Balladen om Utan Vidare och Inte Sant

“-Du sångmö: kvid och förklara
hur jag vart till en liten bastard
som inte vet vad han vill vara:
munk eller dynamitard.”
-Nils Ferlin

Epilog i början

I hans mormors gamla lägenhet i Aspudden är det redan svårt för honom att frammana henne. De har tapetserat om, och satt nya handtag på köksskåpen.  Möblerna är utbytta; det står en stor bred vattensäng i matsalen; i sovrummet har de mullrande snarkningarna ersatts av det milt uppfordrande surret från en tung elektrisk Facit, och de gulnade kopparsticken av planscher från Millesgården och Scandinavium. Bara om han sätter sej på dass och blundande lutar pannan mot det svala handfatet kan han emellanåt höra henne skramla smånynnande vid gasspisen, känna den bittersöta smaken av Dry Sac och kokkaffe, se hennes fuktiga ögon zick-zacka sej nerför DN:s kultursida.
  Och de går ut, de går hand i hand som han brukat gå med sin mormor över Hägerstens kullar då seklet inte var mycket mer än pensionsmässigt. Träskorna klapprar en ganska intressant rytm längs de öde serpentinerna, hennes vader är spända och nyfikna och han tänker att rörelsen ändå gör dagen mindre förutsägbar.  De hasar ner under Essingeleden till Trekanten för att lukta på den rodnande grönskan, och han kanske försöker berätta. Ändå vet han – men förstår inte än - att det redan är över. Det fanns inget motstånd, de har bara alltför lätt uppgått i varandras historia.
  Ibland när han ser på henne där hon somnat i soffan framför den skvalande teven får han nästan som hjärtklappning av ömhet, och måste vända sej bort, måste koncentrera sej undan och över till prärien, till flodbåten som hjälplöst driver ner mot fallet, eller till receptionen på Ewing Oil. Och han reser sej försiktigt, tassar ljudlöst ut i hallen, snörar långsamt på sej skorna. Stänger dörren efter sej med nyckel, för att inte låssmällen ska väcka henne.