Dagbok från Möllevången 1996. En slags kärlekshistoria.

"Herregud, här var jag nu igen, irrande runt på gatorna. Jag såg på ansiktena runt omkring mej och visste att mitt eget liknade deras. Ansikten där blodet runnit bort, spända ansikten, bekymrade, vilsna. Ansikten som blommor som slitits loss från sina rötter och stoppats i en tjusig vas där de snabbt förlorade sin färg. Jag måste iväg från den här staden." (John Fante, "Ristat i damm")

"Jag tänker att jag tänker. Jag tänker alltid minst två tankar samtidigt. En tanke som kommenterar och kontrollerar den ursprungliga tanken. Det är mycket smärtsamt." (Lukas Moodysson, "Vitt blod")

"-Han har ingen familj, han är författare. -Jaha, sa Oliveira."
(Julio Cortázar, "Hoppa hage")

"Du har i din förmåga att låta allt vad du upplevt, dina försök, misstag, fel, besvikelser, begär, din kärlek och ditt hopp, låta allt detta restlöst uppgå i ditt mål." (Friedrich Nietzsche, "Mänskligt - Alltförmänskligt")

(Det teatraliskt ödesmättade sinnestillstånd som vill till för att bryta en ond cirkel:)

Plötsligt har jag alltså varit tre år i Stockholm igen, hur gick nu det till, var sipprade allt livet ut? Jo, jag kom väl nerdimpande från Kapstaden (uppdimpande?) en afton i april utan andra planer än nytt liv, ett nytt hem och nån slags fortsättning åt Miriam och mej, ett nytt kapitel, en omstart efter de vansinniga åren därnere, efter flykten till Underlandet där allt ställdes på huvudet bildligt som bokstavligt och våra personligheter erroderade och nöttes ner till bara benen i solen och slagregnen och de evigt vinande vindarna, i kulturkrock och relativ fattigdom och för min del arbetslös frustration och tristess och ekonomiskt beroende...förlorade i varsin ond cykel av urgröpt självförtroende och fallna förhoppningar men det där kan jag skriva en bok om en annan gång.
    Jag återvände till Sverige och hon följde efter några månader senare, för att försvinna igen nästan omgående till en annan kille ute i Spånga - men det är ytterligare en annan bok. Jag kröp undan, på nåt märkligt vis både slagen och lättad, och ett par år förflöt medan jag ställde mej upp.
    Men nu värker våren i den torra huden mellan tårna och plötsligt utan smärta fast vägsalt tränger in i sprickorna och såren när jag vågar mej ut. Nytt liv, jag känner igen mitt gamla mod, min förlöpta lust, och en förlorad älskare börjar åter gnola längst in i det söndersuttna och förvirrade. Jo, tittar ut igen och knaket av kotor när jag vrider på halsen stämmer med staden och tiden som låter, flyter med lätta krusningar, som ångar av tacksam tillfällighet. Ser mej omkring och fan vet om jag inte småler... Två år, det har gått två år sen hon försvann och jag kan tänka mej att det är ett halvt liv av tvåsam aktivitet för henne fast en enda hastigt förbisprungen eftermiddag av paralyserad väntan för mej. Men jag lyfter handen nu, låter livet svepa in över den släppande krampen, låter maran torka och förflyktigas.
    På postkontoret en trappa upp i korsningen Dalagatan och Odengatan där jag framlevt mina dagar är radion alltid avstängd eftersom ett par av cirka hundra brevbärare menar sej inte kunna arbeta till musik. Ytterligare en trappa upp sitter vår unge chef och leker med datorn. Jag gör åtta tunga timmar om dan och får min spottstyver, betalar räkningarna och en kasse basvaror, några frimärken och en rulle Rapé och ett tolvraders stryktips och så är jag pank igen, vafan. Det hette när jag återvände till fäderneslandet att det vid dryga tretti kanske var dags ändå att låta sej inlemmas i samhällsorganismen, dags att göra några varv i hjulet för att nån gång komma i balans. Så jag läste in gymnasiet på Frans Schartaus KomVux på Stigberget och sen gjorde jag ett par terminer på Frescati och var plötsligt skuldsatt upp över mandlarna. Posten igen, trappsnigel i Vasastan sen åtta månader och i bästa fall försörjer jag mej själv i två veckor på varje månadslön, vafan, nog nu.
    Mmm, jag har inte haft den här känslan på så länge, ändå var det den jag alltid levde för. Vad gör inte den förtvivlade tvåsamheten med våra vilda hjärtan. Sordin på det grundläggande jublet, kvävande ylle över den nyfikna andningen. Tror aldrig jag gått in i ett förhållande utan uppsåt att vara ärlig och försiktig, öppen och så kravlös som längtan tillåter - men rädslan har ju alltid tagit över ändå, vanan och "tryggheten" har alltid lagt sina giriga vantar på vårt guld. Tristess och svartsjuka och skuldkänslor och förebråelser har kommit som brev på posten. Ensamheten vi känt där intill varann har strukits under av lusten till lugn och avstånd...
    Men slut och omstart, våren är på väg och jag har inte tid med depression och pensionsförsäkring. Säger upp mej, övertalas att ta ledigt istället, de andra postisarna muttrar och morsar förbryllade, och: "vi ses!" Min gamle klasskamrat Gustaf Adolf som forskar för Malmö Muséer ringer och ska upp till Kristiansand för fiske och utgrävningar över våren och sommaren och jag slår till på hans lya i Möllevången; min egen på Mariaberget (just bakom Scandic Crown) går via anslagstavlorna på universitetet till en mild smålänning med äktenskapsproblem och trygg ekonomi. Om möjligt vill han gärna stanna längre vilket passar mej fint, beslut senare, måste känna lite på Skåne först.
    Och lämnar Stockholm i ett arla snöglopp mot slutet av mars. När vi rullar över Centralbron bryr jag mej inte ens om att titta ut – tror jag vet hur den frusna Riddarfjärden ter sej.

