Sjunde april

Flyr rastlösheten och min något bakfulla längtan och far till Kristianstad, Kustpilen ut över det flacka landskapet via Lund och Eslöv, Höör och Hässleholm och Vinslöv, det tar en dryg timme.
  Nina plockar upp mej vid stationen och vi åker över spåren ner till stadsparken för att rasta jyckarna, det är ju nära på tradition. Det ligger ett varmt soldis över Kristianstad med stråk av kalluft i och jag blir som vanligt överraskad av hur liten hon är men vi pratar ganska bra nuförtiden och jag kontrollerar enkelt den där gamla latenta förälskelsen som aldrig helt fick bryta ut och hundarna löper i rastgården,  Benny och Lenny, en snäll och fjollig collie och en mer reserverad canadian husky, vi har inte sett varann sen i slutet av juli men tillochmed Lenny verkar acceptera min närvaro utan värre invändningar.
  Nina har flyttat från skogshärbret ute i Önnestad till en riktig gammal skånelänga i utkanten av Gärds Köpinge nån mil söder om stan, syrén och hundstängsel omgärdar den lilla gården och nedanför en otuktad gräsmark flyter ån, det brusar muntert från ett litet fall vid den gamla kvarnen. Samhället åt ena hållet, prärien åt det andra, horisonten bruten endast av ett kantigt kyrktorn i fjärran och stolparna längs en länge nerlagd järnväg. Söder om ån finns en del skog.
  Vi träffades på ett diskotek i Kowloon, det är redan sju år sen nu. Uppvuxen i Melbourne med rötter i Hong Kong arbetade hon som assistent åt chefen på en reklamfirma i Victoria efter ett par år i svensk exil i Falkenberg, hennes svensk hade just lämnat skeppet och flytt hem igen när hon hittade mej, nåt blont och blåögt att hålla i handen medan värken släppte. Reglerna uttalades aldrig men var ändå ganska klara från start och jag reste vidare efter ett par veckor. Nu är hon arbetslös skåning, ensamstående med två hundar och fyra katter, uppsagd från den lokala TV-stationen med tre månaders avgångsvederlag vet hon inte riktigt vad hon ska göra och det är väl därför jag gillar henne, bland annat. Vi sitter någorlunda avspända i solen och väntar på att bli hungriga. Framåt fem händer nånting i hundarna och vi kopplar varsin och går ut i skogen. Går nån timme i skogen.
  Och kommer ut på en järnväg över en vidsträckt hed. De lätt multnande syllarna, en efter en efter hundratals, och den smala rostsköra rälsen. Det går en stig längs med spåret som får mej att känna mej som Rasmus på luffen, eller Bolle kanske. Tunna slöjor penslade över den bleka vårvinterhimlen, en uråldrig husgrund i en dunge, enorma höglandskossor idisslande på avstånd, ett omkullfallet elstängsel...nånstans i södra Skandinavien...men orden och positionsbestämmelserna skingras redan i huvudet. I öppna landskap förlorar rummet mot tiden, historien är allt, det är sekunderna vi vandrar igenom, det är den rörelsen som ska registreras och avnjutas.   Allt jag behöver göra är att lägga ett långfinger mot din näsa och röra det över fräknarna där när impulsen kräver det.
  Sen grejjar jag krubb, blandar och fixar i det lilla köket med gjutjärnspanna och trägaffel: kinamix, bacon och köttfärs, en gul lök, paprikapulver och chili och tomatsås och lite socker, avslutningsvis grädde. Smakar av en gudomlig röra och serverar på gården med ananasskivor på och citronvatten vid sidan.
  Sen stänger vi in oss och tittar på teve, hon har bandat Models Inc och Beverly Hills och efter ett tag hämtar jag min bok, både för att demonstrera och för att överleva.  Hon envisas dock med att kommentera seriefigurerna med jämna mellanrum, och i tur och ordning kommer djuren för att bli ompysslade. Det är nåt mer än uppfordrande över en husky som vill bli kliad. Man kliar den.
  Nina tar en dusch och går och lägger sej sen, i sin pappas avlagda pyjamas. Den är klarröd och nio tio nummer för stor och med de små barfötterna och det kolsvarta rufset och fräknarna är hon fullständigt oemotståndlig. Jag motstår ändå för enligt det outtalade regelverket är alla initiativ hennes och hon ligger redan på sidan under täcket, uppkrupen i fosterställning med ryggen åt mitt håll. Jag ligger med ryggen mot hennes och hör henne börja gnissla tänder i sömnen redan efter fem eller tio minuter. Ytterligare en kvart senare börjar ögonen och näsan klia och jag får svårt att andas och ryser över hela kroppen. Är allergisk mot katter och sitter naken i natten med fötterna på bastmattan och tittar ut genom de låga buktande fönstren mot månen och alla stjärnorna.

