Prolog - Söndag 1 januari 2009

”Kommer du ihåg (vackraste)? Hur jag älskade att smeka ditt (vackraste) smalben – den lenaste delen av din (vackraste) kropp för att det alltid tycktes skimra. Speciellt den där kvällen då vi satt på balkongen och drack cider utblandat med hembränt, och jag greppade ditt (vackraste) ben för att fyllas med fascination av hur skört det var. När jag pressade fingrarna runtom det så att ditt (vackraste) leende förvandlades till en grimas. Gjorde det ont (vackraste)?
Jag älskade att lämna en rodnad, formad som min hand på din (vackraste) nakna hud. För då var du bara min (vackraste) – och världen skulle inse det om de såg efter. Men nu är det slut. För jag förtjänade aldrig personifierad skönhet som du (vackraste).”

Det nya året har just ringats in med sorg och Fiona läser hans ord om och om igen. Brevet hon håller i handen är hopknycklat och utvecklat gång på gång – hopknycklat för att ignoreras som skräp, utvecklat för att dränkas av tårar när hon förstår att det faktiskt är sant. Det måste vara slut nu, och det slutade på samma dramatiska sätt som man bara förväntar sig från filmer. Det finns ingen poäng i att fortsätta hoppas.

Det är Algot som skrivit brevet, med sin omsorgsfullt utövade skrivstil, som han bara använder sig av när han vill att hans meningar ska uppfattas som poesi. I Fionas ögon är det onödigt av honom att använda sig av en speciell skrivstil när han skriver till henne, för hon tycker att allt han både säger och gör är just poesi.

Fiona tycker att hela hans person är poesi, och han lät henne låna ett papper av sitt liv. Men papper tar slut när de belamras av ord, så nu är det över, inte en enda bokstav till får plats. Hon lägger tillbaka brevet i sin dagbok igen och bläddrar förstrött igenom sidorna. När hon stänger dagboken ser hon att hon skrivit ”Algots poesibok” på framsidan och gör ett försök att le. Hon har nämligen alltid kallat sin dagbok för det, eftersom det enda hon ansett varit värdigt att minnas i skrift är de dagar och nätter då Algot visat henne hur poetisk världen kan vara.