Trettionde mars

Mot slutet av bakruset bilar vi över till Lund i Gustaf Adolfs lilla risiga Mazda för att återlämna böcker och kanske fika nånstans. Jag känner igen alléerna, här brukade vi snubbla fram mot Mejeriet och nationerna under täta mörka eller prassligt våta och glesnande lövmassor, flinande von oben åt en eller annan akademisk spetsfundighet i de där rusen som fortfarande kunde ge intryck av att vara gemensamma...en delad kvarting och en sötrök på AF:s toalett, på hemvägen några äpplen från Sten Bromans trädgård.
    När jag första gången anlände till Lund var det till fots längs gamla landsvägen från Arlöv efter ett par skapligt snabba liftar ner från Trollhättan där jag bodde då, i början av det nyfiket nosande testosteronglada åttitalet. Den våren var längre kommen än den här med streck av hemvändande gäss och skirt gröna åkrar och en tydlig doft av den stora kontinenten på andra sidan vattnen och de spretande pilarna mot de vattensjuka markerna och Kalle Pedal och på Spången...jag låstes omedelbart av den skånska myten, kapitulerade, gav mej, hängav mej, studentlivet i Lund var som ett piggpiller för en arbetarslase med författardrömmar fast han bara bodde på nåder i en korridor på Sparta under några dagar...
    Nu är det väl kanske så att det känns lite mer avslaget. Min tid är förbi, på gott och ont, Lund har förvandlats inom mej som det måste, har blivit ett utställningsföremål i mitt privata museum. Det studentikosa känns bara enfaldigt, hotar i gathörnen med vita overaller och vattenpistoler och man blir lite trött. Avenbokarna i Lundagård viner och droppar i sin egen tid och jag passerar i min, en åskådare, en förgängelsens katalysator...men det är ju kanske vackert så.
    (Senare tänker jag att det var i Lund som Strindberg satt och skrev i Inferno att "helvetets eld, det är begäret att komma sig fram i världen" och jag mår ännu lite bättre.)
    Vi tar kaffet på Ariman bakom domkyrkan, bläddrar i FiB/K och Arbetaren och bestämmer oss till slut för varsin baguette med smält camembert också och svarta oliver i en skål och nostalgin slår mej som en rak höger i solar plexus.
    Kippar efter luft, snappar efter tid och grepp.
    Är en sån sorgsen och sentimental typ - och så lycklig att jag förmår vara det!