Enligt mitt horoskop är jag en ovanligt kåt jävel på gott och ont och det är väl möjligt, såhär års ligger den spirande lusten där som ett konstant molande under solar plexus, jag kan sällan helt koppla ifrån den.
  Men förmodligen är jag väl helt normal, folk knullar i varenda buske hela tiden, i vartenda gathörn, antingen faktiskt och fysiskt eller på låtsas för sej själva. Det är en värld av sex, för sex, genom sex, man kan tro att det finns andra värden men de är bara polityr eller förspel, substitut eller utfyllnad - i centrum av allting ångar könen!  Kärleken förstås, den går kanske att separera från kärleksakten, men knappast med tillfredställelse. Och vad är den heliga vänskapens favoritämne? Vad är det vi alltid talar med våra vänner om?
  Nu vill jag inte missförstås, det är snart två månader sen sist och det frustrerar mej inte ens nämnvärt. Det var inte bra, jag begrep mej inte på henne, hon å sin sida försökte inte ens begripa sej på mej men la upp sej utan åthävor för att "bekräfta" och "bli bekräftad", vi var "bara vänner" och för min del tar jag den hellre i egna händer.  Vilken krake, vilken tristess, akademiskt sex... Helt fokuserad på sin egen kick blev det ingenting över och då är det ju så att man snabbt tappar intresse också för att ge. Det krävs åtminstone en illusion av gemenskap.
  Varför tanken osökt kilar tillbaks över slätterna mot Kristianstad och Nina, en verkligt framstående illusionist. I grunden blyg men just därför ganska pladdrig, osäker men just därför ganska självcentrerad håller hon en på behörigt avstånd, hennes blick släpper sällan eller aldrig till. Hon är snäll och skrattar mycket och föralldel otvunget men ler sällan, den vägen kommer man inte in, men. Det har funnits nätter i det mörka dunfrasandet med varje plan av henne till synes vidöppet, med en omtänksam lust som aldrig blev krävande, natten mättad av ömsesidig förståelse, det var så det kändes, intresse och hänsyn, vi blev bara delar av varann som nästan kunde förväxlas, avstånden upphävdes, orden och manéren förlorade sin betydelse, eller förvandlades till utdragna uppvärmningar. Ett naturens rörelseschema, en frågelöshet och en mening lika djup och brant som - plötsligt glömd. Illusion eller självbedrägeri, senare kunde jag läsa i hennes dagbok om det verkliga föremålet för denna passion, och om hur hon inte velat öppna ögonen av rädsla för att få drömmen demolerad, fantasierna förstörda, och av rädsla för skammen...

(Vad händer när vetenskapen först siktar kärleken i sina laboratorier, hur kommer vi att förvalta dess kemiska formel?
  Jag tror vi kommer att skratta förlösta, och älska varann ännu mer, för så bra är vi.
Tills en dag en överambitiös laboratorieassistent presenterar även skrattet.)

