En uppskakande händelse

Levian skrek av smärta när hugget föll. Yxan borrade sig djupt in i hans själ och lämnade ett sår stort som en avgrund. Genast förde han händerna för munnen för att kväva ytterligare ljud. Hade de hört något? Han betraktade de tre männen på avstånd medan de högg frenetiskt med yviga, aggressiva handrörelser i den stora eken. De verkade inte ha uppfattat hans skrik, kanske var de för upptagna med sitt arbete eller så hade kanske Levians skrik inte varit så högt som han själv hade trott.

Eken, som hade stått på samma plats i hundratals år, var enorm med sin jättekrona och sina ståtliga grenar fulla med blad. Den hade varit Levians favoritplats ända sedan han minns. Det fanns en fåtöljliknande sits av grenar och blad högt uppe i trädet, där hade han tillbringat otaliga timmar när han var barn sittandes ensam och funderande på hur den stora världen såg ut och vilka varelser som fanns där i. Eken hade även fungerat utmärkt som klätterträd med många tjocka, knotiga grenar på låg höjd men även tjocka grenar högt upp i lövverket så att även den mest våghalsige fick hjärtrytmen att accelerera. Men allt det förvandlades till historia i takt med yxklingornas allt djupare hugg.

Levian blev plötsligt varse att han helt omedvetet hade tagit upp sin pilbåge och lagt en pil på strängen. Den inledande smärtan hade sakta men säkert förbytts till bubblande ilska och en stark önskan om hämnd för illdådet. Långsamt lyfte han vapnet och siktade in sig på den man som verkar vara mest frenetisk med sin yxa. Det lyste hat ur mannens ögon, gång på gång svingade han sin yxa med förnyad kraft och mellan huggen undslapp det små hånskratt från hans förvridna mungipor. Föga anade han att i samma ögonblick var det ett dödligt vapen riktad rakt mot hans hjärta, allt den betraktande grönklädda skogsalven behövde göra var att släppa sitt grepp om bågsträngen och mannens liv skulle vara till ända.

Levian brottades med sitt inre, en del av honom ville släppa ut ilskan och skjuta de tre männen. De skulle förmodligen vara döda alla tre på mindre än några sekunder, Levians skicklighet med sin båge var vitt omtalad bland alverna även långt utanför Harveskogen. Den färdighet Levian besatte var dock förknippad med lekfulla tävlingar där prickskytte på stillaliggande äpplen och blad var målet. Visst, några harar och en och annan hjort hade fallit för hans hand men aldrig några människor, alver eller andra intelligenta varelser hade stått i hans väg. Nu var verkligheten en annan, tre män vars brott bestod av att skada naturen hade väckt hans vrede. Levian tog ett djupt andetag och föreställde sig mannens hjärta som ett äpple liggandes på marken, han skulle med lätthet ha träffat även på den dubbla distansen. Den första mannen skulle dö ögonblicket efter att alven släppte iväg sin pil och de andra två skulle förmodligen inte ens uppfatta faran innan även de mötte samma öde. Men var det ett öde som de förtjänade? Man kan ju inte döda någon bara för att de hugger ner ett träd, invände en röst i hans huvud. Det var resonlighetens röst, den som ska stoppa oss från att göra oövertänkta saker utan att tänka på följderna. Vad skulle det bli för följder av hans handlande? Tankarna for runt i hans huvud liksom fallna löv i en höststorm, han stod som paralyserad under några sekunder men det kändes som en evighet. Mando skulle aldrig förlåta mig, tänkte han samtidigt som han långsamt sänkte bågen. En tår rann nerför hans kind och han satte sig hulkande ner på marken. Männen fortsatte sitt arbete totalt ovetandes om den livsfara de med nöd och näppe klarat sig ifrån, det mäktiga trädet var snart förvandlat till en värmande brasa åt tre okända resande genom den stora skog som var hem åt det skygga skogsfolket.