Idén var väl från början att skriva nåt läsbart om Sverige största arbetsplats, tillika ”kulturarbetarnas väntrum”, dvs Posten där jag liksom så många andra opublicerade författare, osajnade musiker och ohängda målare av och an tillbringat mina dagar, men det gled väl ganska snart iväg åt allehanda andra håll och blev kanske till slut en hybrid av självbiografi, reseskildringar, samhällskritik och kärlekshistoria. Jag vet inte, döm jättegärna själv.

Röster ur refuseringsbreven:

”Han har en ton och ett språk som får samhällsutvecklingen under dessa år att rullas upp inför min inre blick. I en febrig, varm och intensiv text berättar han rakt och enkelt.”

”Äntligen, frestas man utbrista, har en skribent ur post-Jack-generationen lyckats göra något annorlunda av genrens rekvisita - eller trots densamma. Här finns gott om pilsner och gitarrer och Söderkrogar, men det hela tar för en gångs skull gestalt ur ett konstnärligt produktivt efterhandsperspektiv. Ofta välfunnet, i ett högt tempo, men utan stress och tillgjorda rock`n´rollgester. - - - Den envetna nu-puls som skribenter ur samma tradition så ofta eftersträvar blir här till effektfullt skiktad och skingrad tid. Här finns faktiskt ovanliga djupdimensioner; branta, effektiva löpningar i tid och rum, resonemang och bilder som får det aldrig så välbekanta i miljöer och situationer att lyfta och bli till en bitvis drabbande läsning.”

”Ett sjuhelvetes driv som ger texten en exakthet och dokumenterande egensinnighet.”

”Han berättar på en flödande, målande och expansiv prosa. Där finns en friskhet i blicken som känns orginell och upplivande.”