Trettioförsta mars 

Måste ta vara på det här inledande suget, måste vårda vilsenheten, gå försiktigt genom förvirringen. Köper naturligtvis ingen karta men vandrar planlöst, dricker av själva druckenheten.
    Det står en massa gamla Beatles och Byrds och Doors i Gustaf Adolfs skivback men den skånska våren är en starkare platta. Okej för att vårkänsla handlar mycket om vad man vill och bestämmer sej för men - en bara sval vind väser in över sundet och nästan helt snöfritt nu och lite lerigt i parkerna och i vallgravarna nere i centrum har isen definitivt spruckit upp och de första motorcyklarna vrålar fram längs esplanaderna i yrvakna intervaller.
    Här uppe i Möllevången en kvarts strosande från city är rena basarerna om förmiddagarna, en ettrig gäll grönsakskommers på torget och små livsmedelsbutiker som "Thai Import" och "Teheran Livs" avlöser varann och pressar priserna till knappt nånting (tretti lantägg för elva spänn, ett kilo bananer aldrig över tian). Jag sitter på tredje våningen på Ystadgatan 39 och skriver och läser (Tor-Ivan Odulfs brutalvackra "Skymningen gör dårarna oroliga") och fantiserar förstrött eller energiskt med en årgång Pin-ups från tidigt sextital och dricker burköl á treochnitti och kollar fotboll (åtta kanaler i hyran) och känner mej inte ens särskilt ensam men har ju nyss kommit, det är bara timmar sedan Gustaf Adolf drog iväg, med dubbelsängen riskabelt surrad med snöre direkt på taket.
    Det är sekelskiftesbebyggelse, eller tiotal, tjugotal (Nils Poppe föddes på hörnet) och billig bira som sagt och breda trottoarer med snubbelvänligt gräs närmast gatan och tinande hundskit mellan de varma kullerstenarna. Gustaf Adolf gjorde sitt bästa för att inviga stan åt mej i helgen: karaokeafton på det ökända Wienerwald och en stilla grogg med utsikt över den söta servitrisen på Mascot och spanskt galej sen med den iberiska kolonin på Malaga (den spanska kvinnan som sjunger där ackompanjeras av en anonym snubbe i hörnet som trummar på ett elektroniskt miniset, och av förinspelade rytmer och syntslingor och smäktar med ett helt fantastiskt vibrato, sveper med handen och hela armen åt mitt håll, ser mej subtilt leende djupt i ögonen som för att vinna över mej för alla måste älska henne, också jag och jag gör ju det, det är svårt att stå emot, hon ser ut som Bowie på omslaget till "Pinups" och agerar liksom låtarna med den roligaste brytning och varför är det ohämmade självförtroendet alltid så inbjudande, lockande...), allt inom krypavstånd. Hann tillochmed inspektera ett par discon nere i stan så det behöver jag inte göra nåt mer (den gamla vanliga deprimerande ungdomsgårdskänslan, halvnakna tjejer runt tjugo som blänger över axeln med glasartad nonchalans och som dansar med varann sen, stadigt förankrade i alla de där översminkade rädslorna, och de frustrerande och förnedrande fjärilar de ändå skrämmer upp...den förvirrande mixen inuti av lust och tristess).
    Men dansk radio, bara en sån detalj. Man måste kunna uppskatta varje liten del av mosaiken, bör kanske inte göra det mer komplicerat än så: fokus på rätt ställe och med iallafall nån slags timing. Infödingarna här kan ibland tala om den exotiska känslan som drabbar dem redan på båten över till Köpenhamn, men för mej räcker Malmö tills vidare. Det är lite märkligt, har ändå ganska omfattande resande bakom mej men Malmö känns exotiskt efter några vintrar i huvudstaden. En vildare vind, en djärvare doft... Vet att jag är dum i huvet.

