-Vad hände sen då?

-Jo, då hoppade jag förstås på gorillan och brottade ner honom på marken. När han märkte att jag var tuffare än honom, gav han upp och lommade iväg hem till sig igen.

-Är det riktigt säkert det?
Den lilla flickan gjorde stora ögon åt farbrorns berättelse.

-Det är klart det är säkert. Du tror väl inte att jag sitter här och ljuger för en snäll flicka som du?
Nä, det trodde hon förstås inte.

Farbrorn hette Göran och hade alltid en massa spännande historier att berätta. Som när han varit i Vilda Västern och hjälpt sheriffen att fånga skurkar som rånat en bank. Eller när han åkt upp till månen med en rymdraket han byggt tillsammans med sin kompis Arne. Men det allra mest spännande hade nog varit det han just nu berättat om, när han varit i Afrika och räddat infödingarna i en by från ett gäng tuffa apor. Ja, nog hade farbror Göran varit med om dom allra mest fantastiska äventyr.

Solen lyste från en ljum hösthimmel. Dom löv som fanns kvar på träden hade mist sin tidigare färg och glans.

-Det är ett hål på din jacka, sa flickan som hette Linda.

-Ja, sa farbror Göran.

-Varför köper du inte en ny?
Farbrorn kliade sig i skägget.

-Äsch, du förstår när man har haft en jacka så länge som jag haft min, blir man fäst vid den. Den blir som en kompis.
Linda skrattade.

-Kan en jacka vara en kompis?

-Det finns sämre kompisar än jackor minsann. Bättre också, förstås.
Det sista sa han med en blinkning åt Linda, som blev glad men kanske lite generad samtidigt.

-Jag måste nog gå hem och äta nu, sa hon.

-Men du kommer väl tillbaka någon annan dag? Så kan jag berätta för dig om när jag uppfann en cykel med fyrkantiga hjul.

-Självklart! sa Linda glatt.

Dom sista löven föll, några i taget, och i det lilla samhället började man så smått julpynta. Människor gick omkring med påsar fulla av alldeles nödvändiga presenter. Sådant som deras vänner och familj inte skulle kunna begripa hur dom klarat sig utan. Vissa av människorna såg glada ut, andra såg mer stressade ut. Men att det var full rulle i centrum, det gick inte att ta miste på.En liten flicka fick syn på sin vän och såg genast gladare ut. Vännen var alltid lätt att hitta eftersom han alltid satt på samma bänk.

-Hej farbror Göran.

-Hej på dig du. Här får man fint besök minsann.

-Berätta nånting mer sånt där spännande, sa flickan.
Farbrorn funderade.

-Ja du, Linda. Jag kan väl berätta om när jag blev jagad av en arg sjöhäst när jag var ute och badade.

-Men sjöhästar är väl inte farliga?

-Den här var det. Den hade tandvärk förstår du och då blir dom jättearga.
Linda fnissade förtjust.

-Oj, det måste du berätta om.
Folk gick förbi den lilla flickan som satt där på bänken bredvid farbrorn och lyssnade så andäktigt. Somliga rynkade på näsan, men dom flesta var för upptagna med annat för att fästa någon uppmärksamhet vid dom två överhuvudtaget.

-Som tur var åkte min kompis Arne förbi i sin fiskebåt och han hade en stor håv med sig, förstår du...

En stund senare, när Linda fått lära sig hur man drar ut en ond tand på en ilsken sjöhäst, reste hon sig upp.

-Dags att gå hem? sa farbrorn och kunde inte låta bli att huttra till lite.

-Ja, annars blir mamma orolig.

-Det är klart hon blir. Skynda dig hem du. Och kom ihåg att jag har fler äventyr att berätta för dig någon annan gång.
Den lilla flickan började gå. Så stannade hon och såg på farbrorn.

-Fryser du inte om händerna?

-Nej, inte så värst.
Farbrorn knådade sina klumpiga händer, som för att känna efter.

-Eller jo, kanske lite ändå.

-Du kan få mina vantar, sa Linda och drog dom av sig.
Innan farbrorn hunnit reagera hade flickan försvunnit därifrån.
Han kunde inte låta bli att le en smula. Hennes vantar. På tok för små för hans stora händer. Det gör inget. Dom värmer ändå.