Jogging

Söders stränder tycker jag om, sa han, för det gjorde han. Han brukade springa längs dem, om dagarna, om kvällarna. Om dagarna var det fullt med folk ute som promenerade eller sprang som han. De satt på bänkarna, låg i gräset.
En del stod i aktern på båtar, sjöbussande.
  Speciellt tyckte han om Årstaviken, ungefär mellan Tanto och Eriksdal. Det var lite  New York att springa där, anonymt och behagligt. Vid solnedgången var himlen rödblå och ungarna badade kiknande, tågen mullrade över Årstabron. Han tyckte om att känna hur svetten rann när han drog av sej tröjan, tyckte om att springa förbi pensionärer med skyggande pudlar, och jabba filmaktigt när han var ensam på en raka.
  Långholmen var också bra, mindre folk där. Man kunde ligga och svalka sej i fjärden vid Klippbadet och ser hur hela Stockholm badade runtom, guppande med bara bröst och pansarflin. Ibland tog han en sväng runt Reimersholme och badade vid kanotklubbens brygga, sprang rätt ut i luften.
  På Djurgårn sprang han aldrig, men cyklade ibland. Det var en lagom sväng, att komma runt och fram till Djurgårdsbrunn och slänga sej i gräset där, känna hur allergenerna jobbade. Med en bok kanske, alltid med ögon, ögon känsliga för växtlighet. Utan att vara biolog förstod han ändå att uppskatta varje liten detalj av ekarnas enorma lövmassor, likaväl som midjorna som for upp runtomkring honom ur randiga shorts och helt vita. Han brukade notera en slags allmän kåthet för vilken föremålen var såväl ekorrar och vita molntappar som blondiner och brunetter.
  Framförallt var det Stockholm.
  Och Stockholm var det ständigt närvarande bruset av trafik, bruset av liv. Stockholm var okända ansikten, att vara där var att vara ifred. Stockholm var oöverskådligheten, de många delarna, mångfalden. Det var Djurgårdsfärjan som lade ut vid Allmänna  Gränd och nertyngd stävade iväg runt Kastellholmen. Det var Grönan som drog järnet, liksom racerförarna på Strandvägen. Nitti knyck genom sommarnatten, tvärnit vid Dramaten. Måsar och master, fartyg och fordon. Kommunikation, all civilisations nyckelord.
  Stockholm var Stockholm, utan synonymer eller liknelser.
  Ibland åt han för dåligt för att springa. Då gick han, han gick mil. Systematiskt utforskande staden: han omringade Riddarfjärden, Norrmalm och Kungsholmen, innan han inledde zick-zackandet. Inte ett gathörn, inte en parkstump fick vara honom främmande. Och tillbaks på Söder kunde han sätta sej på en parkbänk i lekparken högst upp på Mariaberget och kika. Då var Stockholm en ordlös dikt, en förälskelse som bara växte sej djupare och mera svåråtkomlig, och han kände sej ganska ung.
  Men det hade blivit svårare nu. I fyra månader hade han varit stockholmare och passionerat engagerad i nyheten. Här var en stad för drömmaren, en som hjälpte till och som gjorde motstånd. Som smittade honom, retade och smekte med samma småleende likgiltighet, som gjorde honom både självsäker och ödmjuk. Han tillskrev henne all sin nyvunna inspiration, all aptit och lust, hon var hans musa.
  Men hon krävde också hans odelade uppmärksamhet. Nu, när han rastlös och otålig gick hennes gator fram och åter i väntan på svar, var det som om hon tog sin vinge ifrån honom.
  Han kände sej ensam.
  Han gick inte till jobbet. Han tog med sej gamla brev och satte sej på caféer, läsande, grubblande.
  Han satt uppe om nätterna och skrev poesi och ritade gubbar. Frampå morgonkröken gick han ut på gatorna och såg hur folk tog sej till sina arbeten.  Ringvägen gjorde honom deprimerad, Hornsgatan var mera neutral.
  Men det var bara högst uppe på Västerbrokrönet han kunde se läget som det var, i enstaka sekunder av vemodig tillförsikt.
  Det hade hänt förr, allting hade alltid hänt förr. Det skulle hända igen