Vargarnas lya

Snön dalade lätt ner från den mörka himlen och stjärnorna fick den vita marken att glittra. Skogen bredde ut sig åt alla håll och tystnaden, som annars skulle ha kunnat vara lugnande, var nu kusligt spöklik. Elise vred försiktigt på huvudet och drog den pälsbrämade manteln tätare om sig medan hon huttrade i kylan. Det fanns inte ens en antydan om att de var förföljda.

- Skynda dig Elise!
Alexejs röst fick henne att rycka till och öka tempot. Hon pulsade genom den knädjupa snön i sina pälsklädda stövlar medan den ärrade mannen framför henne vaksamt spejade in bland träden. Hans händer greppade hårt om en meterlång, spetsig påle medan hans gröna ögon sökte genom omgivningen.

- Du borde inte göra det här! Han kommer att finna oss! Han kommer att skada dig…
Alexej svarade henne inte utan fortsatte bara framåt. De hade vandrat i högt tempo hela dagen och hennes ben ville vika sig under henne. Det enda som tvingade henne att sätta ena foten framför den andra var skräcken för vad som skulle hända hennes älskade kusin om förföljaren hann ifatt dem. De rörde sig i högt tempo mot en stor dunge granar och Alexej stannade upp.
Mödosamt tog hon sig fram till honom och lutade sitt kalla ansikte mot hans rygg. Knäna skakade av kyla och utmattning. Det var poänglöst. Förföljaren skulle glida genom natten och så fort han fick upp hennes vittring skulle det ta honom sekunder att tillrygga sträckan de spenderat en dag med att kämpa sig igenom. Alexej huttrade till i vinterkylan innan han tog ett djupt andetag.
Ur hans strupe steg ett djupt yl som ekade i det skogsklädda landskapet. Elise lyssnade tills ekot dog ut men kunde inte höra något. Tystnaden varade i flera minuter. Hon vred sig försiktigt och lade mjukt sin hand om hans överarm.

- Alexej… han kommer att finna oss. Han kommer att skada dig, kanske döda dig!

- Jag låter honom inte få dig, svarade mannen lugnt. Snart kommer mina bröder.
Hon släppte hans arm och genomfors av en rysning. Hans bröder. Fram tills för en vecka sedan hade hon inte känt till hans hemlighet. Tystnaden fortsatte. Plötsligt skymtade hon något inne bland träden. Mörka skuggor som smög fram mot dem. Med en flämtning greppade hon åter tag i hans arm och såg bort. Så det var alltså sant. Ljudlöst kom tre onaturligt stora vargar fram mellan träden.
Alexej hukade sig ned på knä och satte händerna mot marken. Den största av vargarna lunkade vaksamt fram till honom och nosade honom intensivt i ansiktet. Hon vände försiktigt blicken mot vargen och såg hur dess vassa tänder skrapade upp små, ytliga sår i Alexejs ärrade ansikte. Sedan backade den silvergrå vargen och en av de andra, en svart best, lunkade fram och nosade nyfiket på Alexej innan den åter backade bort bakom den silvergrå.
Den tredje vargen upprepade samma procedur innan Alexej långsamt reste sig upp. Kylan bet i Elises kropp och hon darrade okontrollerat. Han kunde komma när som helst! Hur skulle dessa tre vargar kunna skydda henne och Alexej? Den främsta vargen började skaka och morra. Vantroget spärrade hon upp ögonen då den sakta reste sig på två ben och med vilda rytanden började ändra skepnad.
Nej! Inte detta! Inte detta! Vargen stod nu på två ben och andades tungt. Kroppen hade ändrats och liknande nu mer en människas, men den var täckt av silvergrå päls och öronen var spetsiga och ludna. En välbekant röst vrålade ilsket i hennes huvud. Förföljaren visste vad som skedde. Besten framför henne tornade upp sig över dem och de vassa tänderna glimmade i månskenet.

- Varför för du hit en människa vargbroder? rösten från varelsen lät som ett sandpapper. Varför för du in en blodsugare till vårt revir?

- Jag har kommit för att be om hjälp och… beskydd, svarade Alexej tvekande.
Elise betraktade honom häpet. Beskydd? Av Varulvar? Besten framför dem betraktade dem med sina guldgula ögon. Månskenet nådde fram till dem och fick varelsens ögon att glimma hotfullt.

- Vi skyddar våra egna domäner, svarade varulven. Ingen blodsugare har vågat sig hit på århundraden. Ingen människa har varit här på årtionden. Så varför tror du att du är värd vår hjälp?

- Mina bröder sade att ni var vårt enda hopp, svarade Alexej med sval röst. Jag tänker inte låta… blodsugaren röra min Elise.