Väl därinne, fick Snövit en idé. Hon kunde ju gå ner till byn och se om hon fått något svar på sin kontaktannons. Posten levererades inte till dvärgarnas hus, eftersom det låg så långt inne i skogen. Därför fick man gå ända ner till byn för att hämta brev och andra försändelser.
Efter att ha sagt till dvärgarna, promenerade hon så iväg.

Det var skönt att få vara ifred en stund, kände hon nu igen. Det var vår och vackert i naturen. Träden bar färggranna löv och fåglarna sjöng en sång om romantik och förälskelse. Åtminstone lät det så i Snövits öron, där hon gick och tänkte på sin prins som kanske någon gång skulle dyka upp.

Rätt vad det var, kände hon att hon inte var ensam. Hade någon följt efter henne? Hon vände sig om och fick genast syn på dvärgen Skugger som smög en bit bakom henne.

-Gå hem igen! ropade Snövit. Jag vill vara ifred en stund. Okej?

-Förlåt, sa Skugger och vände tillbaka igen.
Dessa dvärgar, muttrade Snövit för sig själv. Skugger kunde vara lite jobbig ibland, även om han förstås kunde vara bra att ha på sommaren.

Strax därefter anade hon något som rörde sig långt över henne. Hon tittade upp.

-Gå hem med dig! ropade hon upp mot himlen.
Det var dvärgen Flyger som också följt efter henne.

-Okej då, sa Flyger och satte kurs hemåt igen.
Snövit suckade. Att dom inte kunde förstå att hon ville vara ensam ibland.

Efter en stund kände sig dock Snövit fri och glad igen. Det var ändå härligt här ute. Och kanske skulle hon ha fått något brev idag. Ja, det trodde hon. Hon kände i hela kroppen att just idag skulle det ske. Äntligen skulle en prins ha hört av sig till henne. Hon kände sig förväntansfull och pirrig i magen.
När hon kom ner till byn knallade hon raka vägen in på postkontoret.

-Har ni något brev till mig idag?

-Nej tyvärr, sa postexpediten.

-Vad synd, sa Snövit.

Modstulen vandrade hon ut från postkontoret igen. Det fanns inte så mycket annat att göra än att knalla hemåt igen. Dagen kändes hopplös där hon gick med hopsjunkna axlar och funderade över sin återigen förlorade dröm. (Anvisning till läsaren: Här bör du ha tårar i ögonen och/eller en klump i halsen. Det är ändå ett väldigt sorgligt avsnitt du läser här. Jag hoppas verkligen att du inte sitter och flinar. Det skulle ju vara rent oförskämt.)

Samtidigt långt därifrån, stod Snövits elaka styvmor och såg in i sin magiska spegel. Den var magisk så till vida att den inte gav någon vanlig spegelbild. Istället kunde man genom den se vad som hände på gården utanför. Vaktmästaren på slottet påstod envist att spegeln inte alls var magisk, den var egentligen bara en vanlig fönsterruta. Att man kunde se vad som hände på gården utanför förklarade han med att fönstret vette just åt det hållet. Men den elaka drottningen visste nog bättre. Det var en magisk spegel och inget annat.

Hon visste att om man stirrade djupt in i denna tingest kunde man få reda på dolda sanningar. Hon koncentrerade sig. Det störde henne lite att vaktmästaren just gick över gården och vinkade glatt till henne. Hon koncentrerade sig igen. Var är Snövit? tänkte hon. Var är hon, den lilla snyggingen? Som så ofta förr kom svaret till henne i siffror. En magisk kod som måste tolkas på rätt sätt av någon med dom rätta magiska kunskaperna. Hon såg sifferserien framför sig tydligt. 118 800. Hm? 118 800? Just det! Hon kunde ju ringa nummerbyrån och fråga var Snövit bodde.

Ett telefonsamtal senare hade den elaka drottningen fått Snövits adress av en intet ont anande telefonoperatör. "Mitt ute i skogen". Hon styrde genast kosan ditåt med bestämda steg. När hon var framme vid skogens utkant, tog hon fram ett särskilt trollpulver och kastade detta i ett svep över skogen. Det var ett dåligt-väder-pulver som skulle skapa regn, snö och åska i hela skogen. Det hemskaste ovädret som någonsin skådats. Förhoppningsvis skulle detta förfrysa eller på annat sätt ta livet av den rara styvdottern. Elakt hångrinande skuttade sedan drottningen, som för övrigt hejade på AIK, iväg hem till slottet.

Snövit var så insjunken i sina egna tankar där hon gick att hon först inte märkte regnet som börjat falla. Men ju längre in i skogen hon kom, desto värre blev det. Nu var det för sent att vända tillbaka, Snövit visste ju inte ens att ovädret bara var centrerat till skogen. Hon tog sig fram så gott det gick genom regnstorm och snöstorm. Länge gick hon, den stackars flickan. Som om situationen inte var svår nog, skrapade hon dessutom upp ett sår på ena armen från en vass kvist hon inte lagt märke till. Till slut kom hon fram till ett hus och lyckades med nöd och näppe knacka på innan hon föll ihop i en trött hög utanför dörren.

Dörren öppnades och sju små dvärgar tittade oroligt på henne. Här gällde det att agera snabbt. Dvärgen Lyfter bar in henne i huset. Dvärgen Plåster lade ett förband över såret på hennes arm. Dvärgen Gubbsjuker hjälpte henne att komma ur dom våta kläderna och bäddade ner henne i en varm säng. Omtänksam som han var. Där låg Snövit medvetslös i flera timmar. När hon till slut vaknade kom dvärgen Fusker in och frågade om ville vara med och spela monopol sedan. Dvärgen Plumper kom in och bad om ursäkt för någonting han sagt förut. Dvärgen Jumper gav henne en varm tröja. Dvärgen Strunter gjorde däremot ingenting.

Men vänta lite! Det här var ju sju andra dvärgar. Var hade hon hamnat? Hon tänkte efter och kom fram till att det inte spelade någon roll. Hon tyckte bättre om dom här dvärgarna. Men någon gång skulle hon få sin prins. Om hon så skulle vara tvungen att ställa upp i en dokusåpa på TV.