Åttonde april

Efter frukost packar vi in oss med hundarna i hennes lilla runda blå japan med rosa bubblor på skärmarna och far ner genom det spirande Österlen, det går snabbare än vanligt eftersom hon bor en bit söder om stan nu och rätt som det är har vi passerat det sömniga Degeberga och styr ner mot Brösarps backar.
  Känner igen mej, känner mej hemma, känner i hela kroppen hur jag tar tag i den här landsändan nu och virar den runt mej, fogar in den med mej, det är en påtaglig lycka: upptäckandets och begripandets, det långsamt klarnande förståendets, det är livet som växer lite till, det är universum som expanderar!
  Vi pratar inte mycket men jag vill ju ha det så. Nina orerar en del mellan längre pauser och jag kan föralldel få för mej att fylla ut med en eller annan alldaglig flummighet - men av lust isåfall, inte längre av tvång. Jag slappnar av och hon blir tydligare: mindre, större, räddare, mer slumpmässig, tyngre och verkligare, ännu vackrare men nu på ett jordat och vingbrutet vis - jag förstår inte hur hon kunnat skrämma mej så. (Förmodligen är vi för lika, trots alla uppenbara skillnader, bakom den kulturella och språkliga förbistringen. Förmodligen ser vi varann för tydligt, vilket paradoxalt kan vara ganska obehagligt, kanske är det inte möjligt att umgås när igenkänningen är så total att normala manér och vändningar omedelbart genomskådas samtidigt som självdistansen och den gemensamma humorn saknas.   Det känns som att Nina ser igenom mej utan besvär men att hon inte förmår vända perspektivet inåt, hon skrattar sällan åt sej själv. Hanna å sin sida garvar befriande åt bägge håll.)
  Vi hälsar på Lars-Gunnar som bor med sina päron (en skinntorr konstnär och en fet och fryntlig och ständigt matlagande moder) på en gammal skånegård som de driver som kombinerat värdshus och galleri i Gärsnäs i hjärtat av Österlen. Vi äter "äggakauga" på den stenlagda gården och snackar om än lite ansträngt med Lasse som är en intelligent men gravt oerfaren kille i tjugoåren, en scouttyp som Nina känner från en eller annan kurs i Kristianstad, lovande men oslipad, åter den där tröstlösa bristen på självdistans. Hundarna flämtar i skuggan bakom bilen och restaurangens gäster irriterar Nina genom att kliva rakt över dem, hon är fantastiskt svartsjuk när det handlar om djuren och ingenting är mer störande hos henne.   Hundarna låter sej inte skämtas om, det fyrbenta och håriga förblir med sin enkla tillgivenhet överlägset det tvåbent komplicerade. Men vi äter och jag dricker en öl. Sen dricker vi kaffe bägge två och betalar och är på väg igen.
  Åker ut mot kusten, tar av mot Haväng, följer den slingrande asfalten ner i dalen där "floden gör en krök" och över bron och uppåt igen mot ljuset och heden där vi stannar en stund vid vägrenen för att betrakta ett par bisarra llamor som helt självklart betar tillsammans med de raggiga utegångsfåren.
  Vi parkerar där vägen tar slut, kopplar de vid det här laget ganska rastlösa hundarna och låter dem dra oss ner mot stranden där sanddynerna är gotländska men vattnet Hanöbuktskallt, detvillsäga just över fryspunkten fast solen jobbar hårt över himlen. Jag tar av mej skorna och trampar tappert i strandlinjen, plockar sten, plockar nån pinne, umgås med Benny, andas djupt och fritt och hittar ett leende just där äkta leenden föds – strålande obegripligt ur solar plexus. Nina kämpar kavat med sin bångstyriga husky och är i sin stora hängiga ylletröja, sina uppkavlade gröna militärbraller och sina små nätta boots nästan outhärdligt...gullig. Vilket jag dock inte vågar tala om för henne eftersom jag misstänker att det inte är gullig hon vill vara.
  Kontaktlösheten är bara knappt värd att förmedla, våra samtal når sällan dit där samtal blir värda besväret och för övrigt minns jag dåligt vad vi talade om. Vi sitter rökande och snusande uppe på en betongbunker på stranden vid Haväng och vad jag minns är vad hon säger till hundarna, hur hon kramar och pussar och kommunicerar med djuren.
  Men vi klättrar uppför kullen och kommer ut på det snaggade gräset högt över vattnet och sträcker ut oss intill den gamla dösen. Här når vindarna in och sveper undan tvivlet och jag känner nånting som verkar gå ut på att vi är två slumpar som träffats av ytterligare en och fast det här försöket är ganska ofokuserat och trevande så beskriver det ändå nånstans både vänskap och lycka. Vi finns en stund mellan två stora mörker, och vi orkar se att det är så, orkar rentav känna tacksamhet.
  Långt i söder blånar Stenshuvud och norrut tätnar snapphaneskogarna. Nina tvingar sina hundar att ta det lugnt och plötsligt ler jag brett och älskar henne.
  Hon ser mej och blir genast nervös, säger:
  -What?