Kapitel 1 - Från början

Bra gjort, är två ord jag inte fått höra på år. Jag har aldrig varit bättre än någon, speciellt inte bättre än mina bröder, Simon och Oscar, de har alltid imponerat på pappa med sin krigsstil. Min mamma dog när jag var fem år. Jag har varit den som gjort hushållet sen dess. Om något fattades till maten var jag tvungen att besvära pappa att följa med mig till marknaden. Men det gjorde ont att se min pappas ursäktande min till mina bröder, så jag försökte handla på mig så mycket som gick för att slippa besvära pappa. Han tittade frågande på mig då, men frågade inte. Det gjorde mig ännu ledsnare.
Han pratade aldrig med mig, han tackade aldrig för maten eller dem bäddade sängarna.
Jag har aldrig riktigt kunnat leka med någon annan i byn, jag hade alltid varit den som är kort, blyg och udda.
Jag hade en gång en en bra vän , en gammal hund som hette Zira, jag lekte med henne varje dag. Men en dag var hon inte där längre, pappa hade tatt bort henne för att jag inte hade koncentrerat mig på mina sysslor, jag grät i flera dagar. Mina bröder tyckte jag var en skam för familjen, pappa tittade lite sårat på mig men han sa inget.
När jag slutat gråta lekte jag aldrig mer med något levande, någonsin.
Vad som fick mig att hoppas på ett bättre liv var en älva, inte en vanlig liten älva utan en krigsälva, älvor som är i människohöjd som levde i tvåtusen år och som var perfekta i krig. Det sas att dem som såg sådana älvor skulle få en spännande framtid. Jag såg den älvan varje gång jag var på marknaden. Men älvor är svåra att märka för dem gömmer sina ansikten när dem är bland folk. När jag såg hennes vassa små ögon, så då, fortsatte jag hoppas...