Snövit och dom 14 dvärgarna

Det var en gång en flicka som hade den lenaste vita hy. Vit som snö. Men eftersom hon även var snäll och varmhjärtad, kallades hon inte för Albinokvinnan. Hon kallades istället för Snövit, ett namn som hon tyckte mycket bättre om. Det förstnämnda öknamnet skulle för övrigt ha varit lite ologiskt eftersom hon hade svart hår.

Hon bodde långt ute i djupa skogen tillsammans med sju dvärgar. Dit hade hon flyttat eftersom hennes styvmamma tyckte att hon var för snygg. Så kan det vara. Dvärgarna arbetade i en äppelgruva i närheten av sitt hus. Dom äpplena som plockades, såldes sedan på torget inne i byn. Detta tjänade dom ganska bra på, framför allt på vintern då äpplen ju var svåra att få tag på. Snövit fick istället städa dvärgarnas hus och laga mat åt dom.

Nu stod hon precis vid spisen och lagade till en gryta med makaronpudding. Det osade gott i hela huset och dvärgarna satt redan vid matbordet och såg fram emot en delikat måltid. Snövit var nämligen bäst i hela skogen på att laga mat. Näst efter Kajsa Varg (förlåt). Nu skulle hon bara hälla i lite saffran också i grytan. Hon sträckte sig upp mot kryddhyllan. Men den satt ju lite för högt upp. Det spelade ingen roll hur mycket hon sträckte sig, hon nådde helt enkelt inte.

-Jag ska hjälpa dig, sa en djup röst.

-Här! Var det den du skulle ha?

-Tack, sa Snövit lättat och tog emot kryddburken.
Det var dvärgen Långer som hade hjälpt henne. Han var bra att ha till hands när man skulle nå saker som befann sig högt uppe.
Efter att hon kryddat makaronpuddingen och rört om några varv, var så maten klar. Snövit ställde grytan på bordet mitt framför sju hungriga ansikten.

-Ta för er så länge, sa hon. Jag ska bara skriva lite i min dagbok först.

Snövit tyckte om att vara för sig själv och skriva i sin hemliga dagbok. Då var det bäst att passa på medan dvärgarna var upptagna med annat. Hon kände sig romantisk till sinnet och orden kom som oftast nästan av sig själva:
Ack, som jag längtar efter en stilig prins. Jag drömmer om detta både dag och natt. Att någon ung man av kungaätt ska komma och svepa mig med sig på sin häst och så rider vi tillsammans över hela riket och kanske hela världen. Om bara...
Här avbröt hon sig av att någon stod och kikade över hennes axel. Det var dvärgen Snoker.

-Lägg av med det där, Snoker! sa Snövit förargat.

-Förlåt, sa Snoker. Jag ville bara se vad du höll på med.

-Gå och ät istället innan makaronpuddingen kallnar! manade Snövit.
Hon suckade. Hennes drömmande hade inte hjälpt henne ännu. Hon hade även satt ut en kontaktannons i Allers. Den hade heller ingen svarat på, trots flera försök. Konstigt, hon tyckte själv att hon formulerat sig så bra: "Stilig ung man sökes. Bör kunna Heimlich-manövern."

Men det var inget att göra åt. Hon lade undan sin dagbok för den här gången. Längst ner i byrålådan så inte Snoker skulle få tag på den. Han kunde vara ettrig.
Hon gick ut i köket och satte sig och åt det som blivit kvar av hennes egen makaronpudding. Dvärgarna hade redan ätit färdigt och satt och pratade om arbetet i äppelgruvan. Man funderade på att även plantera in päron.

Efter att ha ätit klart och diskat (hon fick förstås hjälp av dvärgen Torker) beslöt hon sig för att titta på TV en stund. Eftersom den här berättelsen utspelar sig för länge, länge sedan, fanns bara två TV-kanaler. Och det fanns bara vanlig analog video - hårddisk-DVD med timeshift-buffert hade ännu inte uppfunnits. Därför var man tvungen att programmera videon i förväg om man skulle spela in någon film som gick sent på natten. Ja, livet var hårdare förr i tiden. Något som dagens ungdomar inte alltid förstår sig på att respektera.

Snövit valde att se en spännande västernfilm, men som vanligt var det svårt att höra dialogen i filmen på grund av ett evinnerligt klampande från köket.

-Kan ni vara tysta därute!? ropade Snövit irriterat.

-Förlåt, sa dvärgen Fötter. Men jag kan faktiskt inte hjälpa det.
Det var sant, det kunde han inte.

-Men du kan väl stå still i alla fall! ropade Snövit.

-Okej då, en stund, gav han med sig.
Det var tyst ett tag, men så tröttnade Fötter på att stå still. Då stängde Snövit av TV:n, det gick ju ändå inte att höra någonting.

-Okej, jag går väl och tar ett bad istället då! suckade hon.

Hon gick in i badrummet och tappade upp vatten i karet. När det var precis lagom varmt tog hon av sig alla sina kläder och sjönk ner i vattnet. Hon lutade sig bakåt och slöt ögonen. Mmm, tänkte hon. Så här skulle det alltid vara. Hon låg där och tänkte på sina drömmars prins. En stilig ung man som kom och hämtade henne på sin häst och tog henne med på alla tiders mest storslagna äventyr.

När hon öppnade ögonen igen såg hon att någon stod och kikade in på henne genom badrumsfönstret. Förargat reste hon sig upp och klev ur badkaret. Så gick hon resolut fram och drog ner rullgardinen mitt framför näsan på Snoker. Att man aldrig kunde få vara ifred.

Men efter en halvtimme i badet kände hon att hon kanske skulle kolla vad hennes dvärgkompisar hade för sig. Hon klädde därför på sig och gick ut. Dvärgarna satt ute i trädgården och åt på några äpplen som dom tagit med sig hem från jobbet. Det såg gott ut.

-Förlåt om jag varit lite tvär idag, sa Snövit.

-Det är lugnt, sa dvärgarna. Känns det bättre nu, då?

-Ja faktiskt, sa Snövit. Kan man få ett äpple?
Smarter såg på henne.

-Nej, det går verkligen inte för sig!

-Men varför inte det? Ni kan väl dela med er?
Smarter suckade.

-Du vet mycket väl varför du inte får äta äpplen. Du sätter dom bara i halsen.

-Men det kanske går bättre den här gången, sa Snövit och slog sig ner på marken bredvid dom andra.
Smarter skakade bara på huvudet och fortsatte äta på sitt äpple.

Men när ingen såg, nappade Snövit åt sig ett äpple i alla fall. Hon tog en tugga.
Och fick världens hostattack.
Raskt hoppade Fötter upp och sparkade till henne i ryggen. Då flög äppelbiten ut, som tur var.

-Vad var det jag sa? sa Smarter förstrött medan Snövit låg på marken och flämtade. Du sätter dom jämt i halsen.
Snövit reste sig vingligt och började gå inåt huset igen.

-Vart ska du ta vägen? undrade Snoker.

-Jag tror jag behöver dricka lite vatten, sa Snövit.