Sista minutens ändring!! Min dotter uttryckte sitt missnöje på följande sätt. ”Det var en grym berättelse! Du borde varna folk om det! Det var obehagligt!” Förlåt då! Åtgärdar det hela genom att säga att det är en minirysare på 7 sidor.

Tanken är att jag skall skriva ett visst antal sagor med Börje som sagoberättare. Om Börje inte finns här eller där eller just nu, måste han göra det någon annanstans, det vet jag. Jag hade tänkt ut honom som en hederlig gammal pensionär, något kuvad kanske, belevad och plikttrogen. Det blev inte så. Jag hann knappt skriva inledningen till den här sagan, så rafsade Börje åt sig spritflaskan och fällde följande ord.

– Du är alldeles för ung för att känna till historien om Johannes!

Han tog över, helt enkelt och jag släppte taget. Hälften av denna saga är Börjes förtjänst. Av den orsaken måste jag tacka honom för hans insats. Hur blir framtiden med vår nyblivna vänskap? Jag tror att viljan finns hos honom att breda ut sin sköna profil på de sidor som jag kommer att bjuda på.

Börje berättar om Johannes, en utvecklingsstörd bondpojke som dessutom måste dras med en vattenskalle.

– Vi snackar om 60-talet, sa han, om en plats utan minne, om en punkt på kartan endast känd av dem som bor där. Där föddes Johannes. Det fanns en insjö och ett litet samhälle med högst trettio invånare på ena sidan. På andra sidan, i ett torp, hade Lars, Johannes pappa, försökt uppfostra sin son så gott han kunnat efter att Johannes mamma dog. Hon hade tynat bort, blygsamt, i en sal någonstans på långvården. En dag fick Johannes en present av Arvid, deras granne. Det var en hundvalp. Börje berättade om en tragisk kärlekshistoria. Då sa jag: "Jag vet inte om jag har lust att lyssna på slutet"

– Nej, det må hända! Men sanningen är ibland obehaglig, och den måste också berättas.

OBS! lämna gärna kommentar. Skall Börje fortsätta att berätta nya sagor, eller skall jag stänga dörren och lämna honom i fred?