Snöflingan

Jag andas djupt. Försöker. Att stå här framför hennes dörr. 

Det har gått sex år sedan sist. Då var min son precis nyfödd.
Vi pratade mycket, tog långa promenader sena kvällar.
Virvlande snöflingor kletiga löv gatlyktor som svajade i blåsten.
Nu är snart jul igen. Här är så kallt. Men inuti mig finns flammor. Det är så mycket jag känner att jag vet egentligen inte vad...
Eller vad det är jag borde känna. Men jag borde väl tycka om henne? Borde hon tycka om mig?
Jag gråter om hon gråter.
Mitt hjärta bankar hårt svart.
Kommer hon att vara annorlunda, på något sätt förändrad?
Det känns som jag hoppas på något, men utan att veta riktigt vad.

Ängeln står tätt intill mig, varm; försöker trösta.

Jag trycker på dörrklockan. Sådär. Nu är det gjort. 

Hjärtat bultar hårdare nu, börjar svettas i händerna darra i knäna. Nu hör jag snabba steg närma sig dörren. Låter hennes steg som de brukar låta?
Nej jag vet faktiskt inte. Jag vet inte om hennes steg brukade låta på något särskilt sätt. Bara det att hon alltid går fort. Men ändå mjukt.
Så tystnar ljudet. En stund är det bara helt tyst, jag känner henne stå där innanför dörren. Iaktta mig genom dörrögat. Sådant gör mig ohyggligt nervös. Veta att någon ser mig, utan att kunna se tillbaka. Hur är hennes ansiktsuttryck, vad tänker hon nu?
Jag går närmare, sträcker ut handen.

Ängeln lägger handen på min arm och kramar, bara så jag ska känna att jag inte är ensam. Att jag inte behöver vara rädd.

Så hör jag ljudet av kedjor som dras åt sidan, hur hon låser upp dörren och...

Där står hon.

Med ett strålande leende på läpparna och något som glittrar i ögonen.
Sträcker lite försiktigt på nacken. Så ser jag in i de ögonen och
känner - ingenting. Det finns ingenting att känna. Det finns ingenting att tänka. Sex tysta år har gått. Det känns som så lång tid.
Mycket som har hunnit hända i mitt liv, som hon inte vet något om.

"Heej Julia!" säger hon. "Hej" säger jag.
Jag vet inte om jag ska le men det vore väl bra att i alla fall göra ett försök. Men det gör ont att le, ansiktet stramar.
Vet inte riktigt vad jag ska säga. När jag ser in i de där ögonen:
som är speglar av mina egna.
Som glittrar.
Men vad finns bakom det där glittret? Jag försöker nå in - men det går bara inte. Ögon - som inte är varma - men inte heller kalla.
Jag står stum. Det är tyst. Så känner jag mitt hjärta som vaknar till: men spjärnar emot, hårt. Mitt hjärta som bultar och dunkar. Ändå känner jag ingenting.
Men så lossnar tungan plötsligt ur sin förlamning, jag svamlar snabbt fram:
"Ja jag kom ju bara för att hämta julklapparna som du ville. Pappa ville inte följa med upp så han sitter kvar i bilen där nere och väntar. Vi måste - hinnamedfärjan..."
Jag klarar inte vintern. Jag klarar inte julen. Jag klarar inte kylan.
Jag klarar inte detta...
Jag får nästan panik när jag tycker mig se hennes ögon bli glansiga (som av tårar?)
"Julia" säger hon, gör rösten så där mjuk. "Du kan väl i alla fall komma in en stund?"
Motvilligt tar jag ett steg in, innanför dörren. Men jag stänger den inte. Känner ändå hur jag är på väg att sugas tillbaka in i hennes
fälla igen. Jag vet inte varför jag är så svag. Jag vet inte varför.
"Jag skulle bara hämta julklapparna", mumlar jag. Sänker blicken känner håret falla fram över ansiktet. 

Knyter händerna hårt i fickorna. I bröstet börjar kännas varmt äckligt motbjudande, nästan som om jag, trots allt. Som om jag kan tycka om henne.
Måste påminna mig om att sedan så länge jag kan minnas, har hon kunnat manipulera med gråt. Om hon visar känslor; så kan det
inte vara äkta. Jag blöder om hon blöder. Men jag får inte låta mig luras, inte den här gången. Hon har svikit mig alltför många gånger, jag måste komma ihåg det, nu när jag står här.
"Titta" säger hon, "jag har dukat fram åt er för jag trodde ni skulle stanna en stund".
I köket har hon verkligen dukat, vikt servetter, tänt ljus. Börjar må illa. Gå inte i bitar nu.
"Pappa väntar" viskar jag.
Jag har blivit sårad eller övergiven eller gått vilse.
"Men då får han vänta", skrattar hon. "Du kan väl i alla fall stanna en stund?"
Man vänjer sig aldrig.
"Du sa att du var sjuk, att jag inte kunde komma in. Varje gång jag velat träffa dig så... har det varit så... Så jag trodde inte... Jag tänker inte... Jag kan inte..."
När jag ser mitt ansikte i hallspegeln, ser jag bara något suddigt - ögon som rinner ihop med näsa och mun...
Patetiska tårar som kommer nu - jag blir så trött på mig själv... Att jag aldrig kan hålla mig! Aldrig kan hålla emot...
Sorg tar aldrig slut. Att vilja ha någon närmare som aldrig kan komma, tillräckligt nära.
"Vänta Julia..." säger hon, vänder sig om för att gå iväg, hämta något. Nu. Hon kommer tillbaka med en mjuk blå skrynklig hund med stora bruna plastögon - som blänker ledset.
"Tror du att det här är något du vill ha? Jag vann den på ett lotteri!"
Hon lyckas alltid vinna i spel. Hon har alltid tur. Det är något magiskt, nästan lite otäckt med sådana människor. Som vad de än gör, så går det jättebra! Det är nästan inte verkligt...
Jag bara tar emot den stora blå velourhunden med de ledsna ögonen, håller om den. Får en förvirrande känsla av att ha krympt...
Vill jag verkligen inte ha något? Glögg? Kanel - te?

Hennes ögon, de är kanske ändå inte alls som mina ögon. De är kattlika rödaktiga
(har hon gråtit?) och med en lodrät svart pupill. Svart ögonskugga, tunga ögonfransar.

Grymhet innebär att man medvetet avsiktligt åsamkar någon annan psykisk eller fysisk smärta. Det är väl vad det är? Jag undrar: är
hon grym? Förstår hon hur trasig hon gjort mig: gör mig? Jag tror inte det. Förstår hon då ingenting?
Jag förstår i alla fall ingenting.

Det knäpper i trappan jag börjar backa ut genom dörren med den stora tunga hunden i min famn. Den kryper ihop till en boll
mot mitt bröst. Hör hur pappa ursinnigt slår handen mot biltutan där nere. Snart kommer han väl upp. Undrar väl varför jag dröjer så...
Också det gör mig nervös. Känner hur jag slits mellan att stanna kvar hos mamma - (ändå) - eller gå ned till pappa...
Hon pratar nu. Pratar fort som hon brukar med hela tiden stort leende och ögonglittret där. Jag kan inte höra vad hon säger.
Bara bomull i mitt huvud. Nu kommer hon med en jättekartong med juklappar, till mig och mina syskon. Hon kramar om det största
paketet innan hon lägger det överst:
"Det här var till dig, det är något du önskat dig".

Vad vet hon om mina önskningar?

Jag har suttit hela natten och slagit in", kvittrar hon. " Jag trodde nästan inte allt papper skulle räcka till."

Räcka till.