Kära Ann-Sofi!

Det känns mycket trist att Du lämnat mig, även om jag inte har en susning om varför. Du gav mig aldrig någon förklaring när Du stack. Jag har, såvitt jag vet, alltid visat den största uppskattning och respekt för Dig. Visst, vi har haft våra dispyter. Du tyckte till exempel det var orättvist att det jämt var Du som skulle ta hand om disk och städning. Men jag har ju förklarat för Dig att jag faktiskt inte vet hur man gör när man diskar. För mig är det ett mysterium hur den där konstiga borsten och det där skummiga löddret skulle få tallrikar att bli rena. Vi män förstår inte sådant. Jag har ju till och med letat på biblioteket efter information om hur det där fungerar, men inte blivit det minsta klokare. Och dammsugaren är jag ju rent ut sagt rädd för, med sitt otäcka brummande och svischande. Du har ju själv sett hur svag i knäna jag blir så fort Du ber mig att städa.

Men i gengäld har jag ju gjort mycket annat gott. Det är ju till exempel alltid jag som lagar bilen. Sådant är jag duktig på. Jag vet precis vilken väg man kör för att lämna in den till reparatören. Sådant kan jag, minsann. Det är även jag som brukar stå för betalningen trots att bilproblemen ju, handen på hjärtat, oftast beror på Ditt fumliga hanterande. Du förstår ju till exempel inte att man tröttar ut växellådan genom att växla upp ett steg i taget, så som Du envisas med att göra. Eftersom jag brukar växla upp direkt från ettan till fyran, får man nog säga att det är du som använder växellådan mest och därför borde det vara mestadels Ditt fel att den blir utsliten. Men det är förstås inte Ditt fel att kvinnor inte förstår sig på bilkörning och jag har aldrig anklagat Dig för saken. Men Du kunde åtminstone visa lite uppskattning för att jag kommer upp med pengar, till exempel genom att sälja Din hund, för att bekosta dessa reparationer.

Och Du kan inte klaga på mig som far. Du vet att jag alltid brytt mig mycket om våra barn; Johan, Petter och den där ungen med överbett. Jag har allt som oftast tagit mig tid att leka med dom. Du har ju själv sett hur jag brukar spela datorspel tillsammans med dom, medan Du är ute i köket och lagar middag. Om inte detta är att vara en god familjefar, så vet då inte jag. Den stoltaste stunden i mitt liv var nog när Johan fick något slags pris för någon form av arbete han gjorde för något företag eller vad det nu var någonstans. Det kommer jag aldrig att glömma.

Jag hoppas Du inser att mina fördelar klart uppväger mina nackdelar, även om jag precis som alla människor kan tänkas ha en eller annan brist. Jag kan minsann stå ut med Dina brister. Du sa till exempel inte ett ord till tack när jag gav Dig den där fina bantningsboken i födelsedagspresent. Eller när Din syster blev vräkt från sin lägenhet och jag hyrde ut vårt tält till henne. Men sådana saker gör jag gärna utan att begära något tack. Sådan är jag.

Kan Du inte höra av Dig, Ann-Sofi, så gör vi ett nytt försök. Du vet att Du är den människa som betyder allra mest för mig i hela världen. Eller förklara åtminstone varför Du beslöt att lämna Mig.

Kära hälsningar

P.S. Det går inte en månad utan att jag tänker på Dig.