Andra april

Sneddar tillexempel in i Pildammsparken en dammig förmiddag i ett bländande soldis med solglasen över näsan (säsongspremiär) och nån har sprejat ett vänligt "Hej!" med vit färg på en grön papperskorg. Parvisa änder på sluttningen ner mot vattnet, med näbbarna begravda i nackdunet, eller lojt paddlande i isrännan. En tung svan som vaggar långsamt men ändå ganska hotfullt upp mot en kvinna som sitter med nån bestseller på en parkbänk, hon hinner göra ett hastigt hundöra och avlägsnar sej via omvägar över gräset.
    Och lite senare ser jag Malmö Stadion avteckna sej blek men storslagen och vackert konkav under skyarna bortom det ännu kala bokriset...som en uppenbarelse, en menande tvetydighet, nåt rent mytologiskt manifesterat inuti vårens hunger och glada kramp...

Läser hos Odulf: "Ett avsked förändrade känslorna. De fick djup. Kärleken som hade flytt var den mest värdefulla. Det var bättre att en gång ha älskat än att göra det nu. Kärlek värderades på samma sätt som en stol. En antik var dyrbarare än en fabriksny."
    Ska det vara därför jag skriver, är mina papper en fernissa jag stryker över livet lager för lager för att ge minnena det liv och värde som upplevelserna saknade. Tanken är inte rolig men ganska säkert också extrem, överdriven.
    Dokumenterar och utvärderar. Förtydligar, fördjupar, försöker förstå, därtill nödd och tvungen. Poesin är min egen labyrint - i den kan jag tillåta mej att gå förlorad.

Tredje april

Italienska ligan och te och ett par bastanta levande ljus i varsin sprucken lerkopp, mörkret har nått också Skåne och gatan ligger tyst nedanför det halvöppna fönstret. Det knäpper om golvet, frasar av gardinen, och jag känner mej lite ensam ändå och ringer Jack i Göteborg för att berätta om Malmö. Han har just flyttat med hustru och ettåring från Guldheden till radhus i Mölndal och jag blir hänvisad till rätt nummer.
En välbekant röst inuti ett rött plasthandtag - det är åter ett mirakel, men ett som planar ut när jag koncentrerar mej på vad rösten säger snarare än på vad den innebär. (Att rösten i sej är gudagiven - detvillsäga obegriplig - är vi dessvärre bägge två snabbt förbi, vi bara pratar.)
    Det piper till och jag trycker fram Sjunnis, den galne tecknaren. Han söker Gustaf Adolf men han är ju i Norge.
    -Var eru, undrar jag.
    -Malmö, jag har ingenstans att sova.
    -Kom hit då.
    -Ja, hej.
    -Hej.
    Och så går vi på Tempo och står i baren och viskar till varann. Sjunnis är nog den enda jag känner som talar tystare än jag gör men jag har inga allvarligare fel på hörseln och hursomhelst minskas ju den faktiska distansen när vi lutar oss fram och artikulerar...
    Ändå känns det efter ett tag som att vi inte ska komma vidare efter det vanliga halvartiga rekapitulerandet och jag är ganska tacksam att vi blir avbrutna mest hela tiden, han känner folk här, uppvuxen i krokarna. Tempos chica klick av...postmods...som kramar och undrar och informeras, långa vackra kvinnor (så har jag använt den formuleringen också) som ler och lägger sina mittbenade skallar på sned bara för att rycka upp dem i lodrätt igen när de kommer på sej själva. Och jag ler tillbaks och skakar några små svala fingrar och håller mej i bakgrunden sen, trött och orakad.
    Bardisken på Tempo är av Perstorp (!) och välver sej i ett mjukt S runt pelarna; en alldeles ung och nyinstallerad Carl XVI Gustaf blickar med fett vågigt hår och nån sorts amiralsuniform från väggen (herregud vad länge man varit med, jag minns ju den där uppsynen) och de smutsvita persiennerna som hänger på trekvart i fönstren är bara alltför uttänkta, perfekt avvägda mot rummet och mot varann. Det är väl ett okej koncept men publiken gör mej lite trött och när sen "kundradion" käckt annonserar sista beställningen har jag fått nog och vi drar.
    Vi går hem och lägger oss, Sjunnis bäddar soffan och i mörkret talar vi om Tintin. Det är kanske en kod för nåt, eller en genväg till det genuint tvetydiga för dem som känner sej tillfälligt trötta på orden.
    -Nu måste vi fortsätta, Tharkey, säger han tunt och allvarligt, vi kan inte ge upp när vi är så nära målet.
    -Rock'n'roll, madame Castafiolen...