se om det fanns andra som sett något och så joggade han iväg österut mot bron. Jag undrade om fotografen var kvar, jag hade passerat där alldeles nyss. Svanarna var nog kvar i alla fall, de visste att de alltid blev matade där från bron av alla förbipasserande.
Joggingkvinnan hade börjat frysa där vi stod i skuggan, i alla fall hade hon gåshud på benen såg jag. Hon hade ju varit alldeles blöt av svett förut så det vore inte konstigt om hon frös i sina cykelbyxor.
”Du Kristina, kan inte du springa bort till vägen och visa mina kollegor hit när de kommer!” Den kvinnliga polisen tittade myndigt på henne, kvinnan i de tunna kläderna var tacksam för att få komma bort från liket och ut i solen.
Smart tjej, tänkte jag om poliskvinnan.
”Dig ska vi höra senare”, fortsatte hon till mig med hopdragna ögonbryn, ”men du kanske kan sammanfatta vad som hände här.” Hon tog fram blocket igen.
”Jag vet inte vad som hände”, svarade jag frågande. Vad ville hon att jag skulle berätta egentligen? ”Jag var ute med hunden och så sprang han fram mot busken och gnydde och betedde sig så konstigt. Så då gick jag ditåt och såg att ett ben stack ut.”
”Rörde du något?”
”Nej. Eller jo, jag höll undan grenarna så att jag kunde se bättre. Men sen såg jag att det inte fanns nåt jag kunde göra, alltså att hon var väldigt död, så då backade jag därifrån och ringde er.”
”Bra. Rörde du vid kroppen?”
”Nej”, sa jag och kunde inte hålla tillbaka en rysning. Varför skulle jag ha velat ta i kroppen?
Snart hörde vi springande steg. Jag trodde först att det var fler poliser men det var två killar som var så långhåriga och orakade att jag förstod att även om kriminalare såg ut så där ibland på TV, så var det inte troligt att de gjorde det i Sverige. En av dem hade två kameror och en stor väska hängande över axeln. Så fort han fick syn på polisen började han fota. Hon sprang rakt emot honom med handflatan framför sig.
”Stopp! Polisens område, här kommer ni inte fram!”
”Lägg av!”
”Vi är från Aftonbladet”, sa den andre och höll upp någon slags id-kort. ”Christer Allsäter. Vad är det som har hänt? Var det du som hittade henne?” Han hade vänt sig mot mig. ”Hur kändes det?”
”Höpp, höpp. Det där får ni ta vid senare tillfälle. Vi ska höra vittnet först och ni får inte påverka henne. Det vet ni. Nu backar ni en bit här.”
Poliskvinnan hade en imponerande förmåga att bli väldigt myndig när hon ville det.
Jag tittade på henne och tänkte att så där skulle jag vilja vara.