Konsten att vara tyst och åskåda en mamma som går under.

Jag har lärt mig att inte klaga, att leva med det helt enkelt. Som människor som förlorar synen, eller ett ben i en bilolycka, man får bara lära sig att leva med det. Det är som en obotlig sjukdom och det lärde jag mig för länge sen. Det kunde vara tisdagkväll och hon gick runt och fyllesnackade som vanligt. Det var på den tiden då både jag och Pappa försökte. Vi pratade med henne i både nyktert tillstånd och onyktert tillstånd, men det slutade alltid på samma sätt. Hon gick in på sitt rum och grät högt. Jag och pappa satt alltid kvar vid köksbordet, stirrade ner på smulorna på bordet medan den pinsamma tystnaden steg mellan oss. Det var alltid han som bröt den.

- Vally… Du vet att det inte är ditt fel. Sa han ömt och trött.
Det visste jag, men jag slutade aldrig undra. En gång i hennes värsta stunder, när pappa var på arbetet, så tog jag hennes Jack Daniels-flaska, och började hälla ut den stinkande väskan i slasken när jag plötsligt kände ett starkt grepp om min handled.

- Du skulle bara våga, hörde jag hur min mamma fräste. Det var en desperat, hotande ton. 

– Mamma… Sa jag tyst. I hopp om att någon moder instinkt skulle väckas i henne. Istället kände jag hur min handled vreds bakåt och jag skrek av smärta.

– Fattar du inte att du var ett misstag, UNGJÄVEL?! Jag och pappa var sååå kära i varann tills du blev till och förstörde allt. Hon slet flaskan från min hand, vred ivrigt upp korken och började halsa.